RFSL ungdom och RFSL arrangerade i veckan ett panelsamtal om hur vi tar ansvar för den strukturella rasismen inom de egna organisationerna. I panelen satt Catalina Fuentes Araya, ordförande för Sveriges Förenade Queerstudenter, Jorge Londoño, vice ordförande för Rädda Barnens Ungdomsförbund, Sooz Romero, verksamhetsledare Newcomers och Tove Fahlgren, projektledare för Queering Sápmi. Merparten av samtalet handlade emellertid om själva upplevelsen av att erfara strukturell rasism inom de olika organisationerna. Det var ett personligt samtal om självupplevda erfarenheter av till exempel att vara ensam rasifierad i den styrelse en var verksam i, eller att, som Tove Fahlgren uttryckte det, behöva komma ut som Same gång på gång.
Att seminariets titel kom att bli en aning sekundär märktes också då det återkommande temat i samtalet kom att bli separatism. Sooz Romero poängterade att det är det enda sättet att kunna organisera sig och att åstadkomma något överhuvudtaget. Hen menade att det redan visat sig att den vita medelklassen inte kommer att ta den striden för rasifierade och att hon känner inom sin egen organisation att hennes ord inte väger lika tungt som vita medelklasspersoners. Hen lade till att separatism är ovärderligt för den tryggheten hon aldrig kan känna i allmänna rum.
– Vi behöver också separatism för att hantera all hot och hat som vi får. Det enda sättet jag kan känna mig trygg på i ett rum.
Det diskuterades emellertid också strategier. Catalina Fuentes Araya sitter som ordförande och enda rasifierade personen i RFSL:S styrelse. Hennes personliga strategi var att ”bara köra på”, vilket hade visat sig gå väldigt bra. Hon pratade också om att både använda sig av separatism och att samtidigt vilja samarbeta med vita allierade.
– Jag har många vita vänner och jag vill väldigt gärna ha vita allierade i kampen, samtidigt är jag såklart också trött på att det ska läggas en massa resurser på att vita personer ska lära sig att lyssna och förstå.
När det gällde det ansvar som vita borde ta för den strukturella rasismen inom organisationerna sa hon sig vilja se att vita lämnar plats åt rasifierade, använder sina vita privilegier för att avsäga sig dem snarare än att själv synas och höras i alla sammanhang.
Jorge Londoño sa att han ser det som en överlevnadsstrategi att han själv kämpar för att synliggöra och arbeta emot strukturell rasism inom de organisationer han själv varit och är verksam inom.
– Organisationer står inte utanför resten av samhället, det är en del av det och bär därför med sig samma strukturer. För att jag ska kunna överleva i en organisation som ska påverka resten av samhället måste jag först hitta min plats inom själva organisationen.
Jorge Londoño hoppas och tror att det kommer bli så en dag men sa skrattandes att det just nu känns väldigt dött.
