Martin Scorseses nya film, "The Wolf of Wall Street" är tänkt som en kritik av det kapitalismens och maskulinitetens värsta avarter. Filmen hade premiär i Sverige igår och Victoria Machmudov har sett den i förväg för Feministiskt Perspektivs räkning. Hon beskriver den som svårförlåtlig.
I en scen som liknar ett hemma hos-reportage tittar Jordan (Leonardo DiCaprio) rakt in i kameran medan han självbelåtet berättar om sin livsstil. Historier om orohet, incest och lyteskomik levereras av en finansmanskarikatyr med kokainpudrad näsborre. Biobesökaren får lära sig att på Stratton Oakmont blir den rika procenten rikare genom avskyvärda bedrägerier och annan rovdrift utan något som helst ansvar för dess konsekvenser. Förmögenheterna skyddas sedan på schweiziska bankkonton när FBI kommer jagandes. Mycket mer handling har filmen inte.
De kvinnliga karaktärerna är antingen horor, strippor eller tacksamma för att ha blivit invigda till ett liv i överflöd på firman. Tre timmar fylls av en glorifierade bilder av sex, droger, pengar. Sex, droger, pengar. Sex. Droger. Pengar. Om och om igen. Och det här är alltså Scorseses omklippta version av Jordan Belforts kost med mindre nakenhet än planerat… Inte bryr jag mig om någon av karaktärerna utan känner mig mest kränkt över att matas med könsmaktsordningen. Dessutom blir jag uttråkad. Speltiden känns oändligt lång med allt vaskande och amoraliska handlingar. Som film är ”The Wolf of Wall Street” både är poänglös och vulgär.
The Wolf of Wallstreet var förmodligen tänkt som en djupt kritisk studie i mänslig girighet och materialistiska begär men budskapet når inte fram. Trots skildringen av huvudpersonen som att slags mänsklighetens avskum saknas såväl kritik som djupare analys. Avsaknaden av distans från historien är troligtvis ett medvetet grepp men att allt skildras ur Jordans perspektiv blir snarare problematiskt. Syftet att förlöjliga är förgäves och den som gillar våldtäktsscener eller situationer som när kollegan Donnie (Jonah Hill) ställer sig och börjar runka mitt på en fest när han ser Jordans blivande troféfru får sig ett gott skratt. För mig är det inte underhållning utan fullständigt förkastligt och ansvarslöst från alla inblandade. Det går inte att kringå vilken sexism som präglar filmen.
Trots till synes ädla samhällskritiska syften blir ”The Wolf of Wall Street” bara ett rättfärdigande av en samhällsdiskurs och ideologi där allting är till salu, från kvinnors kroppar till (även manlig) självrespekt.
Det femte samarbetet mellan Leonardo DiCaprio och Martin Scorsese är därmed inget annat än en studie i gubbsjuk sexism och narcisstisk kapitalism som istället för att kritisera den vita, västerländska manlighetens värsta avarter reproducerar dem.
