”Vänsterpartiet menar att samtycke är en absolut nödvändig signal att sända ut från samhällets sida, en signal som säger att våldtäkt och övergrepp är i samhällets ögon fullständigt oacceptabla brott.” Det skriver Rossana Dinamarca, partiets feministiska talesperson, som är veckans valkrönikör.
Går det bakåt eller framåt för feminismen?
När jag vaknar en morgon och får veta genom medierna att ännu en gruppvåldtäkt har lett till att förövarna friats i domstol, blir jag först tom och uppgiven, en kort stund.
Sedan blir jag ju förbannad. Det brukar gå fort över med maktlösheten för mig. Det går inte att känna sig maktlös även när verkligheten visar sig vara orättvis, orättfärdig, outhärdlig. Vi måste göra något, tillsammans, för att förändra den. Om jag inte kände så hade jag aldrig varit kvar i politiken så här länge. Och när det gäller mäns våld och övergrepp på kvinnor, och de friande domarna som följt dem under senaste året, så vet jag ju att vi blir fler och fler som tror på samtyckeslagstiftning som ett redskap och styrmedel om vi ska kunna bryta den negativa utvecklingen.
År 2010 anmäldes 4 093 våldtäkter där offret var en kvinna över 15 år och 166 våldtäkter där offret var en man. Sverige har faktiskt flest våldtäktsanmälningar per capita i Europa; 58 per 100 000 invånare (2008). Det är 3–5 gånger så många som i övriga nordiska länder och ca 10–20 gånger fler än länderna i Öst- och Sydeuropa (Diesen och Diesen, Övergrepp mot kvinnor och barn, 2009).
Vänsterpartiet har valt ja till samtycke som det viktigaste vi kan säga just nu inför 8 mars, den internationella kvinnodagen. Vi vet att det finns både jurister och andra som tycker att detta är väl inte hela lösningen? Det finns till och med de som tycker att det är fel väg att gå, att det skulle leda till ännu större tryck på kvinnan i rättssalen och ändå inte leda till fler fällande domar.
Det är inte heller därför vi är för samtycke.
Utan för att samtycke är en absolut nödvändig signal att sända ut från samhällets sida, en signal som säger att våldtäkt och övergrepp är i samhällets ögon fullständigt oacceptabla brott. En samtyckeslag är vad man kallar normgivande, den är i första hand tänkt att förändra beteenden, så att det blir färre, helst inga, övergrepp. En dominerande destruktiv syn på manlighet spelar också in i händelseutvecklingen på den där urspårade festen där en ung tjej blir våldtagen i ett mörkt rum av flera killar. De killar som senare frias av domstolen eftersom ord står mot ord.
Vi har tidigare sett vilken viktig roll lagstiftning kan ha för att förändra normerna i samhället. Ett bra exempel är den så kallade aga-lagen som infördes under 1970-talet och som innebar att det inte längre var tillåtet att slå barn. Innan lagen trädde i kraft fanns ett stort motstånd mot den och majoriteten i samhället tyckte inte att samhället skulle lägga sig i hur barn uppfostrades. Bara några år efter att lagen trätt i kraft var opinionen helt motsatt och idag finns det väl väldigt få som tycker att det är acceptabelt att slå barn. Vi tror att en samtyckesreglering på samma sätt skulle kunna påverka de övergripande normerna i samhället och förstärka synen på att allt sex ska bygga på frivilligt deltagande och samtycke.
Vänsterpartiet anser att det behövs ett rejält omtag vad gäller lagstiftningen om våldtäkt och sexbrott för att komma till rätta med hur offren hanteras i domstolarna i dag. Vi har sedan länge varit av uppfattningen att kravet på tvång som grund för straffansvar för våldtäkt bör ersättas med samtycke. Den nuvarande regleringen av sexualbrott är föråldrad och överensstämmer inte med ett demokratiskt samhälles värderingar där individens rätt att bestämma över sin sexualitet och kroppsliga integritet värnas. Vi kan konstatera en tröghet inom det svenska rättsväsendet och i allmänna attityder kring våldtäkter.
Rätten att bestämma över sin egen kropp är inte förhandlingsbar. För att göra upp med den förlegade synen på kvinnors rätt till sina kroppar behövs lagar som utgår från att sex bygger på frivilligt deltagande och samtycke.
