Regeringssammansättningen väcker hopp – men är mycket svag ur ett klassperspektiv. Och regeringsförklaringen får närmast sammanfattas som herstorisk samtidigt som den hittills presenterade politiken varit mycket förbryllande, menar Anna-Klara Bratt som efter tillsättningen av Åsa Regnér som jämställdhetsminister nu hoppas på lite mer Ottar i politiken.
Det drar åt åtminstone två olika håll; regeringsförklaringen och ministertillsättningarna å ena sidan och de politiska uppgörelserna mellan Miljöpartiet (MP) och Socialdemokraterna (S) som har presenterats under veckan, å den andra.
Medan det feministiska dokumentet som lades fram i torsdags var mycket svagt, måste Stefan Löfvens regeringsförklaring beskrivas som närmast historisk – eller ja, herstorisk. Vem skulle kunna ha trott att det skulle bli just före detta IF Metall-ordföranden, ur ett feministiskt perspektiv kanske mest känd för att ha satt stopp för LO:s jämställdhetsprojekt med lönepotter, som skulle bli den första statsministern att tala om genusbudgetering, jämställdhetsintegrering i departementen, stjärnfamilj, afrofobi, antiziganism och presentera ett jämställt kabinett i sin första regeringsförklaring?
För detta förtjänar Miljöpartiet, hela den utomparlamentariska feministiska scenens slitvargar, kvinnorörelsen, jourerna och Feministiskt initiativ, församlade antirasister, RFSU och RFSL med flera en eloge. År av slitsamt arbete har givit frukt – i alla fall i årets regeringsförklaring. Spelar det någon roll vad vi säger? Ja, det gör det. Nu vet även landets statsminister vad stjärnfamiljen är. Grattis statsministern!
Även ministertillsättningarna väcker hopp. Margot Wallström tog omedelbart chansen att markera om en feministisk utrikespolitik, vilket välkomnades av freds- och solidaritetsaktörerna i IKFF och Kvinna till Kvinna; Åsa Regnér som jämställdhetsminister inger hopp – hopp om lite mer Ottar i politiken, internationell utblick och hon välkomnades dessutom tvärs över den så kallade blockgränsen, trots att hon varken fick ett renodlat jämställdhetsuppdrag eller ett eget departement.
Utnämningen av Alice Bah Kuhnke visade återigen att Miljöpartiet menar allvar med sitt interna arbete med intersektionerna och partistrukturerna och oavsett de obegripliga, fläckvis misogyna, rasistiska och förklenande kommentarerna av olika kulturchefer i mediebranschen – och flodvågen i sociala medier därpå – råder det inga tvivel om att Bah Kuhnke är mer redo att åta sig ett politisk uppdrag. Hon är ett politiskt djur och har rattat fler stora organisationer än de flesta gör under en livstid.
Magdalena Andersson är första kvinnan som finansminister sedan Ann Wibble (1991–94) – och andra kvinnan på posten – någonsin i svensk politik. Hon är också, vilket Irene Wennemo påminde om igår, den enda av kvinnorna som sitter i partistyrelsen. Som tidigare finansministrar visat är det nästan lika viktigt vilken väg finansministern tar, som statsministern. Kanske kan vi hoppas att det är slut på serien ensamvargar i genren?
Att Ylva Johansson är tillbaka i den politiska hetluften säger något om läget i den socialdemokratiska partikärnan, efter att hon oväntat blev av med sin plats i partistyrelsen på förra S-kongressen (i samma veva som Lena Sommestad lämnade uppdraget som S-kvinnors ordförande och kraven på en tredelad föräldraförsäkring viftades bort). Det gruffas lite om detta, men att den före detta jämställdhetspolitiska talespersonen blir arbetsmarknadsminister kan mycket väl föra något gott med sig. Ylva Johansson har också lång politisk, parlamentarisk erfarenhet. Åsa Romson fick den portfölj hon ville ha, miljön och klimatet, bara det sällsynt, och Isabella Lövin får i kraft av sin kompetens kliva i där det behövs – som biståndsminister.
Aida Hadzialic är ett politiskt stjärnskott, kommunalråd redan vid 23 års ålder och den yngsta ministern i Sveriges historia, därtill med en ny och angelägen portfölj: Gymnasie- och kunskapslyft. Och – för att dra hela fältet – så är varken Kristina Persson, som suttit i både riksdagen, EU-parlamentet och varit vice riksbankschef, tillträdande socialminister, Annika Strandhäll som kommer direkt från fackförbundet Vision, eller landstingspolitikern Helene Hellmark Knutsson med ett förflutet i bland annat LO, några som med enkelhet kan avfärdas eller smällas på fingrarna. Detsamma gäller infrastrukturminister Anna Johansson som har varit kommunalråd i Göteborg och sitter i styrelsen för flera kommunala bolag.
