Diskussionen om religionens betydelse för unga, som bland annat framträtt i samband med debatten om Fadime Sahindals dödsdag, är polariserad. Bättre är det att från samhällets sida understödja ungdomarnas egna uppfattningar i trosfrågor. Karen Austin om religionsfrihetens komplexitet
I samband med Fadime Sahindals dödsdag den 21 januari 2014 pågår en debatt framförallt i sociala medier om religionens betydelse i ungas liv. Troende och de som försvarar en viss tolkning av religionsfriheten hävdar att vissa illasinnade debattörer ifrågasätter att religionsfrihet verkligen råder i Sverige medan andra, ofta ivriga sekulära, hävdar att all form av religionsutövande är skadlig och de som inte ser detta är per definition kulturrelativister. Det innebär att någon som försvarar religionsfriheten, inte satt ner foten och beskrivit det som är fel i en viss specifik kultur och religion utan slätar över olika former av övergrepp och våldsuttryck. Ungefär där fastnar debattörerna. Åsiktsmotståndarna gräver ner sig allt lägre i skyttegravarna.
Jag menar att det finns ett tredje förhållningssätt. Som så ofta. Polariseringen är inte bara tröttsam. Den gynnar inte dem som behöver samhällets stöd och som är viktiga för utvecklingen och för de unga som är religiösa och demokratiskt sinnade.
Enligt en enkät som Stockholms Universitet gjorde 2009 svarade de 15 åringar som har föräldrar som är ganska eller mycket religiösa i högre grad än andra att de hade begränsningar i sitt val av partner. Detsamma gäller de som svarade att deras föräldrar hade en låg utbildningsgrad. Enkäten riktade sig till 2 800 elever i årskurs nio i Stockholms stad.
Ungdomsstyrelsen skriver i utredningen Gift mot sin vilja 2009 att samhället ska främja etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjlighet att behålla sin egen kultur och samfundsliv. Men om det finns traditioner och sedvänjor inom samfundslivet som kan kränka unga människors liv så bör den överordnande principen i regeringsformen gälla – det vill säga att alla människor har lika värde. Eftersom unga står i särskild beroendeställning till vuxna blir frågan om barns rättigheter komplex i relation till de vuxna. Men som debatten förs nu i sociala medier så kan man lätt få uppfattningen att religion per definition är förtryckande. Tycker man det och pådyvlar det på unga så följer man inte den religionsfrihet som råder i Sverige.
Föräldrars religionsutövande som på ett negativt sätt påverkar ungas möjligheter att hitta sin egen väg kan vara ett hinder i unga människors liv. Men även den form av antagonism mot troende som flera debattörer och engagerade inom frågan som rör hedersförtryck uppvisar och gör gällande. Även det kan upplevas begränsande på ungas bekostnad.
Unga ska få de redskap som krävs för att kunna växa upp till självständiga individer oavsett om man är troende eller inte. Om man hävdar att islam och hedersförtryck hör tätt samman och är essentiellt förknippade med varandra får man behålla den övertygelsen för sig själv. Det skapas mer hinder är konstruktiva öppningar. Det finns många sätt att vara religiös på, men om du hela tiden möts av en fobi för din religion, om du hela tiden tvingas försvara din tro som har med den religionen att göra, om ingen från det omgivande samhället är nyfiken på din tro, på ett öppet sätt, är det svårare att också vara den som söker, ifrågasätter och hittar sin egen väg i tron. Du trängs in i samma hörn som alla andra, inklusive dem som representerar en mycket fundamentalistisk hållning.
Man kan inte som professionell och yrkesutövande som jobbar med unga övertyga andra som arbetar med frågan eller unga själva att de tänker fel eller tror fel. Det är en privatsak och religionsfriheten gäller alla. Det är viktigt att professionella som möter unga kan koppla bort sin egen ideologiska övertygelse i mötet med unga som ska växa upp till fritänkande individer. En diskussion om värderingar och livsval behöver börja i och bygga på respekt och nyfikenhet för de ungas tro och religiösa identitet.
Samhället ska enligt Sveriges ungdomspolitik som riksdagen skrivit under stödja ungas möjligheter till självständighet och oberoende. Det innebär att ungas väg till vuxenblivandet och frigörelse från föräldrarna ska underlättas. Faktorer som skapar beroende och minskar den unga personens handlingsutrymme ska undanröjas oavsett om det handlar om företeelser som tvång, förtryck och diskriminering eller stereotypa könsroller.
