Det är söndagkväll och det är abortfilmfestival på Gärdet i Stockholm år 2014. Vi är 25 decemberfrusna personer som värmer våra händer kring kaffekoppar och glögg innan vi hälsas välkomna. Vi sitter i en källarlokal och på den vita väggen framför spelas kortfilmer som skildrar kvinnors egna berättelser om abort.

Filmfestivalens inledande två kortfilmer är Jag fick resa och Embryo. En liten flicka som fått följa med går upp och ner för den ganska branta trappan ut från filmrummet och hämtar mer snacks från fikabordet. Ett samtal följer mellan Ottars chefredaktörer Anna Dahlqvist, Carolina Hemlin och sjuksköterskan Torun Carrfors. De pratar om det personliga som blivit så politiskt och varför det är en sådan tystnad kring abort.

– Av flera skäl, att kvinnors sexualitet inte är något man pratar om och att abort fortfarande är kopplat till skam och skuld. Det finns många mytbilder om vad abort är och varför det görs och därför blir det svårt att identifiera sig och berätta, men det behövs fler berättelser, säger Torun Carrfors som trycker på att ansvaret för fler berättelser är vårdens och RSFU:s, inte den enskilda kvinnans.

Även samvetsklausuler som var på tapeten för ett par veckor sen diskuteras. Torun Carrfors berättar att de som lyfter frågan sällan jobbar inom vården. Att det är anti-abortrörelsen som kommer med de här förslagen.

– Och om det är så att man inte vill arbeta med abort är det faktiskt ingen mänsklig rättighet att jobba med vård. Däremot är abort en mänsklig rättighet, säger Torun Carrfors.

Fr v: Torun Carrfors, Carolina Hemlin och Anna Dahlqvist.

Någon i publiken frågar om framtiden för abortfrågan i dessa nyvals- och fascisttider.

– Jag tror vi kommer se en anti-abortrörelse med vässade klor. Egentligen är fri abort allmänt accepterat som fråga, men anti- abortrörelsen har bytt strategi. Till att prata om sådant som samvetsklausuler och veckogränser istället, säger Torun Carrfors.

Sen är det Sverigepremiär för dokumentären Vessel som handlar om den nederländska kvinnorättsorganisationen Women on Waves och dess ihärdiga aktivism för reproduktiv rättvisa. Genom att hjälpa kvinnor att göra medicinsk abort på internationellt vatten undgår de staters restriktiva abortlagar. Eller så väcker de medieuppmärksamhet i media genom att i direktsänd tv kuppa in information om hur en gör medicinsk abort på egen hand. Sjökvinnorna är alltså både opinionsbildare och livräddare.

Filmen är lite väl lång men innehåller många starka scener på hur abortmotståndare demonstrerar när båten angör olika länders hamnar och fakta som att en kvinna dör var tionde minut på grund av abortrestriktioner. Det är slående hur engagerade abortmotståndare är mot en grundläggande mänsklig rättighet.

Precis när vi i publiken sitter och tappar hakan över hur utsatta och modiga Women on Waves är hörs en skrikande mansröst, något som smäller och hur den lilla flickan i trappan skriker efter sin mamma. Tanken att någon är här med vapen flyger genom mitt och kanske fler personers huvuden för 25 personer ligger plötsligt på golvet. Lokalen fylls med rök och en handlingskraftig person klättrar upp på en stege och öppnar ett fönster. Vi som låg i små högar ställer oss upp och ett (falskt visar det sig) rykte om att det är tårgas sprids lika fort som den orangea röken.

Utanför, bland räddningspersonal och en och annan nyfiken granne står de irländska konstnärerna och aktivisterna Emma Campbell och Siobhán Clancy som skulle ha pratat om sin konst och aktivism på festivalen. Emma Campbells kortfilm Pack up your troubles skulle ha visats, men istället står vi här.

– Precis när vi kommit till slutet av filmen slogs jag av hur livrädda för, och arga på, kvinnor folk är. Sen hördes en arg röst och röken kom och bekräftade allt som sagts i filmen, säger Emma Campbell.

– Vi hörde en mansröst och en liten bomb kastades som närstan landade på barnet som satt i trappan. Det var inte ett pro-life-val. Den första som reagerade var ett barn och den första som svarade var hennes mamma. Det här är landet som Sverige har skapat, det här politiska klimatet skapar sådana här fascistiska gärningar mot ett rum där kvinnor tittar på film och pratar om abort, det är löjligt, säger Siobhán Clancy.

Siobhán Clancy och Emma Campbell .

Det är söndagkväll och det är abortfilmfestival på Gärdet i Stockholm år 2014. Vi är 25 decemberfrusna personer som värmer våra händer i varandras.

– Det här kommer inte att skrämma oss, men en kan bli chockad och förbannad över att det här är verktyget som används, säger Emilie Weiderud från RFSU.

Redan igår meddelade Göteborgs filmfestival i Sveriges radio att dokumentären Vessel kommer att visas även där, som ”en markering för filmfestivalers självklara rätt att visa vilka filmer de vill utan rädsla för hot eller våld”.