Många hade hittat till Dramatens intimaste scen, Lejonkulan, för att lyssna till ett samtal med två av Rumäniens bästa dramatiker. Det är Alina Nelega och Gianina Cărbunariu som äntrar scenen med dramaturgen Marc Matthiesen som moderator. På scenen finns också skådespelarna Tanja Lorentzon, Johan Holmberg och Jan Waldekranz som ska läsa scener från Alina Nelegas pjäs Amalia drar ett djupt andetag och Gianina Cărbunarius pjäs Den sibiriska tigern. Båda pjäserna är översatta till svenska av Inger Johansson.

Alina Nelega kommer från Transsylvanien och är journalist, författare och teaterchef. Hon är även professor vid teateruniversitetet i Targu Mure där hon också är konstnärlig ledare för stadens nationalteater.

Gianina Cărbunariu är dramatiker och regissör. Hon har också startat scenkonstkollektivet dramAcum som genom nya metoder som teatertävlingar har skapat och lyft fram nya unga dramatiker. Dramacum spelar både inhemska pjäser, framförallt av unga författare, och översätter ny utländsk dramatik. Hennes andra pjäs Kebab har turnerat flitigt utomlands. Gianina Cărbunariu är enligt rumänska medier som en av de 100 mest inflytelserika kvinnorna i Rumänien.

Även om nästan en generation skiljer de två författarna åt har de mycket gemensamt. Samtalet tar avstamp i Nicolae Ceaușescus avrättning 1989, en händelse som de båda minns väl.

– Det var den första realityshow jag såg, säger Gianina Cărbunariu som var tolv år vid tillfället. Det var traumatiskt. It was a wild image! För oss var det ett bevis på att diktatorn var borta. Men vi trodde också att Ceaușescus död gjorde att vi skulle vara fria. Men så blev det inte. Avrättningen var skamlig och onödig.

Alina Nelega var 29 år vid händelsen och har en annan inställning till den.

– Det kändes som att det var den enda möjliga vägen. Det här är inte särskilt politiskt korrekt och jag vill verkligen inte legitimera mord. Men han hade mördat ett folk under 50 år. Då kändes det som att det inte fanns något annat val. Det var skamligt, men nödvändigt.

När Alina Nelega började skriva var teatern i Rumänien utsatt för hård censur. En fick inte skriva något som kunde uppfattas som kritik mot regimen eller gestalta samhällsproblem. Vissa klassiker kunde visas, men också de kunde tolkas konstnärligt och därmed framställas som kritik, så att spela dem var inte självklart. Det som visades på scenen skulle vara frid och fröjd och visa nöjda och glada människor.

– Det intresserade inte mig, berättar Alina Nelega. Så jag började skriva fiktion och det blev flera noveller. Vissa publicerades men även där råkade jag ut för censur. Jag ville inte skriva under de omständigheterna så jag försökte föreställa mig att jag bodde på en öde ö och skrev pjäser bara för mig själv. Det var okej att ingen skulle få se mina texter. Men dramatik fungerar inte på det sättet. Den måste spelas.

1997 startades hon ett nationellt teaterprogram för att lyfta det stora intresse som fanns för ny dramatik. I hennes roll som dramatiker och regissör fick hon hitta nya sätt att undgå censur, genom gester och symboler.

Alina Nelegas pjäs, Amalia drar ett djupt andetag, utspelas under kommunisttiden. Hon berättar om titeln.

– Under den här tiden var det en kamp för att överleva. Och när du andas, lever du.

Tanja Lorentzon läser en av scenerna från pjäsen, slutscenen där Amalia ska möta sin bror vid flygplatsen efter Ceaușescus fall. Amalia är systern som blev kvar medan brodern tog sig ut och gjorde karriär i Paris. Det är en vacker text och Tanja Lorentzon gjuter sorg och förhoppning i Amalias röst när hon är ömsom stolt över sin bror, ömsom bitter över sitt eget öde.

Gianina Cărbunariu är känd för sina nyskapande metoder i processen när hon skapar nya pjäser.

– Texten utgör inte hela pjäsen, säger hon. Den är ett av många element. Jag försöker frångå gamla dramatiska metoder.

1990 var det något som hände. På gatorna pågick mycket våld, protester och slagsmål. Intresset för teater avtog och en ny sorts verklighet kom över oss. När publiken väl kom tillbaka till teatern, flera år senare, ville de ha något nytt. Det behövdes nya pjäser.

Jag tror på att författaren ska delta i repetitionsprocessen. Det som såg bra ut på pappret kanske låter helt fel i munnen på skådespelaren. Dessutom måste skådespelarna vara delaktiga i arbetet. De ska kasta sig ut i det okända, inte bara göra precis som regissören säger.

Gianina Cărbunarius pjäs Den sibiriska tigern bygger på en verklig händelse där en tiger rymde från en djurpark i en liten stad. Den var på fri fot i några timmar innan den blev skjuten. Teatergruppen dramAcum åkte till staden för att intervjua folk om händelsen.

– Vi skulle fråga dem om dagen då tigern rymde, berättar hon, men det som var intressant var människorna som bodde där.

Skådespelarna Tanja Lorentzon, Johan Holmberg och Jan Waldekranz läser tre av scenerna från pjäsen. Den är rolig och vass. I den första scenen är det kråkorna, duvorna och gråsparvarna som berättar sina versioner av vad som hände den där dagen, då tigern rymde. Andra scenen utspelar sig på banken där tigern fick kredit med sin päls som säkerhet. Den tredje scenen är intervjuer med djuren på djurparken, de som överlevde och blev kvar. Samhällskritiken finns där, skarp och sorglig, förpackad i ett slipat språk med en galghumoristisk ton. Får vi inte se denna pjäs på någon av Dramatens scener inom kort hoppas jag verkligen att någon fri grupp snart tar hand om den.