I alla tider är det vi som fått vänta. På kvinnlig rösträtt, på att vår sexuella läggning inte ska klassas som en sjukdom, på att transpersoner inte ska tvångssteriliserats och på att våra röster över huvud taget ska få höras. Och än i dag får vi vänta. På samtyckeslag, på lika lön för lika arbete, på ekonomisk, social och politisk rättvisa.

De senaste veckorna har vi hört röster från bland annat vänsterkanten kritisera Feministiskt initiativs roll i politiken, våra ståndpunkter och “haltande klassanalys”. Män med alldeles för mycket medieutrymme uppmanar oss att inte rösta på Fi, för det är tydligen en bortkastad röst. Detta är problematiskt ur en demokratisynpunkt och gör mig riktigt förbannad och ledsen. Låt mig förklara varför.

Jag är ung, arbetarklass, kvinna och hbtq-person. Jag har studerat, varit utan jobb, arbetat och varit sjukskriven. Jag har varit partipolitiskt engagerad med “duktig-flicka-kompex”, varit tyst jag borde ha sagt något och vrålat åt poliser under pågående tvångsdeportationer. Med andra ord har jag varit engagerad, deprimerad och frustrerad.

I valet 2010 kampanjade jag för en rödgrön regering och Mona Sahlin sade på affischerna “Vi kan inte vänta!”. Jag väntade och väntade. På en politik som skulle representera mig, på en politik som prioriterar mänskliga rättigheter före en budget i balans och på en politik som inte bara säger sig föra en feministisk politik – utan faktiskt gör det.

Jag kan inte vänta mer och därför röstar jag på Feministiskt initiativ. Vi har inte tid att vänta på att ett gäng vita priviligerade politiker ska inse att feminismen och antirasismen är viktiga. Som kvinna kan jag inte vänta på att ni ska ta mäns våld mot kvinnor på allvar. Som hbtq-person orkar jag inte vänta längre på att samhället ska förändras så att jag ska kunna gå hand i hand med min partner utan att bli stirrad på, spottad på och utsatt för hot. Som arbetarklass kan jag inte relatera till er besatthet av tillväxt, era innovationssatsningar och er entreprenörsromantik. Det är våra bostadsområden som slits isär, det är våra mammor som sliter sönder sig i vården och det är vi som inte har tillgång till maktens rum.

Men det är inte bara jag som väntar.

Världen är en ful, hemsk och osäker plats för många människor. Det går inte att förneka.

Att blunda för de globala problemen som kapitalismen, patriarkatet och kolonialismen har ansvar för, kan inte vara ett alternativ. Den växande fascismen och rasismens frammarsch, mäns våld mot kvinnor, hbtq-­personers rättigheter som kränks världen över och Europas murar som bara blir högre och högre, dödligare och dödligare. Konsekvenserna blir förödande. Inre gränskontroller och gränspoliser, tvångsdeporteringar och stängda förvarsavdelningar är en konsekvens av politiken som förs. Partierna som sitter i riksdagen i dag upprätthåller ett system som vi måste montera ner.

Vi behöver öppna gränserna, öppna dörrarna och vårt land för de som har flytt och i dag lever gömda och som papperslösa. För när människor dör under flykt på väg in i EU, anses vara illegala och får betala med sina familjer och sina liv för den politik som drivs måste vi säga ifrån. Och det är precis det som Feministiskt initiativ gör när de andra partierna tiger och låter oss vänta.

“Inom ramen för denna puttrande trevliga humanism sätter Fi olika förtrycksordningar vid sidan av varandra, parallellt och med samma tyngd. Som om homofobins rötter och historia skulle vara likvärdig med rasismens, eller dynamiken i diskriminering av funktionshindrade densamma som den i exploateringen av arbetet.”

När Shora Esmailian i Dagens Arena (5 maj, 2014) skriver detta mår jag illa och undrar varför vår kamp hela tiden måste förminskas i relation till klasskampen. Att ha en intersektionell analys är inte ett problem, det är en nödvändighet. Kampen mot kapitalismen sker också i kampen mot patriarkatet, i antirasismen och på många andra ställen. Sluta sätta oss i väntrummet medan ni pratar arbete-kapital i stängda rum.

Jag kan inte och jag orkar inte vänta mer.