Trots sina 26 år har Rebecka Maria Rolfart en gedigen erfarenhet från hyllade Stockholmsband som Those Dancing Days, Vulkano och Taxi Taxi. Nu går hon vidare med sitt helt egna projekt The Hanged man. Debutskivan släpptes på Kning Disk tidigare i år och nu på lördag spelar hon på Fritz Corners julfest på Orionteatern i Stockholm. Elena Smon Wolay passade på att ställa tre frågor om avhoppet från band, ensamhet och vart hon är på väg idag.
Rebecka, vart befinner du dig i musikkarriären idag?
– Det är förmodligen på det mest uppåtstigande strecket i en sån där statistisk kurva. Jag har precis släppt en skiva med musik som kommer direkt från mitt hjärta tillsammans med personer som är så fantastiska att spela med. Det känns väldigt stort och helt fantastiskt att den fått ett så fint mottagande! Efter alla år jag spelat musik i olika band och spelat in låtar och skivor har jag ett jättefint bagage med mig på den här resan vidare. Just nu känns det som på toppen på ett förhoppningsvis obestigligt berg, eller alltså ett berg som inte går att nå toppen på för att det inte kan ta slut. Så är det med musik, den är oändlig och det är mäktigt. Jag kommer säkert trilla ner några gånger under den här bergsklättringen av erfarenheter, men det jag lärt mig är att fortsätta vandra. Det finns mycket att se och många fåglar som kommer kvittra till nya låtar och melodier. Alla kanske inte blir jättebra men det ska bli roligt att hitta dem.
Hur kommer det sig att du har hoppat av en del drös med band?
– Jag tror det mest grundar sig i att jag har en så positiv inställning till att spela musik. Det är så himla roligt att spela så då säger jag ja. Men samtidigt är jag så starkt påverkad av mina känslor som ibland tar över lite för mycket. Jag har inget val för jag är lite för svag att stå emot, att jag liksom måste vika mig för dem. Och kanske också för att jag lätt blir rastlös och vill utforska nya saker. Sen är jag rädd för att känna mig låst. Problemet är nog egentligen att allt blir så dramatiskt och stort inombords även fast det inte är det egentligen. Jag vet inte, jag följer bara vad den där lilla gubben i hjärtat säger.
Är ensam stark?
– Nej och ja. Varje enskild människa är ensam och besitter själv en otrolig makt. Varje beslut en gör får konsekvenser, både små och stora. Jag tror att det behövs styrka för att vara människa, en sådan sak är ju hur jobbigt som helst ibland. Och då behöver vi varandra för hitta att våra själsliga muskler för att också ge styrka till andra. Det är väl som en pingismatch kanske att den lilla bollen är styrkan vi skickar emellan oss. Men det är skönt att vara ensam för att kunna fokusera lite och hitta saker som inte märks när andra finns runtomkring, sen när det har hittats så är det viktigt att dela det med andra som också hittat något som de vill dela med sig av. Skulle det finnas bara en enda människa på hela jorden som levt i hundra år då lär den vara superstark för det är nog det värsta som finns att vara helt och hållet ensam. Om du tänkte på att jag valt att gå min egen väg musikaliskt så är jag ändå inte ensam. Jag har världens bästa band jag spelar tillsammans med samt världens bästa personer att spela in med. När vi spelar live är vi förhoppningsvis heller aldrig ensamma.
