Det var när SD kommit in i Riksdagen efter förra valet som Folkmusiker mot främlingsfientlighet bildades. Partiet försökte skapa en identitet som ”Sverige-vänliga” genom att säga sig värna den svenska folkkulturen. Jimmie Åkesson kom till Riksdagens öppnande 2010 iklädd en hyrd folkdräkt från Skansen till exempel, och det pratades en hel del om att “bevara den svenska kulturen” – vilka SD menade var hotad.

– Det problematiska var att det redan finns väldigt mycket fördomar om svensk folkkultur, i samhället och i media. Det är förkastat som något dött och konservativt. Attityden från SD-motståndare var att Jimmie Åkesson kunde behålla folkdräkten. Eller som en serie i Expressen uttryckte det: ”Ni kan dansa schottis i helvetet”. Som folkmusiker reagerar en ju då. Jag har ägnat hela mitt vuxna liv åt folkmusiken och traditionen den kommer ur, ska folk se mig som Sverigedemokrat då? Det är det sista jag är.

Sara engagerade sig tillsammans med andra spelmän genom manifestationer på stan, debattartiklar och konserter. Inför årets val höll Folkmusiker mot främlingsfientlighet en musikmanifestation i Kungsträdgården i Stockholm, för att visa på den bredd som ryms inom dagens folkkultur. När politikerna kom till Riksdagens öppnande detta år var flera klädda i folkdräkt. Till exempel Rossana Dinamarca, Magdalena Andersson och Åsa Romson. Det blev som ett kvitto på att gruppen lyckats nå fram med sitt budskap.

– SD lyckades inte erövra den svenska folkkulturen. Men på ett annat plan har vi misslyckats något så djävulskt, eftersom de fick tretton procent av rösterna.

Vems trygghet och tradition?

Sara Parkman tror det är viktigt att visa på att folkkulturen inte står stilla, utan rör på sig. Hela tiden. Om vi lyfter blicken och ser hela spektrat av de traditioner som finns och hittar vår egen plats i den, då blir det lättare att möta en annan människa. Oavsett om den kommer från Gävle eller Georgien. Nationer är ett konstruerat sätt att försöka stilla vårt behov av gemensam identitet. Till exempel så har Tornedalssvenskar förmodligen mer gemensamt med Tornedalsfinnar än med de i Skåne. Istället för en identitet som ”svensk” kanske vi kan hitta en identitet utifrån tradition. Det kan röra sig om allt ifrån folkmusik till hur vi hälsar på bästa kompisen.

– SD:s slogan innefattar två viktiga nycklar för oss människor, ”trygghet och tradition”. De får inte bli deras. Jag vill också vara trygg.

Många vet säkert inte att en av den svenska folkmusikens största nationalklenoder, Kalle Jularbo, var rom. Han var på sin tid den skickligaste spelmannen på dragspel och turnerade jämt. Det vi formar som svensk folkmusik är hela tiden levande, förändras och fylls på.

– Det är viktigt att vi kan möta varandra som människor när vi i dag ser växande klyftor på flera håll. Det tror jag vi kan göra delvis genom att förstå vilket arv vi har gemensamt, och förstå att det förändras.

Omedvetet feministiska

Sara är uppvuxen i en kyrklig miljö där musiken varit en naturlig del. Hens pappa ledde många av kyrkokörerna i hemstaden, och hen själv var en del av barnkören. Som elvaåring hittade hen skivan Progghits – samlingsskiva ABC på biblioteket i Härnösand, vilken blev viktig. Det bästa var electro-tolkningarna av gammal folkmusik. I hemtrakterna fanns det inte någon som sysslade med just folkmusiken, så Sara drog till Urkult-festivalen i Näsåker där det spelades musik från hela världen i svettiga lador. Där såg hen bland annat Ellika Frisell spela fiol vilket gav inspiration. Hen blev såsmåningom en del av bandet Kraa, som till en början gjorde covers på gamla progglåtar, influerades av postrock och balkanmusik. De spelade varje helg på någon av mellannorrlands fritidsgårdar och Folkets hus.

– Omedvetet var vi väldigt feministiska. Det fanns ingen feministisk rörelse i västernorrland att luta sig emot under den här tiden, men vi tyckte vår kamp och våra uttryck var självklara. Vi peppade varandra, övade på solon i bandet och gav varandra stöd att våga säga ifrån i skolan. Om killarna var på oss till exempel. I dag skulle jag kalla det vi gjorde för feministiska strategier.

Som många andra unga personer vilka tillskrivs epitetet ”kvinna” och som har ambitionen att ta plats med något en är bra på, så upplevde Sara att hen inte alltid blev tagen på allvar. Vilket snabbt omvandlades till ett internaliserat förtryck.

– Vi i Kraa var extremt hårda mot oss själva. Vi tänkte att det bara gick bra för att vi var roliga eller för att vi hade tuffa scenkläder. Vi trodde aldrig det skulle gå att bli sedda som musiker eller att vi hade potential att gå Musikhögskolan. Det var killarna som kunde göra sånt. När jag lyssnar på inspelningar hör jag att vi ju var jättebra. Det är sorgligt att vi inte förstod det då. Jag har fortfarande svårt att förstå att jag faktiskt behärskar ett hantverk. Ofta tror jag att inkluderingen kommer av andra anledningar, som att jag är social eller snäll.

Det var ensamt

Kravet från omgivningen av att tillhöra ett kön, vilket uppstod i puberteten, hanterade Sara genom att raka av sig håret och be omgivningen att istället använda namnet Oskar. Det upplevdes som befriande så länge det skedde på de egna villkoren. Men när någon tog hen för kille på stan blev det viktigt att istället poängtera att det inte var Oskar utan Sara de hade framför sig. Även heteronormen gav upphov till ångest och inre konflikter.

– I dag har jag nästan glömt allt det här. Nu kan jag ställa mig frågor som “vad är queer för mig”. Men då var det en extrem känsla till ångest. Jag minns att jag kände det fysiskt och spydde några gånger. Det var ensamt.

Efter gymnasiet påbörjades fiolstudier på folkhögskola och 2011 antogs hen till Kungliga musikhögskolan. Tre år har ägnats åt att studera andra spelmäns teknik och att själv öva med fiolen i trånga studierum. I september var det äntligen dags för examenskonsert.

– Jag har någon slags post-depression nu eftersom allt är slut. Men nu är jag folkmusiker, godkänd av staten, skrattar Sara.

Samtal runt köksbordet

I januari är det premiär för hens dokumentärserie Heliga hits i P2. Den består bland annat av samtal som görs med musiker i Sverige och i världen, om musik och religion, vilka inte minst kommer hållas runt köksbord.

– Det är en underskattad plats för revolution och samtal. När en blir inbjuden till någons köksbord så kommer en närmare varandra. Det blir ett intimare samtal, som inte hamnar på ytan, utan ger möjlighet till förtrolighet och djupdykning. Det är som med folkmusiken. Kärnan i traditionen är att den traderas från person till person, och detta utspelar sig ofta runt köksbord där en sitter och spelar. Det är en musikalisk plats.

Foto: Ida Norung.