I årets valrörelse var inte kulturfrågorna eller kulturpolitiken framträdande. Det har de sedan den statliga kulturpolitiken sjösattes 1974 aldrig varit. Det beror på flera samverkande faktorer. Målen är, trots flera utredningar och propositioner genom årens lopp, allmänna och småfluffiga – ingen kan egentligen ha något emot dem. Inriktningen har varit ideologiskt neutral och politiskt konsensus har rått. Kulturpolitiken stör ingen. Det man emellanåt diskuterat har varit småjusteringar av hur pengarna används. Och kulturbudgeten är ju trots sina runt tretton miljarder på gränsen till felräkningspengar i den totala budgeten. Så varför fundera över bristande ideologiska prioriteringar, tydlig politik eller hur honnörsorden egentligen bäst bör omsättas i praktik? Nej, då är det förstås mycket enklare att diskutera en kulturministers kunskap och kompetens. Det har vi sett flitiga avtryck på under de senaste veckorna.

Människor som i alla fall tycker att kulturpolitiken har en viktig funktion och intresserar sig för hur konstnärer har det, hur litteratur, läsande, filmproduktion och mediesamhället ska kunna utvecklas och kanske till och med blomstra måste vara närmast kremlologer. Lusläsning av regeringsförklaring och kulturbudget ligger inte högt på de flesta nyhetsförmedlarnas prioriteringar. Med tanke på att kultur- och mediepolitiken faktiskt har en avgörande betydelse för hur förutsättningarna för vårt samhälles demokratiska grundvalar tas tillvara är det märkligt.

I de senaste 15 årens regeringsförklaringar har statsministern pliktskyldigast avslutat med en rad om att kulturen minsann också är viktig. Med två rader liksom i en bisats. Och kanske ett litterärt citat som utsmyckning. När Löfven läste upp sin deklaration i år var det inte riktigt så. Kulturen hamnade inte sist och fick ett förhållandevis rejält utrymme. Så hur ser då konkretiseringen i budgeten ut? Vilka reformer och förändringar blev det?

I det stora hela är allt sig likt under utgiftsområde 17, Kultur, medier, trossamfund och fritid. I den torra kanslisvenskan är indelningen intakt. Den verklighet som kännetecknar kulturens förutsättningar, med gränsöverskridande konstformer, med internationalisering och digitalisering, med en aldrig tidigare skådad mediekoncentration, har inte ens rubbat tabellverkens och rubrikernas cementerade indelningar. I det dokument som lägger grunden för politiken har inga stora grepp tagits, inga nya djärva inriktningar föreslagits. Man lägger ner en liten myndighet och osthyvlar tusenlappar från institutioner, knappast något mer. Form låser tänkande, eller är det bristen på idéer och kanske mod som döljs i formen? Råder det månne brist på kulturstrategiska tänkare i socialdemokratin, Miljöpartiet och vänstern? Men kanske är det orealistiskt att förvänta sig så mycket av en ny regerings första kulturbudget.

Finns då något alls som skiljer denna regerings kulturbudgetförslag från ett som alliansen kunde skrivit? Gömmer sig något i detaljerna? Ja, med en försiktig tolkning gör det kanske det. Viktigast i pressmeddelanden och kommunikéer brukar alltid vara pengarna, och kulturområdet får ett ökat anslag på 211 nya miljoner. Det och att finansministern presenterade budgeten tillsammans med en kulturminister som också ska hantera demokratifrågorna ska säkert tolkas som en viktig markering.

Hur pengarna används ger en indikation på en viss prioritering. Pengar (80 miljoner kr) till fri entré på statliga myndighetsmuseer, som alliansen tog bort 2007, har varit kända länge. Men att man väljer att satsa 230 miljoner över fyra år på kulturverksamheter i miljonprogramsområden är nytt. Detsamma gäller statliga pengar till de kommunala kulturskolorna för att likställa möjligheterna för barn och unga att själva utöva kultur. Idag kan det kosta mellan 0 kronor och 1 700 kronor i avgifter. Om man till det lägger att det kommer mer pengar till Skapande skola (20 miljoner kr nästa år). Ja då kanske man kan börja fundera över en riktning.

När samhällets klyftor bara ökar, när land och stads slits allt längre ifrån varandra, när läsförmågan sjunker, när skillnaderna mellan pojkar och flickor och män och kvinnor kraftigt påverkar de demokratiska möjligheterna är kulturområdet fundamentalt. För som regeringen själv skriver: ”Ett levande kulturliv tillhör grunden i ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle.” Frågan är om det räcker med skola, museer och miljonprogram. För samtidigt ska man komma ihåg att regeringen väljer att fullfölja satsningen om cirka 2 miljarder kronor till ombyggnaden av Kungl. Operan. Det haltar.

Mycket i denna kulturbudget är oprecist. Regeringen ska noggrant följa utvecklingen, återkomma med förslag, aviserar en översyn… Det ska också via utbildningsinsatser motverkas rasism i skolan och en skvätt pengar anslås för att förstärka hbtq-arbetet inom kulturområdet.

Regeringen skriver i kulturbudgeten att den avser bedriva en feministisk kulturpolitik och att politiken ska präglas av normkritisk analys. Dessvärre sägs inget mer om hur det ska gå till, på vilket sätt eller med vilka instrument. Det kunde varit värt en fördjupning och en strategisk diskussion – det hade varit något helt nytt. Vi får väl vänta och se.