”Avsaknaden av en samtyckeslag höjer ribban för vad som förstås som acceptabla beteenden och skapar erfarenheter av olika situationer av maktlöshet som ackumuleras i våra minnen. Minnen som inte alltid är glasklara utan snarare kan manifestera sig i förnimmelser av känslor eller händelser.” Det skriver Åsa Persson, masterstudent i idé- och lärdomshistoria vid Umeå Universitet.
Jag läser debattinlägg efter debattinlägg rörande behovet av en samtyckeslagstiftning, en lagändring som inte skuldbelägger våldsoffren, där graden av motstånd och förövarens intentioner inte är grunden för hur rättsfallen behandlas. Jag läser inte andra sidan av debatten av ren självbevarelsedrift, jag orkar inte med mer kvinnofientlighet i min vardag.
Samtycke som sexualnorm kräver en lagstiftning som speglar en sådan norm, avsaknaden av detta är inte något som enbart berör de personer som blir utsatta för händelser som jag ser som självklara fall av våldtäkter, det normaliserar även beteenden som rör sig i ett gränsland.
Sexuella övergrepp kan inte enbart definieras utifrån direkt våld och våldsamt motstånd utan involverar en rad systematiska praktiker som inte kan reduceras till enskilda händelser från enskilda individer. Praktiker som sätter sig i våra kroppar och skapar ett konstant tvivel av hur den egna upplevelsen av händelser som har väckt obehag kan förstås i former av sexistiska strukturer eller bortförklaras i former av enskilda incidenter. Enskilda incidenter som de flesta kvinnor (eller person som inte har en cis-mans identifiering) som jag känner på ett eller annat sätt kan relatera sina egna erfarenheter till, där förståelsen av händelserna som enskilda incidenter främst fyller funktionen att skapa ett tvivel på huruvida den egna upplevelsen är rimlig eller inte.
Avsaknaden av en samtyckeslag höjer ribban för vad som förstås som acceptabla beteenden och skapar erfarenheter av olika situationer av maktlöshet som ackumuleras i våra minnen. Minnen som inte alltid är glasklara utan snarare kan manifestera sig i förnimmelser av känslor och/eller händelser. Det kan vara minnen av en medelålders man som kommenterade utformning på din kropp när du var 14, eller minnen av upprepade ”sexuella inviter” av okända män på stan, jag sätter sexuella inviter inom citationstecken då det snarare signalerar en demonstration av makt i det offentliga rummet. Minnen av personer som tagit sig friheten att röra din kropp på oönskade sätt på olika pubar, spelningar eller i ditt hem.
Avsaknaden av en samtyckeslag skapar en miljö där den här typen av beteenden framstår som inom ramen för vad som är ok. Det skapar en miljö där det inte behöver använda hot om våld för att tysta personer om deras erfarenheter, eftersom trovärdigheten redan på förhand är ifrågasatt, där ett hot om ett försök att eliminera personens trovärdighet räcker.
Det skapar en miljö där det är möjligt för personer att hävda att de inte ser något politiskt problem i att använda en annans kropp för att själv få upplevelsen av att vara i en maktposition, även om detta maktspel inte på förhand är godkänt av båda parter. En miljö där sexualiserat våld som bör betraktas som en del i en sexistisk struktur verkar kunna argumenteras för som fristående från denna struktur genom argument som ”det är något jag skulle kunna ha gjort mot vem som helst (oavsett kön) och är därför per definition inte en sexistisk handling”. Det skapar en miljö där personer måste fortsätta att förklara för deras partner varför nej alltid betyder nej om en inte i förhand har kommit överens om något annat och att kroppsliga signaler som bortflyttande av händer även måste förstås som ett sätt att säga ifrån, då vi lever i en miljö där en godtagbar ursäkt verkar vara att hävda att en trodde att nejet var ett skämt. Det skapar en miljö där det är möjligt för personer att tro att erfarenheterna försvinner och inte har någon påverkan för hur andra likande händelser upplevs.
Avsaknaden av en samtyckeskultur skapar inte bara dessa erfarenheter, erfarenheter som ser olika ut för olika personer men som i någon form påverkar extremt många människors liv, det skapar även olika former av ifrågasättanden av dessa erfarenheter. Ifrågasättanden från personer som är orsaken till erfarenheten, från personer i ens omgivning och inte minst i formen av ett ifrågasättande av den egna upplevelsen. Vad händer med erfarenheten när inte ens en själv kan med att bära den?
Tvivlet blir en del av ett upprätthållande av en våldtäktskultur, och får kanske det mest förödande resultatet när det tar en direkt form inom rättsväsendet, men det är ett tvivel som inte enbart bör betraktas som ett problem som berör uppmärksammade rättsfall utan snarare ett tvivel som är ett stort samhällsproblem.
