Ett par månader har gått sedan EU-valet när Ulrika Westerlund, förbundsordförande för RFSL, på torsdagen modererade ett samtal mellan EU-parlamentariker Anna Hedh (S), riksdagskandidat Petter Forkstam (MP) och EU-minister Birgitta Ohlsson (FP). Det var ett samtal som syftade till att följa upp arbetet som hunnit påbörjas sedan valet bland olika EU-parlamentariker, Westerlund påpekade inledningsvis att det på grund av rådande semestertider inte gått att få in mer än EU-parlamentariker.

Samtalet kom att handla mycket om hur man från svenskt håll bemöter, frustreras över och hanterar den växande högerextremismen inom EU-parlamentet och hur det påverkar det politiska arbetet med hbtq-personers rättigheter på EU-nivå.

Anna Hedh förklarade att man redan innan EU-valet såg hur tydliga höger- och extremistvindar blåste inom Europa och förstod att det skulle försvåra arbetet med mänskliga rättigheter på alla plan. Efter valet blev det desto tydligare att de vunnit mark och mycket riktigt har det kommit in fler högerextremister och rasister i parlamentet. Däribland nämnde Hedh de svenska rasisterna Sverigedemokraterna som aktivt förstör sammanträden genom att konstant begära ordet och prata om det ohanterliga antalet flyktingar som strömmar in i Sverige.

Birgitta Ohlsson höll rakt igenom en mer positiv linje genom samtalet och började med, förutom att beklaga de rasistiska partiernas framgångar, att också poängtera ljuspunkterna, som att en stark hbtq-aktivist sitter som ordförande i den liberala gruppen, att allt fler öppna parlamentariker syns och att de aldrig tidigare haft en valrörelse som fokuserat så mycket på de här frågorna tidigare. Hon sammanfattade perioden efter EU-valet som två steg framåt och ett steg bakåt.

Petter Forkstam pratade om vikten att vara en tydlig motpol till de högerextrema och rasistiska krafterna genom att inte vika sig på viktiga punkter utan att hela tiden visa en målmedvetenhet för att lobba för mänskliga rättigheter. Han underströk ofta sin inställning till att inte minst på EU-nivå överbrygga polariseringen mellan blockgränserna och att samarbeta över dem för att stå enade mot de som motverkar och hotar mänskliga rättigheter för många grupper. Även Birgitta Ohlsson höll med om att partipiskan kan behöva läggas åt sidan för att bättre kunna ägna sig åt de fundamentala rättigheterna.

Alla paneldeltagare nämnde det omtalade förlaget om ett sanktionssystem, som i korthet går ut på att medlemsstater som inte lever upp till de mänskliga rättigheterna som de konventionerna de själva skrivit under på utgår ifrån, ska kunna bli sanktionerade genom till exempel böter eller att tillfälligt bli av med sin rösträtt i EU-rådet. De var alla överens om att ett sådan sanktionssystem är viktigt att eftersträva, men på Westerlunds fråga om det finns en chans att det kommer kunna antas under kommande mandatperiod svarade ingen att det är troligt.

Anna Hedh nämnde att de länge har lyft frågan som en prioritetsfråga och att det som många andra gånger inte handlar om att övertala parlamentet, som har sagt ja, utan att det är i rådet som det tar stopp. Där sitter många socialkonservativa gubbar, som hon uttryckte det. Birgitta Ohlsson sa att om vi ska vara realistiska så vet vi att det inte kommer att antas ett sanktionssystem inom de närmsta fem åren, men att det givetvis finns skäl att kämpa för det. Hon beskrev det som en stor sorg att det på EU-nivå är en enorm uppförsbacke att arbeta emot och att Sverige är ganska unikt när det gäller krav på mänskliga rättigheter för hbtq-personer.

Ulrika Westerlund nämnde det traditionsenliga ointresset för EU-politiken från befolkningen och att många röster annorlunda än de gör på nationell nivå. Anna Hedh svarade på med att beklaga sig över det ointresse som alltid funnits från såväl mediers håll som hos de politiska partierna på hemmaplan. Hon uttryckte en frustration över att veta hur mycket EU-politiken påverkar oss alla i vår vardag här i Sverige, men att hur mycket EU-parlamentarikerna än skriker ut det så försummas det gång på gång. Hon menar att en större uppmärksamhet på de här frågorna generellt kan få fler att sätta sig in i EU-politiken på ett annat sätt.

– Det handlar om att medier måste blir bättre på att uppmärksamma det som händer i parlamentet generellt. För det behöver man inte vara i Bryssel, det går att följa här hemifrån.

– Men det gör vi också. Allt det här är väldigt lättillgänglig information som vi försöker basunera ut. Och det handlar inte bara om SD, redan inför förra EU-valet ville vi uppmärksamma mycket tabbar som vi tyckte att moderaterna gjort, och moderaterna tyckte säkert också att vi gjorde tabbar, men det är sådant som medierna måste följa upp och rapportera om för att det ska nå ut till befolkningen.