Det behöver inte stå i motsats till att tro på Gud. Religionsfrihet betyder att alla medborgare har rätt att fritt bestämma över sin religiösa eller annan övertygelse och över hur religionen ska utövas inklusive rätten att inte ha några övertygelser och att stå utanför alla samfund. Enligt Barnkonventionen artikel 14 har föräldrar rätt att ge sina barn religiös och moralisk uppfostran i enlighet med den egna trosuppfattningen. Det ska göras på ett sätt som är förenligt med barnets växande kapacitet att själv ta ställning. Utövande av en religion eller övertygelse får dock inte skada barnets fysiska eller mentala hälsa eller utveckling.
Denna frihet för föräldrarna att välja religiös fostran för sina barn kan stå i en problematisk relation till religionsfriheten och rätten till frihet från religiöst tvång. Principerna som styr religionsfriheten och barnkonventionen och även ungdomspolitiken kan emellertid strida mot varandra. Det finns sällan några enkla svar, men likväl behöver det hanteras, för att barn och unga ska få tillgång till sina fulla rättigheter. Men som det ser ut i dag, slår snarare olika debattörer varandra i huvudet med sin egen tolkning av de olika artiklarna som finns i de mänskliga rättigheterna utifrån vad som gynnar ens egen sak och övertygelse bäst. Det är inte alltid för barnet eller ungdomens bästa.
Det är viktigt att de som arbetar med unga som lever i dessa olika världar tar ansvar att just se det komplexa och stå tillbaka och inte frestas att ta sin egen erfarenhet av religion som utgångspunkt och pådyvla någon sin egen ideologiska hållning utifrån erfarenheten av vad religionen hade för betydelse i den egna uppväxten. Religionen kan ha varit kvävande för vissa men förlösande för andra. Här krävs det ett mått av pragmatism och förståelse för olika erfarenheter.
Den 19 januari 2014 annonserade regeringen att äktenskap kan bli ett lagbrott. Att tvinga någon att gifta sig är redan i dag straffbart som olaga tvång. Genom det brottet kommer flera handlingar bli straffbara. Det blir till exempel möjligt att straffas för förberedelser. Äktenskapet får en strängare straffskala än olaga tvång. Straffet kommer att vara fängelse i högst fyra år och det blir en ny brottsrubricering för att kunna bekämpa tvångs- och barnäktenskap. Tvångsäktenskap är kopplat till normer om kvinnlig oskuld och används för att styra flickors och kvinnors sexualitet. Flickorna begränsas i sitt handlingsutrymme och pojkarna fostras till att kontrollera sina systrar.
Det är ett positivt besked från regeringen. Genom den nya lagstiftningen kommer samhällets olika institutioner förhoppningsvis få till samtal mellan troende och icke troende. Mellan imamer, präster och ateister. Det går inte att lagstifta utan att också parallellt föra ett samtal för att de som är berörda ska få möjlighet att känna sig inkluderade. Det är så förändring går till. Det brukar heta folkbildning. Så länge saker och ting inte är olagliga så leder dialog till de bästa resultaten i ett förebyggande arbete för att alla som berörs ska bli inkluderade. Detta är också ett sätt att stötta dem som redan i dag inom olika samfund verkar för människors, kvinnors, ungas fri- och rättigheter. Vad är alternativet?
I Sverige är inte religionens betydelse för människan något som har diskuterats särskilt ofta. Nu börjar det göras alltmer men då i form av pajkastning och låsta positioner. Det finns religiösa som osynliggör könsdiskriminerade seder. Definitivt. Men det finns många praktiserande religiösa som inte gör det, som inte lever i en hederskontext och som inte tvingar sina döttrar att gå hem från skolan varje dag efter skolan slut utan möjlighet till någon fritid eller som snor sina döttrars mobiler så att de inte kan messa vem de vill.
Vi måste bli bättre på att se denna mångfald och det görs inte på annat sätt än genom en respektfull dialog mellan troende och icke troende. Det kan inte vara okej att utrota alla former av tro eller diskvalificera människor enbart för att de har en tro. Mer dialog och ett sansat debattklimat med en civiliserad ton gör det lättare att angripa sakfrågan utan reflexmässiga angrepp och personpåhopp.
Det är viktigt att bemöta all form av fundamentalism. Rätten till ett eget liv för alla unga oavsett bakgrund och tro. Vi som jobbar med unga eller med frågor som rör ungas liv måste utgå från de ungas egna behov av förändring istället för att vinna tolkningsföreträde över debatten om religion är skadligt eller inte.
