”Om mens är skamfyllt och historietyngt så undrar jag var på ”skamskalan” flytningarna befinner sig. Jag hör aldrig någon prata eller fråga om mängd, färg, konsistens, sex, hygien eller annat som kan kopplas till flytningar.” Feministiskt perspektivs sexualupplysare Sandra Dahlén om frågorna hon aldrig får.
Så himla typiskt. Här har man en sådan bra spaning på gång och börjar formulera en krönika om hur mensen flödar. Hur aktivister, konstnärer, serietecknare, FN och hälsovårdspersonal över hela världen nu fokuserar mer på mens än någonsin. Så många vill nu ta bort stigma, undersöka och lyfta denna vätska som rinner ur så många av jordens invånare. Det talas om en mensrevolution som i Sverige startade när Liv Strömqvist drog ut tampongen i sitt sommarprat 2013. Men så hinner Kobra före med denna spaning! De hinner göra ett helt program om hur inne mens är just nu. Så tarvligt. Men ändå så kul. Och så viktigt! Och jag fortsätter i alla fall att vada runt i detta mensflöde som pågår nu. Zayera Kahn visar sin film Vi som blöder och jag hör på P1:s Barnministeriet om unga flickors upplevelser av mens. Till och med Christer och Morgan i P3 lyfter ämnet då de berättar om en konstnär som stickar av garn från slidan (vaginal knitting).
Från några håll (några män) hör jag hur mens, på grund av detta flöde, inte längre är tabu. Det pratas ju om det överallt! Och det är ju en fin tanke – hur uppmärksamhet och aktivism under en period skulle kunna ta bort århundraden, kanske årtusenden, av tabu kopplat till kvinnoförtryck. Ingen av de unga tjejer som intervjuas om mens i olika sammanhang verkar heller ha märkt av någon tabulättnad. De pratar om skam och åter skam. Hur pinsamt det är om någon får veta. Hur pinsamt det är att behöva köpa mensskydd. Vad hemskt om någon skulle märka. Hur killar i klassen trakasserar. Hur det snackas. Hur smutsig man känner sig med mens. Och att mens snart skulle likställas med den supermanliga kroppsvätskan sperma tycker jag nästan känns otänkbart. Som sexualupplysare får jag gång på gång frågan om hur man kan undvika att få sperma i munnen, eller om man borde svälja, när man suger av en kille. Aldrig har jag fått frågan om att få mens i munnen. Det verkar vara en icke-fråga, i alla fall i heterosexuella sammanhang. Munnar verkar inte komma i närheten av mens.
Jag får ofta frågor om de frågor jag får. Man vill veta vad andra undrar över. Jag tycker vi borde fokusera mer på de frågor som inte ställs. Varför undrar exempelvis inte killar om de borde slicka i sig mensblod? Och vilka vätskor frågar vi inte om alls? Jag får aldrig frågor om flytningar. Om mens är skamfyllt och historietyngt så undrar jag var på ”skamskalan” flytningarna befinner sig. Jag hör aldrig någon prata eller fråga om mängd, färg, konsistens, sex, hygien eller annat som kan kopplas till flytningar. Jag hör inte ens någon klaga på dom! Ändå misstänker jag att många slåss mot dom, kanske hatar dom, och tänker att just de måste ha ovanligt mycket av detta slem. För hur ska man veta vad som är ”normalt” när ingen pratar om det? Möjligtvis har en biologilärare i skolan, eller barnmorska på ungdomsmottagningen, någon gång nämnt hur flytningar ändras under menscykeln. That’s it. Men vi behöver få mer information och prata om så här alldagliga saker. Särskilt när det är tabu. Tabun är inte bra för oss. Men flytningar är bra för oss med slida. De sköljer ur slidan och ser till att bakterier får svårare att ta sig in. De smörjer och skapar rätt ph-värde. Vid ägglossningen ändras de och underlättar befruktning. Till någras glädje och andras förtret.
Det senaste året har jag lovat mig själv att sluta klaga på min mens. Jag har en känsla av att jag kommer sakna den när den försvinner. Men jag tror jag kommer att sakna ägglossningsflytningarna ännu mer. Det sega flödet som mäktigt rör sig ur slidan under några dagar och lovar mer sexlust. Den sensuella känslan av kroppsvarmt slem som smeker och smörjer inifrån ut. Ofta hamnar det i trosorna och ligger där och vittnar om liv, och om en kropp som sköter sitt. Jag kan inte sluta fascineras av detta slem.
Min stora förhoppning av det pågående mensflödet just nu är att vi även tar oss an flytningarna. Jag vill se aktivism, konst, teater, samtal, film och information. Jag hoppas på genomskinliga glasdroppar med stråk av blod i som hänger i fönster och örsnibbar. Panelsamtal om vätskor och sex. Slem-performance. Intervjuer om de olika flytningarna under menscykeln. En torr infoskrift att dela ut. Och en massa annat jag inte ens kan tänka mig.
Jag hoppas på denna krönika som ett startskott för detta flöde. Härmed är trosskyddet bortrivet – låt slemmet flöda.
