Det första steget i att göra syriska kvinnors röster hörda. Krönet. Med blandad kulturell, religiös och geografisk bakgrund sammanfördes 18 kvinnor i maj i år. Gemensamt för dem alla, förutom deras identifikation av sig själva som kvinnor, var att alla på olika vis tillhörde den syriska motståndsrörelsen och som självmant hade anmält intresse för att med sina egna ord beskriva sin situation och sitt liv. Resultatet skulle tjäna som motvikt till en medial kanon där de inte når, eller når fast genom andras ord – och blickar. Det var med stöd från Olof Palmes internationella center som en verksamhet kunde etableras, men ett frö växer sällan ensamt.

Skrivande som demokratiarbete

Berättelserna är en del av arbetet med att stötta syriska kvinnor och män i frågor som rör demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet.

– ABF har en lång erfarenhet av att arbeta internationellt med de här frågorna och har därför ett brett kontaktnät runt om i världen. Vi är en ideell organisation av många, säger Lillan Kauppi Stephensen och Magdalena Beck, båda projektledare för Krönet, som nu har resulterat i publikationen med samma namn.

Under en tre dagars workshop uppmuntrades de 18 kvinnorna att samtala kring hur en berättelse kan konstrueras, men även kring vilka motstånd som kan förhindra att den berättas alls – inte minst om den är ens egen. Männens närvaro var ett redan konstaterat sådant, varför de 18 kvinnorna fick ett eget rum vari de utan den manliga rösten – eller kroppen – kunde påbörja formuleringarna av sina erfarenheter i dagens Syrien.

– Vissa var vana vid akademiskt skrivande, andra hade inte genomgått någon längre utbildning. Ingen var poet, men vi underströk att texten kunde ta sig den form som det ville, berättar Magdalena Beck, som höll i workshopen i berättarteknik för kvinnorna.

– Jag talade kring hur man inleder en berättelse, om hur man fångar ett läsarintresse, förklarar hon, men understryker att jämställdhetsutbildningen som ingick i dagarna var minst lika viktig som de föreslagna författarmetoderna.

– Det är en av många former att stärka civilsamhället inom frågor kring demokrati, mänskliga rättigheter eller jämställdhet, säger Lillian Kauppi Stephensen och understryker att det finns ett stort intresse för jämställdhetsfrågor bland de kvinnor som de har mött på plats, men även hos männen.

– Vi har nu sökt ett fortsatt verksamhetsbidrag, som, om vi får det beviljat, skulle möjliggöra fler liknande projekt, och då även för män, ja, kanske i Sverige.

Angelägna vittnesmål

Krönets båda projektledare understryker att de autentiska berättelserna från platsens centrum behövs både i samhällsdebatten och i den kommande historieskrivningen. Ingen av dem vill kalla den skrivande delen för separatistiskt, och de menar i stället att rummet för kvinnorna var ett verktyg för berättandet.

– Vi fick använda oss av trygga rum. Berättelserna är nog självcensurerade även nu, men jag tror att det underlättade för kvinnorna att vara ensamma. Inte minst då det utöver skrivandet även innebar samtal, delade erfarenheter och en kollektiv trygghet, säger Lillan Kauppi Stephensen och förklarar att det är av samma anledning som bara kvinnliga tolkar anlitades i workshopen, vars texter nu finns översatta i tre språkupplagor. Var dessa nu kommer att distribueras – utöver ABF:s verksamhet – är ännu osäkert, men de båda projektledarna hoppas att både bokhandel och bibliotek ska visa intresse. Den engelska och arabiska upplagan är tänkt att kvinnorna själva ska kunna använda i sina respektive verksamhetsområden, förklarar de och understryker att bokprojektet är ett delprojekt i ett större arbete som rör mänskliga rättigheter, jämställdhet, och demokratiutveckling.

– Som helhet riktar sig Krönet till både män och kvinnor i olika sammanhang, förklarar Lilian Kauppi Stephenson och Magdalena Beck.

