Ett tecken på att ett samhälle är civiliserat, enligt mig, är att alla välkomnas alldeles oavsett eksem eller annan utseendemässig normavvikelse. Det skriver Märta Bengtson i en krönika om eksem som stigma – särskilt i ansiktet.
Klart jag gör mitt bästa för att inte ha eksem. Vem vill ha eksem runt ögonen och på kinderna?
– Men vad du ser sliten ut, säger en förundrad kvinna som jobbar i affären plötsligt. Jag hinner inte svara, hon har redan bilden klar.
– Du måste sluta stressa!
Kanske hon vet? Kanske inte. Jag har varit hos en allergolog, flera hudläkare och två homeopater. Fått ofattbart dyra salvor och homeopatpiller – och här är jag fortfarande med ögonlock svullna, rödskorpiga och tunga av kliande, svidande eksem.
Eksem är ett stigma, speciellt när det är i ansiktet.
Jag myser med min katt på gården och en grannpappa skyndar förbi. Han har så bråttom så han hinner inte lyssna på mitt svar, men, han hinner konstatera något mycket viktigt:
– Vad du ser trött ut! Hur mår du?!
Han bryr sig inte, mera stör sig på att jag inte behagar honom.
”Hur kan du veta? Han kanske bryr sig.” Nä, tror verkligen inte det. Det känns när någon vill väl. Och inte.
Utseendenormens subtila marionett- och kontrollmanér funkar nog, kanske de flesta med eksem i ansiktet– i alla fall kvinnor, tyvärr – också utövar eksemcencur och sminkar igång eksemet om de måste gå ut, och helst; gömmer sig hemma.
Men… Det kanske inte är okej hemma heller?
En släkting hälsar på, hon förklarar strängt:
– Sådär kan du inte se ut!! Du måste göra något!
Jag går ut och dansar med eksem runt ögonen och blir inte alls lika uppvaktad som när jag inte har eksem. Fair enough.
På bussen hem undrar jag om jag är den enda med eksem. Eller, har tanklösa, okänsliga, mästrande, stigmatiserande kommentarer förpassat de andra till sina hem?
Vägar de ens gå till skolan? Vågar de gå till jobbet?
Ett tecken på att ett samhälle är civiliserat, enligt mig, är att alla välkomnas alldeles oavsett eksem eller annan utseendemässig normavvikelse.
Göran Johansson hade psoriais i ansiktet och fick hög befattning inom Göteborgs kommun. Bra. Han respekteras för vem han är och reduceras inte till att behaga med sammetshy och pigghet.
– Är den friheten exklusiv just för honom? Eller representativ för hur de flesta kvinnor och män upplever omgivningens kommentarer och förhållningssätt?
Vad tror du?
