"Moderaternas utspel om den annalkande katastrofen har kallats obegriplig. Men om vi ser den stora koalitionen som Moderaternas konkreta mål så blir också utspelet fullkomligt begripligt." Det skriver Maria Robsahm och tycker det är hög tid att kräva besked från Stefan Löfven om han är beredd att gå ingå koalition med Fredrik Reinfeldt.
Det pågår en valrörelse. Från partiernas sida är allt noga genomtänkt och planerat. Inget sägs av en slump eller tillfällighet.
Det budskap som Reinfeldt och Moderaterna nu förmedlar i utspelet om de annalkande katastrofala flyktingströmmarna måste därför uppfattas som moderaternas kärnbudskap i detta riksdagsval.
Vi måste öppna våra hjärtan, säger Reinfeldt till oss. Vi står inför den värsta flyktingsituationen på 70 år. Och det kommer att kosta oerhört mycket pengar.
Vilken är agendan bakom att moderaterna säger detta just nu? Hur ser moderaternas strategi ut?
Det enkla svaret är att Moderaterna vill fortsätta regera.
Samtidigt blir det alltmer tydligt att Alliansen inte längre är något regeringsalternativ. Sannolikheten för att dessa fyra partier ska uppnå egen majoritet är mikroskopisk. Och i SVT:s partiledarutfrågning gjorde Reinfeldt klart att han inte tänker göra sig beroende av Sverigedemokraterna för ett regeringsunderlag.
Med utspelet om den annalkande flyktingkatastrofen blir det också tydligt vad Moderaterna utelämnar med detta fokus, vad de inte talar om. De säger ingenting om sina åtta år med regeringsinnehav i Alliansens namn. Över huvud taget undviker Moderaterna att tala om Alliansen, ordet förekommer knappt i partiets retorik. Inte en enda gång under partiledarutfrågningen använde Reinfeldt uttrycket ”Vi i Alliansen…”.
Hos Alliansens småpartier finns ordet kvar, men för Moderaterna är Alliansen död. Man ser sig nu om efter en annan regeringskonstellation.
Moderaterna under Reinfeldt har präglats av stenhård kontroll och disciplin – två begrepp som utgör centrala honnörsord både inom partiet och utåt. Omvandlingen från de gamla till de nya Moderaterna har delvis genomförts med mycket hårda nypor, det har vi flera vittnesmål om.
Samtidigt är tröttheten inför allianskamraterna tydlig – Maud Olofssons fadäser (hon som var Alliansens chefsarkitekt) och Björklunds misslyckade skolpolitik har på senare år varit plågsamma erfarenheter för Reinfeldt och Anders Borg.
Moderaterna är också ett parti som i högre grad än andra avskyr att reagera på andras utspel, med en partiledning som vill styra utvecklingen i varje innebörd av ordet. Moderaterna vill sätta agendan.
Överraskningseffekten av utspelet om flyktingströmmen till Sverige måste förstås också i detta perspektiv. Plötsligt talade de politiska kommentatorerna inte om annat än flyktingpolitiken och dess kostnader, hur utspelet kan gynna Sverigedemokraterna och vad det egentligen kan betyda. Som bortblåsta var plötsligt frågorna om arbetslösheten och utförsäkringar, vinster i välfärden och feminism.
Men det centrala är att Moderaterna med detta fokus på flyktinginvandring och de stora kostnader detta spås innebära, målar upp en skrämmande bild av vad som är på väg att hända. Redan vid partiledarutfrågningen frågades om avsikten inte var att införa ett krismedvetande i Sverige. Ett annat ord för denna retorik är att den är ”alarmistisk”.
Detta har ju fått vissa kommentatorer att hävda att Moderaterna spelar SD i händerna. Oavsett hur det är med detta så är det naturligtvis inte moderaternas avsikt. Istället för att fokusera på hur detta kan gynna SD bör vi titta på vad Moderaterna har att vinna på att skapa en bild av en annalkande katastrof.
Det fanns ett nyckelparti i SVT:s utfrågning när Reinfeldt skulle svara på hur han såg på det parlamentariska läget efter valet. Han sa:
”Vi har två 30-procentspartier och sex partier under 10 procent.
Då har jag sagt – ska det fungera då måste partier förbereda sig tillsammans. Vi måste låtsas om att de andra finns.
Detta är en insikt som bara har drabbat mig och som saknas hos den står emot mig i det här valet.”
Med tanke på att Moderaterna nu är nere och nosar på 20 procent så kan man visserligen ifrågasätta denna verklighetsbeskrivning, men detta är inte avgörande.
Det Reinfeldt indikerar är att Sverige behöver en stark regering och då får inga konstellationer vara uteslutna. Men detta är en insikt som han upplever att han är ensam om och som saknas hos hans motståndare. Hos vem är de som denna insikt saknas? Han talar knappast om Vänsterpartiet eller Miljöpartiet här.
Han talar om Socialdemokraterna.
Jag tror att svaret på varför Moderaterna nu fokuserar sin valrörelse på utspelet om den annalkande flyktingkatastrofen är att de i och med detta indikerar att de är beredda att ingå en stor koalition – en regering med moderater och socialdemokrater.
Detta är i dagsläget det enda sättet för Moderaterna att fortsätta regera, vilket för dem är den absolut första prioriteringen. Vissa kommentatorer har avfärdat den stora koalitionen som mycket osannolikt i Sverige – vi befinner oss inte i krig som under samlingsregeringens tid. Och det är möjligt att Moderaternas partiledning instämmer i denna uppfattning.
