Det är mycket folk redan på förmiddagen på öppningsdagen i det vita, ljusa och tillfälligt uppbyggda mässtältet. Trots det gråa regnvåta vädret ger tältet på Randall’s Island utanför Manhattan ett lätt och luftigt intryck. Det myckna naturliga ljusinsläppet bidrar till starka kontraster mellan avskalad arkitektonisk renhet och utställarnas kreativitet, innovation och färgstarka skapelser.

Foto: Christin Sandberg

Pussy Riot i fokus

I sektionen Talks ska medlemmarna i konstnärskollektivet Pussy Riot, Nadya Tolokonnikova och Masha Alekhina, samtala med journalisten David Remnick från New Yorker. De är sedan några månader tillbaka i frihet och symboliserar idag kanske Putins värsta interna fiender i egenskap av feminister och konstnärsaktivister. Deras brott: att ha framfört en punkbön i form av performance i Frälsarkyrkan i Moskva i februari 2012.

Samtalet äger rum i en underdimensionerad och sluten tältdel i ett hörn av mässan och trycket för att komma in är hårt. Säkerhetsvakterna är många och hemlighetsmakeriet verkar snarare till för att begränsa antalet besökare än att hålla undan eventuella hotfulla element. Pussy Riot-deltagarna passerar förbi snabbt och med andra människor nära inpå. Det är uppenbart att New Yorker, som leder samtalet, har exklusivitet.

En av de som inte kommer in är ryska Katerina Vinnikova. Hon är verkställande direktör för en Art Management skola i Moskva. Hon ber sina vänner att gå innan hon börjar prata, eftersom hon tycker att det känns så personligt.

– Jag känner mig ambivalent inför att Pussy Riot valde att göra performance i en ortodox kyrka. De blev kända för det, eftersom det i världen ses som en frihetshandling, men det är kontroversiellt. Kyrkan står för så mycket.

Foto: Christin Sandberg

Våghalsig feministisk och politisk konst

Inne i Talkshörnan inleder New Yorkerjournalisten David Remnick samtalet med att tipsa om exil-författaren och journalisten Masha Gessens bok om Pussy Riot: Ord kan krossa betong. Liksom Gessen understryker Remnick betydelsen av den performance och/eller politiska konstverk som Pussy Riot ytterst medvetet valde att framföra i Frälsarkyrkan. Remnick tar avstamp i punkbönen, eller det som Gessen kallar konstverk, och frågar inledningsvis om de konstnärliga ambitionerna bakom verket.

Tolokonnikova berättar om hur rysk konceptualism, Wienaktionism och feministisk aktionism inspirerade dem. Politisk konst har länge varit bannlyst i Ryssland, men är just vad de ville göra.

Foto: Christin Sandberg

Humor skapar möten och styrka

Under samtalet är det uppenbart att Tolokonnikova och Alekhina använder humorn som vapen mot svärtan i sina upplevelser. Och det blir ett underhållande samtal utan att innehållets allvar på något sätt tonas ned. Däremot känns det lite olustigt när Remnick vid ett par tillfällen under intervjun tillrättavisar sina intervjupersoner genom att be dem att inte skämta så mycket utan istället försöka besvara frågan.

Tolokonnikova svarar:

–Det som händer oss i Ryssland är så grymt att vi inte kan tala om allt på ett seriöst sätt.

Vid ett annat tillfälle försöker Remnick få de båda att erkänna att det stöd de har fått från popstjärnor, till exempel Madonna, är pop glamour och ”just fun” och egentligen inte hjälper dem i deras arbete.

Alekhina svarar honom:

–Vi delar inte upp vårt liv i den här typen av komponenter. Vi tänker inte: nu tar vi ett steg mot punken eller ett steg mot pop glamour utan tycker att det är bra att interagera med olika människor från olika sociala grupper, vilket samtidigt ger oss ett bättre perspektiv på hur både konst och politik fungerar.

Pussy Riot-aktivisterna vill inte heller kommentera hur USA ska agera eller inte agera i Ukraina.
– Det borde ni fråga det ukrainska folket, det är helt upp till dem att tycka till om.

