Jag vet från vem jag först hörde ordet ”feminism”. Det var en kort tjej, med höga klackar. Eyelinern tung på ögonlocken, rödmålade läppar. Fingrarna formade till ett V – victory. Hennes eldfärgade hår matchade läpparna. Hon kallades för Ginger spice. Tillsammans med Sporty, Baby, Posh och Scary utgjorde hon popgruppen Spice girls – mina största idoler vid den här tiden.

Plötsligt fanns de bara där. Jag var 9 år och förälskelsen drabbade mig omedelbart. Spice girls var som en orkan som kom och svepte upp mig. Sanningen var såklart tråkigare – och mer cynisk – än så. Spice girls var ingen naturkraft, utan ett väl utstuderat konstverk, skapat av mänsklig hand. Bob Herberts, Chris Herberts och Lindsey Casbons händer, bland andra.

Sugar and spice

Det var i början av 90-talet som det besläktade managementteamet bestämde sig för att försöka sätta samman ett gäng kvinnliga artister som skulle kunna konkurrera med tidens många populära pojkband. Ett framgångsrikt tjejband skulle vara mera lönsamt än ett dito pojkband, resonerade de, utifrån tesen att pojkbanden bara riktade sig mot en kvinnlig publik medan kvinnliga artister hade potential att behaga lyssnare av bägge kön. 1994 satte teamet in en annons i den brittiska nöjestidningen The stage, där de eftersökte unga, utåtriktade och ambitiösa sång- och danstjejer.

Efter en rad auditions hade gruppen Touch satts samman. Den bestod av Victoria Adams, Melanie Brown, Melanie Chisholm, Geri Halliwell och Michelle Stephenson. Efter några månader ersattes den sistnämnda av Emma Bunton. Sedan bandet spelat in en låt med titeln ”Sugar and spice” föreslog Geri att gruppen borde byta namn till just Spice – ”eftersom att alla i bandet är så väldigt olika”. Men managementteamet var inte mottagliga för tjejernas egna idéer, och tjejerna själva gillade i sin tur inte Chris planer på att alla i bandet skulle klä sig likadant och sjunga coverlåtar.

I mars 1994 lämnade de studion där de hade arbetat under nästan ett år, och fortsatte istället att driva gruppen i egen regi. Ett år senare skrev de på ett kontrakt med managern och entreprenören Simon Fuller – som senare skulle komma att bli känd som skapare av det framgångsrika talangprogrammet Idol. Efter ett halvår hade han signat gruppen till skivbolaget Virgin och var redo att lansera dem under namnet Spice girls.

You gotta get with my friends

I maj 1996 släpptes musikvideon till Spice girls första singel, Wannabe. Videon, som är inspelad i en enda tagning, visar hur tjejerna – alla klädda i olika outfits – stormar ett snobbigt London-hotell och stökar runt bland gästerna. Den blev en omedelbar succé och väckte pressens intresse för gruppen. Under en intervju med det populära tv-programmet Top of the pops musiktidning föreslog magasinets redaktör att bandet borde börja använda sig av smeknamn baserade på deras mest framträdande personlighetsdrag.

Posh spice var det första förslaget som dök upp, eftersom redaktören Peter Loraine tyckte att Victoria, med sin överklassbakgrund, hade ett sofistikerat uttryck. Idrottsintresserade Melanie C fick smeknamnet Sporty, medan Emmas oskyldiga uppsyn gav henne namnet Baby. ”Vi skrattade mest åt Scary spice”, har Peter berättat. Det var en annan medarbetare på tidningen som kom med förslaget, efter att den högljudda Melanie B hade försökt ta över hela fotograferingen. Ginger då? Det är lätt att anta att namnet är inspirerat av den flammande manen, men i själva verket dök det upp som förslag efter att Geri hade berättat hur hon drömde om att bli botanist så att hon kunde studera sin favoritväxt: ingefäran. Top of the pops använde sig av smeknamnen i en rad tidningsartiklar och snart hade de spridit sig också till övriga pressen. I slutet av sommaren hade Wannabe tagit sig till radiolistornas förstaplatser i 31 länder, och var därmed den mest framgångsrika debutsingeln någonsin.

