De allt mer högljudda kraven på en samtyckesreglering i våldtäktslagstiftningen har hamnat högt upp på den politiska dagordningen, inte minst efter en rad uppmärksammade domar, med påföljande demonstrationer och kampanjer.

För att ta reda på varför så få våldtäktsanmälningar leder till åtal och fällande dom begärde riksdagens justitieutskott i februari att regeringen skulle tillsätta en parlamentarisk kommitté. Justitieutskottet ifrågasätter om polisen, åklagarna och andra som är involverade i förundersökningen arbetar på ett sätt som gör att bevisning säkras så att fler åtal kan väckas och leda till fällande domar.

Beskedet har nu kommit från regeringen om att det inte blir någon kommitté. Istället har uppdraget gått till en ensam utredare. För detta har regeringen under den gångna helgen fått hård kritik från justitieutskottets ordförande, socialdemokraten Morgan Johansson. Han säger till Sveriges Radio:

– Jag tycker att det är anmärkningsvärt att man inte lever upp till riksdagens beslut, nämligen att det skulle vara en parlamentarisk utredning, så att man får med sig partierna från början. Det här är en så omdiskuterad och svår fråga att man måste ha den förankrad, tycker jag, bland riksdagspartier från början. Man bör ha insyn i hela processen. Det är ju ett trots mot riksdagen. Det var ju till och med så att de borgerliga ledamöterna i justitieutskottet och i riksdagen gjorde den här beställningen.

Lars Gårdfeldt (Fi) riksdagskandidat.

Även Lars Gårdfeldt, riksdagskandidat för Feministiskt initiativ, är kritisk och vidgar kritiken till att även omfatta hur själva uppdraget beskrivits:

– Vi hade velat ge utredningen i uppdrag att på ett systematiskt sätt även undersöka hur själva bevisvärderingen går till. Vi vill betona även bevisvärderingens betydelse. För även om själva förundersökningen görs på ett bra sätt och olika bevis säkras, räcker det inte om rätten sedan värderar bevisen helt annorlunda i våldtäktsmål än vad de skulle gjort med motsvarande bevis i andra mål.

Som exempel tar han fallet från 2013 där tingsrätten friade en familjehemspappa från våldtäkt mot barn, trots att DNA från familjehemspappans sperma kunnat säkras både i den familjehemsplacerade flickans slida och på en matta i hennes rum. Mannens förklaring till hur sperman hamnat i flickans underliv är att han skulle ha onanerat för att ”erektionsträna” i badrummet, och sedan skulle han ha torkat av sperman på en bit papper som flickan hittat. Enligt mannen ska flickan ha tagit ha tagit pappret och fört upp sperman i sitt underliv samt tappat lite på sin matta. Så småningom fälldes mannen i hovrätten, men att tingsrätten kunde frikänna honom tyder på mycket allvarliga brister, menar Lars Gårdfeldt:

– Vad ska krävas för en fällande dom om inte ens DNA-bevis räcker till? Varför ifrågasatte inte domstolen rimligheten i mannens berättelse? De kunde till exempel ha frågat honom om hur flickan överhuvudtaget kunnat veta om att han onanerat vid det tillfället, säger Lars Gårdfeldt och tillägger:

– Med utgångspunkt i statistiken som visar att en oproportionerligt stor andel frias just i våldtäktsmål kommer vi att kräva att även själva bevisvärderingen utreds. Om vi får chansen kommer vi att driva denna fråga stenhårt i riksdagen.

Nästa vecka publicerar Feministiskt Perspektiv Goldina Smirthwaites intervju med Melina Söelund som inför sin juristexamen systematiskt granskat skillnaden mellan bevisvärderingen i rånmål och i våldtäktsmål i fall där ord står mot ord, och där offrets vittnesmål är den huvudsakliga bevisningen.