När jag beger mig till Turteatern för att se Sånger för Norden är det med viss oro för naziattentat. För 40 år sedan kastade ju nazister in en rökbomb på Chinabiografen för att där visades Det våras för Hitler – och Nils Poletti är en mycket fränare satiriker än Mel Brooks. Som konstnärlig ledare för Turteatern skulle Poletti hålla tal vid den antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp 15 december 2013. Då kom nazisterna. Poletti fylldes av raseri. Han ville se nasseblod flyta. Så flög en banan förbi. Nassarna kastade sitt mellis på antifascisterna. Vreden byttes ut mot skratt.

Allt detta förtäljs av Nils Polettis förinspelade röst innan själva föreställningen börjar. Som dramatiker och regissör vill han bjuda på skratt sprungna ur sorg med en högerextrem kabaré i bananens tecken. Kanske immunisera åskådarna med en liten dos av fascismsmittan. Similia similibus curantur.

En tropp kravallsköldar bestormar den kala scenen. Elva androgyna personer kikar fram med enhetligt azurblå ögon. Kostymösen Linda Sandberg har bevärat deras gråpudrade kroppar med skyddsvästar. Från och med nu råder högerextremt perspektiv.

– Välkommen till vår värld, morrar en av dem.

Ett raslopp går av stapeln. Jens Breivik livekommenterar med nyfödda sonen Anders i famnen. Självfallet besegrar den ariske mannen (David Sigfridsson) juden, feministen, afrikanen, araben, sydamerikanen, asiaten och socialisten utan ansträngning. I ultrarapid lyfter vinnaren upp undermänniskorna på sina herkuliska axlar. En eugenisk tableau vivant.

Vi slungas in i en meander av mörkbruna visioner, rasifiering, russifiering och skräckblandade gapskratt. Asagudar rycker ut till den österbottniska prinsessans försvar mot bolsjevikdraken. Anders Behring Breivik talar om vikten av att ha med sig smink och många klädbyten till fotosessionen före massakern. Då och då skuttar en energisk banan in mellan tygpelarna.

David Sigfridsson äger salongen. I de tvära rollbytena mellan trångsynt skåning, auktoritär musikalarrangör och sensuell, samkönad danskavaljer (för att nämna ett fåtal) vitflammar han av auktoritär geist. Det är inte utan att man blir lite kär i honom.

Ensemblen är pannordisk med teaterhögskoleelever från Finland, Norge och Danmark. Understundom påminner det om mina år i Skandinaviska skolan i Bryssel. Understundom påminner det om Family Guy. En Kärrtorpdemonstrant kommer in och beskriver rädslan hon erfor när nazisterna rusade mot henne och barnvagnen vari hennes bebis slumrade. Hon är mamma, syster och antifascist.

”VÄNSTEREXTREMIST” står det på skylten som hänger om hennes landsförrädiska hals.
Erik Almqvist autentiska järnrörsrepliker framförs i tre olika arrangemang: Först som en danssvit, minutiöst koreograferad av Tanne Uddén. Därefter som stilrena vrål. Slutligen som en solenn kantat, musiksatt av Daniel Rossetti.

– Du argumenterar som en liten fitta! Du beter dig som en babbe! Skit i den här lilla horan!

Bisseringarna av librettot verkar som en smärtsam påminnelse om att dessa människofientliga åsikter finns kraftigt representerade i Sveriges riksdag.

Som sig bör i en Polettiproduktion förekommer det mycket publikinteraktion. Vi blir rasregistrerade och pressade att läsa upp nazistiska påståenden från Svenska motståndsrörelsens hemsida. Feministiskt Perspektivs utsända utpekas som ”en feministflata i behov av riktig Sleipnerkuk”. Teatern Utan Reaktionärers PK-publik snärjs in i det svartbruna slammet.

Sånger för Norden roar mig. Sånger för Norden förfärar mig. Sånger för Norden hugnar mig. Sånger för Norden bedrövar mig. Sånger för Norden vidgar mina vyer. Sånger för Norden trollbinder mig. Sånger för Norden får mig att skalda en högtravande anafor, vars andemening är: Gå och se Sånger för Norden!