Spice girl mania

Succén följdes upp med andrasingeln Say you’ll be there och i november släpptes till slut debutalbumet, Spice. Jag var en av 10 miljoner fans som köpte ett exemplar under de följande sju månaderna. Sakta med säkert spred sig Spice girls-medlemmarnas ansikten över mina väggar. Jag klippte ut alla tidningsbilder av bandet som jag kunde hitta. Letade efter foton bland gårdagens tidningar som Hemköp-personalen lagt vid sitt presentinslagningsbord. Bytte till mig affischer i skolan genom att ge bort OKEJ-posters på Backstreet boys, Boyzone, N’Sync och andra tråkiga pojkband som jag ändå inte var intresserad av. För mig var Spice girls fysiska uppenbarelse minst lika fängslande som deras musik.

De vuxna tog inte in Spice girls så som jag gjorde, det märkte jag. Den designade popgruppens färgglada yta, glada och rättframma popmelodier och simpla låttexter attraherade inte de äldre lyssnarna. Feministerna var inget undantag. I en artikel ur en Bitch magazine-antologi som jag inte skulle komma att läsa förrän många år senare menar skribenten Rita Hao att ”Spice girls driver på en vision om kvinnlighet och feminism som återskapar kvinnor som ganska korkade”. Förenklade feministiska budskap paketerade i ett glättigt popemballage tilltalade inte vuxna kvinnor som Hao.

Men en mellanstadietjej som jag löste gärna ut posten. Jag sprang efter brevkniven och sprätte upp förpackningen – försiktigt, för att inte förstöra det snygga omslaget. Till fullo förstod jag inte innehållet. Buskapet var mer än känsla, än något jag kunde sätta ord på, men det nådde fram hela vägen. När jag väl fått smak på det, gick det inte att sluta. Jag var hookad. Spice girls var min inkörsport till tyngre feminism. Fittstim, Le tigre, Nina Björk, feministiskt självförsvar, 8 mars-demonstrationer, Simone de Beauvoir, genusstudier. Allt det kom senare. Först kom Spice girls.

Jag var inte den enda som fascinerades av tjejgruppens estetiska uttryck. Det förstod managern Simon, som tidigt insåg att det gick att sälja mer än bara skivor via Spice girls. Han håvade snabbt in sponsoravtal värda miljontals pund med företag som Pepsi, Polaroid och godis- och snacksföretag som Walker’s, Cadbury och Chupa chups. Modeindustrin hakade på hysterin och snart hade var och varannan mellanstadietjej i Sverige vuxit med 10 centimeter.

Girl power

Jag minns hur de fick mig att känna, skorna. Fram till att jag satte fötterna i mina första platåskor hade min längd mest varit ett problem. Min rygg var ständigt kutande, för att jag alltid försökte böja mig lite. Jag ville göra mig själv lite mindre synlig – inte sticka ut så mycket bland de andra, något kortare, tjejerna. Med de nya skorna på fötterna tänkte jag att i de här kan jag inte kuva mig – i de här skorna finns det bara ett sätt att gå och stå: stadigt, och rak i ryggen. Den decimeterhöga platån var ett statement för mig.

När jag åkte till skolan nästa dag tog jag och mina skor ställning: vi var för girl power. ”Men vadå, om tjejer nu är så bra, varför är killar alltid bäst i allt då?”, frågade en av mina killkompisar i bussen. Sen räknade han upp idrottsmän, Nobelpristagare och politiker. Jag minns inte vad jag svarade, men jag minns att jag var arg. När jag kom hem från skolan läste jag en insändare i Aftonbladet där en äldre herre skrev att om Spice girls ville bli tagna på allvar som feminister så borde de inte ha så urringade tröjor. Jag minns att jag blev ännu argare. Sen klippte jag ut bilden på Geri i den urringade tröjan och hängde upp den på min vägg.

Samma år sa Emma Bunton i en intervju: ”Bara för att du har en kort kjol och ett par tuttar betyder det inte att du inte kan säga vad du vill säga.”

Mitt 11-årskalas hade Spice girls-tema. Med mammas tillåtelse tonade jag håret rött, allt utom två slingor. Sen kom fler Geris till kalaset, tillsammans med gäster som såg ut som Sporty, Scary, Baby och Posh spice. På mitt rum mimade vi och sjöng till låtarna, samtidigt som mer eller mindre koreograferade danser framfördes. När mamma kom för att ta kort på kalaset poserade vi framför blixtarna – putade med läpparna, sträckte ut tungan, morrade, spände musklerna, pekade mot kameran och kicksparkade ut i luften.

