Med valet till europaparlamentet och det svenska riksdagsvalet i färskt minne måste man fundera över varför de högerextrema, nationalistiska och populistiska partierna nått sådana exceptionella framgångar. I Frankrike, Ungern, Grekland, Italien, Nederländerna, Storbritannien, Danmark, Norge, Finland och Sverige. Över hela den gamla världen blir nyanserna av brunt allt mörkare.

Det finns alldeles säkert både många och olika förklaringar till det. Hög arbetslöshet, politikerförakt, stora socioekonomiska skillnader, utanförskap och rädsla för ”det främmande” är kanske de vanligaste. Men kanske finns det en grund som vi nästan aldrig uppmärksammar? Kulturarvssektorn och dess allierades historieskrivningar.

Så menar i alla fall Anna Furumark och de flesta av skribenterna i Att störa homogenitet. Det är en de rättrognas bok; journalister, forskare och kulturchefer vittnar samstämmigt om hur orättvist, förnedrande och stereotypt kulturproduktionen fungerar. Mycket handlar om museernas kulturarvsproduktion – och jag känner igen det. En oreflekterad historieskrivning, där det bara finns en sanning. Och den är geopolitiskt lomhörd, genusdöv, etniskt stum och klassmässigt doftfri.

Med ett nästan 20-tal skribenter vill boken råda bot på detta homogena tillstånd. Då blir det också spretigt. För om det är så att homogenitet är ett överordnat begrepp, som redaktören menar, är det också fullt öppet för vilka perspektiv som kan anläggas. Mycket handlar om institutionernas ansvar, som trots bland annat regeringsuppdrag fortsätter att producera samma litania. En historia, en sann historia och en enkönad historia, som bekräftar ännu en gång att vi hör samman – och de andra är till för att bekräfta denna samstämmighet.

Går det av bara farten? Eller handlar det om okunskap, rädsla, konventioner eller att de svenska kulturinstitutionerna representerar själva definitionen av homogenitet? Eller kanske Kennet Johansson, före detta chef för Statens kulturråd, har rätt när han säger; ”På kulturinstitutioner är man ofta rädd för det politiska”. Som om inte allt vad institutionerna gör är politiskt!

Trots spretigheten finns i antologien åtskilligt att både fördjupa sig i och reflektera över. Jag fastnar för dels det personliga i en resandes bild av livet och folkgruppens historia, en antikvaries släkthistoria eller bilden av den chauvinistiska jämten. De blir illustrationer till hur kulturarv alltid är politik och hur konstruerad historia är. Och hur fel det kan bli, trots alla goda ambitioner.

Men jag fastnar också för de översiktliga och analyserande texterna som är en stor behållning. När Magnus Linton beskriver det nya Europa, med dess ultranationalistiska politik som utgångspunkt för en diskussion om vad som egentligen händer. Och när Mattias Gardell reder ut vilka begrepp vi faktiskt rör oss med. Ja, då lättar dimman en smula.

Denna bok handlar om Sverige, om nationalism, om ojämlikhet och förtyck. Den handlar om hur ojämställt och diskriminerande bilden av oss själva kommuniceras. I den bemärkelsen handlar det om makten över berättandet, och kanske i någon mån om vad det finns för alternativ.

I Europa går den högerextrema nationalismen starkt framåt. I Sverige vinner Sverigedemokraterna allt större framgångar. Det gör de, tror jag, bland annat för att de annekterat historien – kulturarvet. Mycket få, om ens några, institutioner på kulturarvsområdet har på allvar tagit debatten eller satt sig till värns mot den ockupation av vår historia som främlingsfientliga rörelser för till torgs. Kultur och kulturarv kan inte få förpassa till nattväktarstatsideologi. De är viktigare än så.

Det är hög tid att återerövra det tolkningsutrymmet. På det faller ett stort ansvar för landets alla kulturarvsinstitutioner. Så projektet Norm, Nation och Kultur – vilket är upprinnelsen till denna antologi – borde bara vara en ödmjuk start. Och Att störa homogenitet åtminstone obligatorisk hemläxa för alla som arbetar med historiebruk.