Strategin blir tydlig. För att Moderaterna ska kunna fortsätta regera måste partiet ingå i en koalition med Socialdemokraterna. För att göra detta regeringssamarbete mellan M och S tänkbart måste man först skapa ett krismedvetande, en känsla av kris och annalkande katastrof. Ett läge där regeringsduglighet och ansvar för landet blir det viktigaste av allt.
Reinfeldts utspel kan således betraktas som ett ganska grovt frieri präglat av underförstått hot. ”Om ni inte samregerar med oss väntar katastrofen.”
Visst finns det stora likheter mellan partierna, vilket också Reinfeldt underströk i utfrågningen.
När han fick frågan om han kunde tänka sig att regera med Löfven lät det först som om han inte alls trodde på idén. Och han sade att han ”i grunden tror att det är bra att S och M inte regerar ihop utan utgör basen för var sitt regeringsalternativ.”
Men så kom hans slutkläm:
”Men det finns samtidigt, vill jag säga, en lång rad frågor där Moderaterna och Socialdemokraterna ligger nära varandra.”
Moderaternas utspel om den annalkande katastrofen har kallats obegriplig. Men om vi ser den stora koalitionen som Moderaternas konkreta mål så blir också utspelet fullkomligt begripligt. För att bemästra katastrofen krävs helt enkelt detta blocköverskridande regeringssamarbete präglat av samförstånd och regeringsansvar.
Hur ser då detta scenario ut från socialdemokratiskt håll? För Socialdemokraterna är situationen litet mer komplicerad. Hos Moderaterna, som i många avseende är ett toppstyrt kommandoparti, finns inte riktigt samma oro för vad detta samarbete skulle kunna få för konsekvenser internt i partiet. Reinfeldt och Borg pekar med hela handen och därvid får det bli. Att utspelet med sitt fiskande i grumliga vatten är riskabelt är uppenbart men i de Nya Moderaternas retorik betecknas det troligen som djärvt.
Att den stora koalitionen skulle vara betydligt svårare för S-väljarna att smälta är uppenbart. Men att möjligheten för detta scenario ändå finns också hos Socialdemokraterna är ingen hemlighet. Att det finns krafter inom S som förespråkar detta steg är tydligt för den med litet inblick i partiets inre kretsar. Och de två närmaste broderpartierna i Europa – i Österrike och Tyskland – befinner sig just nu i sådana blocköverskridande samarbeten.
Ju större SD blir desto större upplevs hotet från dem och desto viktigare blir behovet att marginalisera dem. Varken S eller M vill hamna i en minoritetsregering där SD kan få ett indirekt inflytande.
När Löfven häromdagen talade om behovet av att ena det splittrade Sverige – ”ett land uppdelat i stad och land, förort och innerstad” så är det naturligtvis klassisk socialdemokratisk samförståndspolitik, en uppgraderad Saltsjöbadsanda. Men det skulle också kunna ses som en försöksballong inför en stor koalition.
Men det har samtidigt sagts att detta steg skulle kunna orsaka en intern splittring av det socialdemokratiska partiet. Med den vänstervåg som har svept över landet sedan i vintras så är partiledningen också troligen mindre benägen att överväga detta än man hade varit för bara ett år sedan.
Förmodligen är detta också en delförklaring till det närmast desperata frieri som Moderaterna nu ägnar sig åt. Det är ett högt spel från Reinfeldt. Och det är ett spel med insatser som jag inte tror att den kaxiga inre kretsen hos Moderaterna riktigt förmår överblicka.
Moderaterna och Reinfeldt vill utmåla sig själva som regeringsdugliga och ansvarstagande, men detta utspel för att till varje pris sitta kvar vid makten är djupt obehagligt.
Stefan Löfven har ifrågasatts för sin bristande erfarenhet – han har varken suttit i regering eller i riksdag. Därför är det nu avgörande hur han reagerar på detta. Det första han bör göra är att ifrågasätta själva det skräckscenario som Moderaterna utmålar. Han behöver inte gå långt för att hitta uträkningar som visar att det handlar just om alarmism.
Som nationalekonomen Jacob Lundberg påpekar:
”Summeringen över 2014–2018 blir nu 33 miljarder och inte 48 miljarder. Mot slutet av perioden är den årliga kostnadsökningen 10 miljarder. Det motsvarar 0,2 procent av BNP, eller mindre än vad svenskarna spenderar på sina husdjur.”
När det gäller Löfvens förmåga att genomskåda detta är jag inte orolig. En fördel med att inte ha suttit i varken riksdag eller regering är att Löfven inte har särskilt nära till den typ av avancerade politiska spel som Moderaterna nu ägnar sig åt.
Det är därför också positivt att Löfven har öppnat dörren för Vänsterpartiet, och med Feministiskt Initiativ över 4-procentspärren blir regeringsunderlaget än starkare.
Det Sverige behöver är mer av vänsterpolitik, inte en fortsättning av den högerpolitik som har utarmat Sverige.
Men för min del väntar jag fortfarande på den dag en journalist ställer den avgörande frågan till Löfven:
”Är du beredd att fullständigt utesluta ett regeringssamarbete med moderaterna, att utesluta den stora koalitionen?”
Väljarna bör få veta om en röst på Löfven också riskerar att bli en röst på Reinfeldt.