Spice up your life

När Spice girls i oktober 1997 släppte Spice up your life – förstasingeln från deras andra skiva – hade de unga fans över hela världen för sina fötter. Samma månad reste gruppen till Istanbul för att framträda framför 40 000 turkar. En konsert jag några månader senare, när den sändes på tv, skulle komma att offra en videokassetts inspelade familjeminnen för att banda. Månaden därpå kom det nya albumet, med det självklara namnet Spiceworld. Det var också titeln på långfilmen som kom i december och lockade miljontals besökare till biografer, jorden runt. I mitt fall till Grand bio i småländska Ljungby. Filmen sågades av kritikerna, men inte av mig.

Från Spiceworld fick jag ett mantra, som jag upprepade då och då: ”Girl power! Equalization between the sexes!” (Med ett kraftfullt ”Hmm!” på slutet.) Det där med ”equalization” och ”sexes” fick jag slå upp i en ordbok, men begreppet ”girl power” kände jag till sedan tidigare. Uttrycket går att koppla till riot grrrl-rörelsen och föddes när tredje vågens feminism började rulla i början av 90-talet. Riot grrrl-rörelsen ville ge kvinnor och tjejer makt och kontroll över sina egna röster och sina egna konstnärliga uttryck. Rörelsen föddes ur hardcorepunkscenen och präglades precis som den av en ”Do it yourself”-filosofi. Termen ”girl power” ingick i ett arbete för att omvärdera och uppgradera ord som ”tjej” och ”flickig” och dök för första gången upp i Bikini kills egengjorda fanzine. Men det var inte Kathleen Hannas punkrockband som kom att popularisera uttrycket bland de breda massorna.

Redan under gruppens tidiga dagar var ”girl power” Spice girls flitigt använda mantra. Att en ihopmonterad popgrupp, som dessutom snabbt blev en av musikindustrins mest inkomstbringande artister kom att förknippas med ett budskap som hade sina rötter i punkens DIY-hållning fick många att se rött. I antologin Bitchfest skriver Rachel Fudge: ”Riot grrrls hade redan högljutt proklamerat den revolutionära kraften i ’girlhood’ när den prefabricerade, plasticerade gruppen Spice girls äntrade scenen och började jollra om ’girl power'”

Bara dagar innan biopremiären av Spiceworld sparkade Spice girls för andra gången sin manager, och tog istället själva kontroll över gruppen. Enligt bandet hade Simon Fuller blivit för kontrollerande, och försökt begränsa medlemmarnas personliga och konstnärliga frihet.

Spice world tour

I början av 1998 skulle Spice Girls ha kommit till Sverige, men planerna ställdes in sedan Geri ”blivit förkyld”. Istället reste bandet hit först i maj, för att under två kvällar uppträda i Globen. Mamma hade fixat biljetter och tillsammans med en granne och hennes mamma reste vi till Stockholm för att gå på den andra konserten, den 20 maj. Det var min första arenakonsert. Jag tyckte Spice girls såg små ut från våra sittplatser, men tyckte det var en superbra show. Fast jag var lite besviken på Geri, min favorit. Hon verkade trött och såg blek ut jämfört med annars.

”This is because of differences between us”

11 dagar senare kom nyheten att Geri hoppat av gruppen. Genom sin advokat meddelade hon: ”Tyvärr vill jag bekräfta att jag har lämnat Spice Girls. Detta är på grund av skillnader mellan oss. Jag är säker på att gruppen kommer att fortsätta att vara framgångsrika och jag önskar dem all lycka.”

För mig var chocken överväldigande, och sorgen blytung. Jag gick in på mitt rum och stannade där resten av dagen. Jag lade i Spiceworld-skivan i min lilla cd-spelare och satte spår 5 på repeat innan jag slängde mig på sängen. Med tårar i ögonen tittade jag runt på de hundratals bilder jag hade hängt upp runt om i rummet medan jag lyssnade på den glada melodin och den upplyftande texten.

