Att studera genusvetenskap är att varje dag konfronteras med anledningen till att du är där. Det är att om och om igen vakna upp till ditt eget begär, efter att läsa något i kurslitteraturen eller höra något på en föreläsning som aktualiserar ett skimmer i dig. En dov påminnelse som klingar: du finns. En närvaro som svarar på din längtan efter närvaro, som minskar det konstanta avståndet som håller isär dig och verkligheten.

Jag har ställt mig rakt i sårbarheten. Jag erkänner jag är en transperson och det mest våldsamma i mina kringirrande narrativ handlar om könande och könsbinaritet ­ jag är enbart här för mitt eget andfådda hjärtas skull.

Första gången jag blev förälskad och kände identifikation (detta som upprepat sammanblandas i många queera identiteter) var när jag satt i köket invirad i min största tröja och läste Genustrubbel. Jag hade inte läst många feministiska akademiska texter, jag hade inte så många verktyg för att förstå varifrån Butler skrev, jag visste bara att hon skrev till mig. Till mig och för mig ­ varje mening tycktes kämpa för mitt liv. Butler sa: Hallå, det är inte så konstigt att du inte känner igen dig själv i hur din kropp och dina rörelser och ditt språk kodas, för kön konstrueras binärt i vinstsyften och alltid på bekostnad av något. Kön konstrueras inte binärt för dig, det är för någon annans syften.

Jag använder genusvetenskapen för att validera mig själv, för att hitta ett annat språk för mina erfarenheter än det språk som gör mig illa. Jag är här för att jag vill ha makt, för att jag vill ge igen, för att jag vill ta tillbaka definitionen av min kropp, min person, mina anspråk. Jag brukar tänka att queer är synonymt med sårbar, att de queera praktikerna är de sårbara praktikerna. Den sårbara teorin, den sårbara aktivismen. Men oftast är det inte sant.

Många queers jag känner är så sårade att de slänger alla vapen de kan hitta omkring sig, riktar dem mot alla, gränsen mellan fiende och allierad upplöst, meningslös. Jag vill inte bli ett hämndlystet krigarqueer, jag vill vara sårbarhetsaktivist. Jag är rädd för vad som händer när såret är det enda en sårad person kan se ­ när dens enda riktning handlar om att göra skadan vacker. För det är att bli uppslukad av längtan efter erkännande från en makt som har förvägrats en, istället för att fundamentalt ifrågasätta den längtan, eftersom dess system av inklusion och exklusion uppenbarligen skadar och dödar människor.

Jag tänker på identitetspolitik, jag tänker på när Sara Ahmed skriver om begreppet “Black feminism”, jag tänker på att ett sådant begrepp enbart blir begriplig för en vit norm om den ställer sig i binär opposition till den. Jag tänker på vilka uppoffringar vi gör för att bli förstådda som en kategori som överhuvudtagen gör motstånd, eftersom det största våldet handlar om det motstånd som inte ens syns, som inte ens förtås som reaktion, som svar.

Jag tänker på formulerandet, insisterandet på en kategori. För att ett motstånd ska bli förstått som motstånd måste det förhålla sig till normens berättelse om världen och historien. Det är så diskursiv makt fungerar och det är så normer reproduceras. För att de hegemoniska diskursen ska förstå att jag gör motstånd måste jag gå med på dess perception, vilken är själva anledningen till att hela mitt liv handlar om att överkomma skam. För att normen ska förstå att jag gör motstånd måste det redan innan denna formulering tar form som en handling finnas en sådan latent binaritet inneboende i dess själva logik.

I själva verket är det just denna binaritet som byggt upp dess egen självförståelse, eftersom en vinst alltid bygger på förlust. Det enda sättet att åstadkomma diskursiva förskjutningar är att utnyttja den latenta binariteten som finns inskriven i normens egna första anspråk på sanning.

Jag känner igen mig själv i Cherrie Moragas sätt att vara tvungen att använda sig själv som material, den stickande skavande känslan av att det är det enda sättet att hävda relevans på. Jag står bara ut med min egen spegelbild om jag övertygar mig själv om att den här omöjlighetskänslan någon gång kommer att bli synlig i normens ögon. Men vem är det som ska erkänna mig? Det är en föreställd makt som får mig att korrigera mina egna rörelser, bli smärtsamt medveten om mina egna konturer, bli paranoid.

Mitt öde är att bli använd som projektionsyta för en norm som behöver bekräfta sin egen begriplighet i relation till något obegripligt. Samtidigt vet jag att det är en lögn, jag är en knytpunkt mellan olika maktordningar, gränsen mellan begriplig och obegriplig, mänsklig och inte riktigt mänsklig går inte att fixera, är långt ifrån statisk.

Butler skriver: “Begreppet ‘queer’ spreds allmänt just för att ta itu med sådana moment av produktiv obestämbarhet, men än har vi inte sett något psykoanalytiskt försök att redogöra för dessa kulturella formationer där vissa vacklande föreställningar om sexuell orientering är konstitutiva. Detta syns bäst när vi tänker på transsexuella som håller på att göra övergången, där identitet håller på att uppnås, men ännu inte nått ända fram. Eller, och som allra mest, för de transexuella som förstår övergången som en permanent process.”

För mig är feminismens viktigaste subjekt den som upplever sin position som präglad av en känsla av förlusten som permanent.