Utan signatur

Krönet – 18 syriska kvinnors berättelser från skärningspunkten. Den inbundna boken är mörkt oxblodsfärgad och pryds av ett knippe illustrerade jasmineblomster. Oavsett vilken språkupplaga som läsaren väljer att öppna, möts den inte av någon avsändare annat än 18 titlar, 18 berättelser. I förordet kontextualiseras dessa i den mån att det förklaras från var kvinnorna som har skrivit kommer, under vilka omständigheter de har skrivit och varför respektive författare inte presenteras med namn, eller bara med förnamn.

Det står att utelämnandet är en säkerhetsaspekt, men jag tänker att detta icke-uttalande av namn sträcker sig genom de 170 sidorna och slår till mig i ansiktet. Har vi alltför länge reproducerat bilden av att biografin, uttalandet, ja, ordet, måste skrivas under? Måste den presenteras ett estetiskt tilltalande verk med konstnärlig potential – bakom vilken vi förväntar oss finna en författare, journalist, konstnär, poet eller redaktör? Måste en lärdom skrivas under? Är inte kunskaper och erfarenheter just sådant som förs vidare mellan människor? Ja, måste vi ens skriva under en hälsning, så länge som vi vet att den riktar sig till någon? Jag tänker att denna hälsning, då jag håller den i handen, riktar sig till mig.

Ordens bruksvärde

I Bokmässans Rum för poesi i Göteborg uppstår under lördagseftermiddagen ett samtal kring diktens agens, då författaren Maria Küchen föreslår att det inte längre finns någon skillnad mellan samhällsengagerad eller estetiskt centrerad poesi.

– Är det förbjudet att vara språkligt intresserad och samtidigt politiskt, frågar hon sig, och jag får lust att tillägga: är det inte lika tabubelagt att ta emot en berättelse som vi inte vet från vem den kommer? Även ett alibi är ett namn, och enligt en ekonomisk politik har allting en avsändare. Är det måhända detsamma med orden, att även de därför måste härledas till någon?

Under ett tidigare samtal i Rum för Poesi nämner poeten och författaren Kashayar Narerevandi att våra minnen bara blir minnen när de delas. I samtalet med de två projektledarna frågar jag dem även vad det gör för skillnad att dessa minnen – här i form av de 18 anonyma kvinnornas berättelser – delas i form av en fysisk bok och inte på den vanliga plats där berättelser sprids i en brinnande stat; genom det kommunikativa nålsöga som social media för det mesta kan utgöra.

– På det här sättet når vi ut till flera, säger de båda.

Jag vänder på Krönet – boken, alltså – och frågar mig vilka dessa ”flera” är. Sedan avbryter jag mig mitt i reflektionen och ställer följdfrågan: varför måste jag veta?

Åter i Rum för poesi där samtalet har glidit in på begreppet ”politisk poesi”. Maria Küchen nämner poeten Athena Farrokhzads diktsamling Vitsvit från 2013:

– Det är en brukssvit, orden skulle kunna sitta på min vägg.

Jag funderar på de ord som inte kallas dikt, som är ord i och om ett liv, oavsett genre. Hur kan de orden brukas? En timme tidigare hade Athena Farrokhzad själv berättat hur hon och den rumänska författaren Svetlana Cârstean har korsöversätt varandras verk, efter vilket de nu har börjat skriva till varandra, som de litterära systrar de blev under översättningsarbetets gång.

Översättbarhet

Det är här som jag vill återknyta till de namn som inte tar plats i Krönet, som varken talar utifrån eller inifrån och som därför inte pekar på någon särskild mer än möjligtvis en kvinna i Syrien och en annan människa i Syrien eller i världen. Farrokhzad och Cârstean gör det motsatta; de både talar utifrån sina namn och till varandra – genom att nämna varandra vid namn, genom att befästa sina platser med gemensamma minnen. Ordens syftningar är så direkta att Farrokhzad måste förklara hur hon, när hon läser, gör sig förstådd av alla utom de som dikten är riktad till. Hon vänder sig om för att översätta för sin åsyftade syster, som nickar och sedan svarar på den gemensamma franskan att det är väl så som det måste vara.