Never give up on the good times, gotta believe in the love you find

Never give up on the good times, living it up is a state of mind

Hey now look around, pick yourself up off the ground

I said hey now look around pick yourself up off the ground

Sen reste jag mig upp och började sakta att plocka ner min stora samling. ”Jag tyckte du sa att du ska älska Spice girls för evigt?”, sa pappa när den aprikosfärgade vävtapeten återigen hade blivit synlig. ”Det ska jag också!”, svarade jag irriterat och smällde igen dörren. Sedan började jag klistra in alla bilder, foto för foto, i en gammal mattebok. Den sista bilden jag klistrade in klippte jag ut från den dagens Aftonbladet. Den föreställde bandet, med en stor blixtformad markering mellan Geri och de övriga tjejerna. Sen lade jag minnesalbumet i en byrå. I mina ögon var Spice girls döda och begravna. Gone, but not forgotten.

Goodbye my friend

Spice girls fortsatte utan Geri, men det blev aldrig samma sak. Jag köpte den tredje skivan, men gillade den inte. Det var något som fattades. Då kunde jag inte riktigt sätta ord på vad, men jag tror jag kan det nu. Det är ett ord som ingen av Spice girls-tjejerna lärde mig, men icke desto mindre visade mig innebörden av: Systerskap. I systerskapet låg mycket av Spice girls kraft – i sammanhållningen och det mod, den attityd och den glädje den födde. ”If you wanna be my lover, you gotta get with my friends” – redan i sin första hitlåt skickade popgruppen budskapet till sina fans, att kvinnlig solidaritet går före vilken man som helst. Olikt vad som gäller för många av de kvinnliga grupper som musikindustrin har lanserat sedan Spice girls splittring finns inte ett spår av konkurrens kvinnor emellan att finna i gruppens låttexter. Istället förmådde gruppen att göra listettor av så pass ovanliga låtämnen som att visa uppskattning för sin mamma.

I den dynamiska gruppen fanns det plats för den högljudda Leeds-tjejen, såväl som den blyga tjejen i rosa och den fotbollsspelande sporttjejen. Här fanns plats både för den hårt sminkande tjejen med djup urringning och för den snobbiga överklasstjejen. I bandets image blev medlemmarnas personligheter till nedkokade karaktärer som med all önskvärd tydlighet lyckades förklara för att en tjej i mellanstadieåldern att kvinna kan man vara på många olika sätt.

Spice girls uppmanade till ”girl power” för full hals, utan att följa upp med feministisk teori och historia. Den feminism de förmedlade till sina fans var istället praktisk, pragmatisk och lättillgänglig. Med sin lekfulla bestämdhet, självsäkerhet och individualism följde den – trots sin kommersialism – på sina vis i riot grrrls-rörelsens spår, men var av ett snällare slag. Gruppen presenterade ”girl power” som något kul och som en självklar del av vardagen. Trots att gruppens texter förvisso ofta syftade till att stärka tjejer och kvinnor var det framförallt genom sin framtoning på scen, i videor och vid publika framträdanden som gruppens spred sin feminism.

De var högljudda, tog plats och visade med en övertygande självklarhet upp en sammansvetsad kvinnlig gemenskap där faktorer som etnicitet och klass inte stod i vägen för sammanhållningen. För unga tjejer visade de upp den kvinnliga gruppen som en plats för skoj, stök, kreativitet och framgång – systerskap som en metod för att förverkliga drömmar. Medlemmarnas personligheter var olika, men de höll i hop. Deras ”spice revolution” visade för en hel generation unga tjejer hur långt en grupp kvinnor som håller ihop kan ta sig. När de inte höll i hop längre, så försvann magin. Orkanvindarna mojnade ut.

I december 2000 meddelade Spice girls-medlemmarna att de skulle ta en paus från gruppen, men att den inte var nedlagd. Under de följande månaderna kunde jag se hur de tappade kilon, i takt med att de släppte solosinglar. Jag hade bara några veckor kvar tills jag skulle börja högstadiet när jag mitt i klassrummets virrvarr av högljudda killar, stringtrosor och elaka viskningar bakom ryggen reste mig upp från min bänk och gick bort mot bokhyllan för att slå upp det där ordet som Geri pratat om – ”feminism”.