Erfarenhet grund för krav på fängelsereform

Nadya Tolokonnikova och Masha Alekhina är ute på en rundresa, framför allt i Europa, för att besöka fängelser som ett led i deras människorättsarbete för förändrade fängelsevillkor i Ryssland.

Efter att ha läst Gessens bok är det lätt att förstå att den grymma erfarenhet de båda feministiska konstnärsaktivisterna bär med sig efter att ha varit frihetsberövade har utmynnat i ett engagemang för att förbättra villkoren i ryska fängelser. Deras vittnesbörd om slavliknande förhållanden, hårt arbete och brist på hygien, mat och sömn samt ständiga hot om våld mellan medfångar, pådrivna av vakter och fängelseledning, är stark läsning. För ändamålet har de bildat en NGO, Zona Prava.

Foto: Erik Lohr, Frieze

”Pussy Riot förändrade synen på Ryssland”

Gessens huvudtes i boken är att det var allt utom en snabbt planerad performance i Frälsarkatedralen den där dagen i februari 2012. Platsen var väl utvald i egenskap av symbol för Putins styre som rörde sig allt längre in i den rysk-ortodoxa kyrkans domäner. Gruppen ville så nära inpå makten som möjligt och eftersom de var bannlysta från Duman stod kyrkan näst till hands.

I och med fängslandet och processen som följde avslöjades det verkliga innehållet bakom Putins förtryckarstat framför ögonen på alla som följde Pussy Riot-rättegången i media. På så vis menade Gessen att Pussy Riot förändrade synen på Ryssland i väst. Både Gessen och Remnick menar att Nadya Tolokonnikova och Masha Alekhina kan läggas till i raden av sovjetiska dissidenter såsom Andrej Sacharov och Alexander Solzjenitsyn.

Gessens bok visar också på hur just tajmingen för Pussy Riot har bidragit till deras storhet. En tidigare obefintlig opposition började formeras just under den tid som Pussy Riot upp-stod. Båda göder och inspirerar varandra.

Efter Talks-samtalet kommenterar Vinnikova Pussy Riots popularitet i väst såhär:

– Det har varit mycket fokus på Ryssland en tid. Situationen i landet är spänd och Pussy Riots aktiviteter sammanfaller bland annat med införandet av en kontroversiell ”antigay-lag”. Jag tror omvärlden vill se och behandla Ryssland som ett strikt land. Som konstnär måste jag säga att det haft en negativ inverkan på kulturlivet. Många konstnärer undviker att utöva sitt konstnärsskap offentligt i rädsla för att fängslas.

Frieze i siffror

Foto: Christin Sandberg

Facit för mässan var 192 av världens mest kända gallerier från 28 länder som lockade runt 40 000 besökare under fyra intensiva och delvis utsålda majdagar. Från Sverige deltog Galleri Magnus Karlsson och hans avdelning var välbesökt.

– Att ha ett galleri i Stockholm är att befinna sig lite i utkanten och därför är det viktigt att visa upp sig på den här typen av ställen emellanåt, menar Magnus Karlsson.

Enligt ett officiellt pressmeddelande, kunde utställarna rapportera bra försäljningssiffror. ”På kort tid har Frieze blivit en del av den kulturella ekonomin i New York.” konstaterades det i samma uttalande.

På väg tillbaka till Manhattan ligger dimman mer eller mindre tät över höghusen. Den vita Frieze-tältduken som tornar upp sig blir snart mindre och mindre när vi åker neråt på East River. På övre däck blåser håren i vinden och det är svårt att uppfatta vad någon säger när språken blandas och krusas liksom vattnet runt båten.

Nästa år är Frieze New York tillbaka på samma plats, så det kan vara bra att veta att det finns två sätt att ta sig dit, antingen med båt med förköpsbiljetter från Frieze på nätet eller med lokalbuss upp till 106 gatan på östra sidan, vid början av Harlem, och promenad över till ön via en gångbro runt 103 gatan.

Feministiskt perspektiv har sökt kuratorerna för Frieze och Frieze Talks för en kommentar.