Inte heller är det en helvit regering; Mehmet Kaplan och Ardalan Shekarabi, Alice Bah Kuhnke, Aida Hadzialic och Ibrahim Baylan kan alla spela en viktig roll i sina ämbeten för att fler svenskar ska kunna känna sig representerade – inte heller behöver de sparka sin hudfärg framför sig då deras portföljer handlar om annat än integrations- och migrationsfrågor.
Ungefär där slutar också glädjeyran. Ur ett klassperspektiv är regeringens sammansättning mycket svag. Allvarligt svag. Överlag är medelinkomsterna mycket höga bland de tillträdande statsråden och det uttalade engagemanget i klassfrågor lyser också med sin frånvaro. Det är vågat och svårt att förstå under de rådande omständigheterna.
Att ”industrimannen” i mitten möjligen känner sig representerad av självaste statsministern kompenserar på inga vis för dem som helt saknar arbete, lider av sjuk- socialförsäkringssystemens urholkning eller som tappat tron på politiken. Frånvaron av diskussion om ut- och sjukförsäkringsfrågan i valrörelsen återspeglas i regeringens sammansättning vilket är mycket synd. En Ingela Edlund från LO hade behövts här. Eller – en Irene Wennemo.
Flera av S-männen i galleriet känns vid sidan av att de var förväntade också som en svagare länk. Att det var Mikael Dambergs, Morgan Johanssons och Anders Ygemans tur att få bli ministrar har stått klart sedan slutet av 90-talet. Motsvarande platser för de jämngamla kvinnorna tycks inte ha varit lika självskrivna.
Så sent som i torsdags gjorde LO:s ordförande Karl-Petter Thorvaldsson gemensamt utspel med svenskt Näringslivs Carola Lemne om att politikerna ska lämna arbetsmarknaden i fred. Hur regeringen ska få till den utlovade rätten till heltid, kvotering – inte bara i bolagsstyrelser, komma till rätta med löneskillnaderna kopplat till kön och evigt fästa vid det så kallade märket, dessutom utan att göra något (särskilt) åt föräldraförsäkringen är höljt i dunkel. Inte heller verkar de vilja göra något åt obstruerande Medlingsinstitutet som i stora drag anser att löneskillnaderna på arbetsmarknaden är sakliga.
Inte heller är det enkelt för politiker, Stefan Löfven, att fjärrstyra arbetsmiljö- och anställningsfrågor från Rosenbad. Allra helst inte med samma motvilliga arbetsmarknadsparter som hittills gått bet på att komma till rätta med orättvisorna i arbetslivet. Kanske svårast att fjärrstyra är kommuner och landsting som inte har rödgrönt styre, vilka är många.
Därtill, det svåra parlamentariska läget, det överhängande hotet från SD och risken för nyval, demokratins kris och frågan ingen vågar dryfta: hur vass är egentligen Stefan Löfven?
En fråga som återstår är också den om beslutet att ta bort integrationsministerposten – då den ”är omodern” enligt Stefan Löfven. Kanske får vi istället se ett tryck i frågor som rör diskriminering? Kanske hamnar dessa frågor på demokratiministerns bord? Eller på återinförda civilministerns? Och vad betyder det att socialministerposten försvunnit?
Könsfrågan, den binära, måste ses som en mycket närvarande faktor i svensk politik – ja i europeisk också med vissa variationer. Den absoluta majoriteten av Sverigedemokraternas väljare är män. Det finns ingen väg runt denna siffra. Vi har problem med rasister – rasistiska män. (Nej, det finns ingen anledning att förneka att 30 procent av SD:s väljare är kvinnor.)
Nu kommer samtliga ministrar nagelfaras – men Stefan Löfven går märkligt fri från den slentrianmässiga kritiken; Han har inte suttit i riksdagen förrän nu. Han är oerfaren. Han har inte innehaft någon ministerpost eller, för den delen, något ”vanligt jobb” på många år. Han är ingen talare, och uppenbarligen inget vallokomotiv. Han är lika höger som Mona Sahlin och lyckades inte – hämta hem väljarna från varken förra och förrförra valet. Det verkar han ju för övrigt inte ha kunnat hjälpa till med från LO-borgen i tidigare val heller. Han tycks ha en sak för sig: LO-kollektivet säger inte emot honom. Inte som de gjorde mot Mona Sahlin. Skulle vara att han är man – då? Är det så enkelt?
Då får man ändå i dag konstatera att Stefan Löfven är man nog att läsa en regeringsdeklaration i vilken flera miljöpartistiska pennor lagt till och strukit, citera Karin Boye och värna stjärnfamiljen. Det ska vara den samarbetsviljan då – det hänger på samarbetsviljan. Men valet av väg kan vara hur farligt som helst – samarbetsregeringen. Det signalerar kris i politiken – och det är just vad vi har.