En motsvarande intimt relationsbunden översättning – ja vidareföring – av dikt som Farrokhzads och Carssteans har även utförts av de två poeterna Marie Silkeberg och Ghayath Almadhoun, liksom ett flertal gånger genom Göteborgs poesifestival. I det första fallet är det en svensk, kvinnlig och en syrisk-palestinsk, manlig poet vars olika erfarenheter sammanförs i det gemensamma skrivandet och sedan översättandet av såväl erfarenhet som av dikt. I det andra fallet har kvinnliga poeter från Sverige, respektive Palestina, Iran eller Irak, i par om två och två mött varandras dikter för att sedan förflytta, översätta dessa. Det tvåspråkiga resultatet presenteras sedan i litterära sammanhang på scen och i tryckt form. Som publik och läsare kan jag besöka läsningen eller betrakta publikationen och därmed införlivas i översättning. Med orden som förs vidare och med minnena som delas följer även medel för mig att fortsätta översättningen, och erfarenheterna i min egen kropp, i mitt eget rum.

Jag undrar vad det var för rum som de 18 syriska kvinnorna satt i när de skrev, tillsammans och ändå var för sig. Hur var detta rum som blev deras eget?

Vad är läsligt?

– Vi fick använda oss av trygga rum; hotell, berättar de två projektledarna. Utan att ställa frågan undrar jag hur de satt i rummen, vad de sade till varandra och vad de gjorde när de sedan hade gått hem. Jag vet att det inte är någonting som jag kommer att få reda på, utan att jag här lämnas att finna fortsättningen på de befintliga orden – med mina egna verktyg. Jag måste anpassa mig till de faktorer som gör att kvinnornas berättelser inte annars tar plats, varför de heller inte genast tar plats i mig. De berättar inte för mig hur jag ska betrakta dess sammansättning; om det är fiktion eller dokumentation, om det ska läsas högt eller läsas som vore det en instruktion för hur jag ska leva.

Bildning är ett begrepp vari både matematik och poetik ryms, och inte sällan behöver varandra. Att själv finna vägar för användning av ett material, oavsett det är matematik eller lyrik är, eller har i alla fall varit, centralt i de flesta läroplaner och jag tror att det är på detta vis som denna ABF-publikation måste få träda fram: det är verktyg som jag måste greppa och finna form för att bruka. Liksom första steget i en relation är att kalla någon, något eller att själv kallas vid namn kan jag här i samtal med Krönet undersöka vad vi ska göra tillsammans. Jag menar inte alls att tidigare nämnd, genrebestämd poesi inte kan göra detsamma, men ändå vill jag i detta profilstinna och till minsta krona på förhand beräknade samhälle lyfta den ärliga men syftesmässigt trögflytande och kanske smärtande form som något så uppenbart pågående.

De 18 berättelserna pågår först och främst för de 18 kvinnorna i Syrien, men om det presenteras på rätt sätt kan de inbjuda mig i att delta i dess fortgång. Jag kan ta del av en berättelse och jag kan föra den vidare. Jag kan skriva en egen och jag kan ge rum åt någon annan att skriva sin egen. Det är en rörelse som, till skillnad från den i någons namn publicerade dikten, romanen, reportaget eller krönikan, inte skrivs under av annat än (det fria) ordet själv.

Kollektiv signatur

Jag får höra att det framhölls, under den workshop som ledde fram till Krönet, att det var angeläget att kvinnornas skrev just sina egna berättelser, men jag undrar var gränsen för det egna egentligen går. Är det inte så att den berättelse som har passerat min kropp tillhör mig, eller snarare; att jag tillhör den? Berättelsen händer och den händer i, med, för någon. Det kan vara jag, eller så är det just inte jag. Orden blir till i sitt framförande, och utifrån ett sådant performativt perspektiv tar de form efter omgivande former. Därför menar jag att den namnlösa boken, full av namn, ska skrivas under av oss alla som har läst den, eller för den delen av oss alla som har läst eller skrivit alla de ord som omger dess ord.

Grammatiken är samstämmig med samhället och med livet; gemensam, och det är först i denna kollektiva signatur som jag tror att de 18 berättelserna i Krönet kan föras vidare. Först då kan kvinnornas minnen ta plats i den historieskrivning där det nu främst är överlevande kroppar som skriver om de kroppar som inte överlevde, eller som ingen visste levde. Först då kan anledningen till de uteblivna namnen bli en angelägenhet för oss alla.