En handbok i konsten att bli lesbisk? Är man inte vad man är, oavsett vad man skulle vilja vara? Matilda Tudor och Mian Lodalen tar avstamp i tanken att sexualitet är social konstruerat (rimligt) och utgår från att man därmed kan omprogrammera sig. Det är knappast lika rimligt: överallt där det är och har varit straffbart eller livsfarligt att öppet leva ut sin sexualitet eller sin könsidentitet riskerar folk livet för att göra det, och alla försök att ”bota” såväl homosexualitet som transidentiteter har resulterat i förstörda liv och i självmord. Så varför skulle det fungera åt andra hållet?

Det råder ingen tvekan om att heteropropaganda tyvärr har begränsat alltför många människors begär. Självklart ska en ansats att fira det lesbiska livets fördelar hyllas – och när homohat och misogyni gör framsteg och tar större plats i Europaparlamentet går det inte att borste från hur viktig bilden av en glad och lycklig flata är!

Sveriges främsta feminister och flator

De tar hjälp av ett antal av Sveriges främsta feminister och flator för att övertygande förklara varför alla kvinnor borde bli lesbiska, för att sedan varsamt guida den nyrekryterade kvinnan till klubbliv, kultur och sexpraktiker. En bok med Aleksa Lundberg, Tiina Rosenberg, Liv Strömqvist, Annika Norlin och Nour El Refai bland många andra garanterar väl om något en bred bild av vad det är att vara en kvinna som ligger med kvinnor i dag. Och till den bilden hör naturligtvis en stark cisnorm, precis som överallt annars.

Liten handbok i konsten att bli lesbisk kan lika gärna läsas som en drömbild av hur vi blir kvitt patriarkatet som en uppmaning till ett flatigare samhälle. Allt från mer pengar, bättre fritid, roligare jobb, harmoniska förhållanden och roligare vänner till bättre sex och sexigare ålderdom.

Lesbiskhet kan vara lika radikalt feministiskt som transfemininitet: att välja bort män, att göra femininitet utan att förhålla sig till mäns begär, att som kvinna njuta av bättre sex än någonsin, i ett jämställt förhållande med lyckligare barn än barn med heteroföräldrar, att helt vända patriarkatet ryggen.

Förutsätter fitta

Samtidigt talar den här boken inte till mig som kvinna, trots att jag är ganska nyutkommen lesbisk. Den talar rent bokstavligt inte till mig, för det förutsätts att den kvinnan som ska rekryteras är en kvinna som föddes med fitta. Att de tror att endast heterosexuellt sex kan ge upphov till barn är pinsamt.

Den lilla markeringen på sidan 63 att alla kvinnor inte har fitta och alla med fitta inte är kvinnor och intervjun med Aleksa Lundberg är inte tillräckligt för att förändra det genomgående tilltalet. När en kvinnas förhållande med en trans-man återberättas som hennes första närmande till ett lesbiskt liv, när trans-män räknas in i ”lesbiska stilar” som det transmisogyna skällsordet ”tranny”, porrens ord för trans-kvinnor, det sista ord trans-kvinnor hör när de mördas och som annars bara används av transmän och RuPaul.

Trots alla fördelar med flatlivet som räknas upp är en sak konstant – att vara lesbisk reduceras till att slicka fitta, och att vara kvinna reduceras till att ha en. Låter inte det precis som patriarkatet, så säg?

Och det är synd, för det som framstår som allra viktigast för mig är hur rollfördelning beskrivs som mycket friare, i både vardagsliv och sexliv – vem som gör vad, vem som är passiv och aktiv, är aldrig på förhand givet, och det blir inte alls fasta roller, utan något man växlar mellan – såna förhållande önskar jag åt alla, män, kvinnor och andra ickebinära transpersoner.

Inga medicinska hinder

Men om man vill bli snyggare ska ju alla bli trans-kvinnor. Vill man bli rikare borde alla ciskvinnor bli trans-män. Vill man fatta vad kön är ska man bli en transperson. Så varför inte gå hela vägen och ta bloggaren lesbian-satan på orden, vi skapar ett samhälle utan män, vi rekryterar inte bara heterokvinnor till lesbiskhet, vi rekryterar männen till kvinnligheten också! Varför ska bara flator få njuta av ett bättre liv, i våra moderna tider finns inga medicinska hinder! Så kan vi också göra en feministisk utopi: