”3 oktober hörde jag statsministern läsa upp regeringsförklaringen. Sverige ska verka för legala vägar. Bra, sätt i gång! Jag vill ha verkstad. Inte bara tyckande, inte bara en deklaration. Jag vill att Morgan Johansson går in i ministerrådets slutna rum, lägger skarpa förslag och kommer ut med resultat. Inget annat duger. Det är vi skyldiga dem som dött för EU:s gränspolitik.” Det skriver Sanna Vestin, ordförande i Flyktingarnas Riksråd, FARR.
Förra veckan var vi på väg ner mot Italien på en lång tågresa. Redan i Schweiz fick vi välmenande råd av en medresenär som fick höra att vi skulle byta i Milano.
– Milano? Akta er för Flyktingar!
– ???
– Det finns Flyktingar på stationen i Milano. Någon frågar dig om vägen. Sen kommer en annan och knuffar till dig. Vips – plånboken borta! Det är Flyktingar.
– Och gå inte på toaletten i Milano!
– ????
– Flyktingar är så smutsiga. De kan ha vad som helst.
För vår vänliga medresenär var ”Flyktingar” helt enkelt detsamma som smutsiga ficktjuvar. Det skar i mig. Jag känner så många som rest den vägen. De var bokstavligen strandsatta, med sina blöta kläder som enda tillgångar, i bästa fall någon insydd summa eller ett ombyte i en ryggsäck. Jag vet att en del hittar svart jobb, men jag har ändå inte velat genera dem jag känner med frågan: ”Hur klarade du dig?”
Italiens flyktingmottagande är ett lotteri, vars vinster främst verkar delas ut till behövande när EU-kommissionen eller Europadomstolen är på besök. I ärlighetens namn ska jag säga att det är lättare att få uppehållstillstånd i Italien än i Sverige om du väl kommer in i asylproceduren. Men många lämnas utanför och sover i parkerna, med eller utan tillstånd.
Det skulle inte förvåna mig ett ögonblick om en del av Milanos ficktjuvar är flyktingar. Plötsligt får de där orden jag brukar skriva en så levande innebörd. ”EU:s gränspolitik kriminaliserar flyktingar”. Precis så är det. När det inte finns legala resvägar, då tvingas människor till de illegala vägarna för att söka skydd. Sedan körs asylsystemen i botten av ändlösa utredningar om id och resvägar, på grund av att det bara finns illegala vägar.
Samtidigt vägras individen ett ordnat mottagande och pressas istället ut i det illegala livets alla svarta val och gråzoner. Den ordentlige medborgaren ser ficktjuvarna och de smutsiga ungdomarna och lär sig: Sådana är de, Flyktingarna. Ja, EU:s gränspolitik kriminaliserar flyktingar.
När jag skriver detta är det den 3 oktober, årsdagen av en drunkningskatastrof utanför Italiens kust, som uppmärksammades i hela världen. Journalister och politiker vallfärdade till raderna av kistor. Italien fick skämmas för sin politik att strunta i människor i sjönöd.
Sedan ändrade Italien politik och startade en räddningsaktion som nu kostat hundratals miljoner. Och vad tror ni de andra EU-länderna sa då? Tror ni de sa ”Bra, vi hjälper till att betala och vi fördelar flyktingarna inom EU.”
Inte alls. Istället fick Italien nya utskällningar för att de saboterade Dublinförordningen genom att låta en del flyktingar resa vidare utan att behöva lämna fingeravtryck. På det viset kunde en del vandra vidare norrut, mot Rom och Milano, och vidare för att söka asyl någon annanstans.
Så fortsatte deras illegala resa till nya misstänksamma blickar i andra länder. ”Hur kom du hit?” ”Hur betalade du?” ”Vem ordnade resan?”.
Skam över Europa. I år har ytterligare 3000 människor drunknat i Medelhavet, nästan tio gånger så många som den hemska dagen för ett år sedan. Fortfarande finns bara illegala vägar för flyktingar, fortfarande sover flyktingar i Milanos parker, fortfarande nagelfars deras berättelser i Sverige.
Frontex ska ta över räddningsaktionen. Det kommer att gå lika bra som när bocken sätts att vakta örtagården.
3 oktober hörde jag statsministern läsa upp regeringsförklaringen. Sverige ska verka för legala vägar. Bra, sätt igång! Statsministern kommer från verkstadsgolvet. Säger han ”verka för”, då vill jag ha verkstad. Inte bara tyckande, inte bara en deklaration. Jag vill att Morgan Johansson går in i ministerrådets slutna rum, lägger skarpa förslag och kommer ut med resultat. Inget annat duger. Det är vi skyldiga dem som dött för EU:s gränspolitik.
Vad som hände på stationen i Milano? Jag såg inga Flyktingar. Men en välklädd italienare dök upp från ingenstans och ville ta min väska när jag skulle kliva på tåget. Jag höll väskan i ett fast grepp och sa NEJ.
Så går det med vår vänlighet och artighet när vi börjat kriminalisera varandra.
