Bättre utbildningar med fokus på respektfullt bemötande skulle ge tränare fler verktyg att hantera värdefrågor inom fotbollen. Och en förståelse för att mänskliga rättigheter inte är detsamma som partipolitik – och därmed hör hemma både på plan och läktare – är ett viktigt steg för en öppnare fotbollskultur.
– Mycket av det som sker på läktaren handlar om okunskap, man har snurrat ihop partipolitik med mänskliga rättigheter, och supporterkulturen kan inte hålla i sär de frågorna, sade Lena Gustafson Wiberg supporterkontakt (SLO) för Djurgårdens IF på seminariet Fotboll+hbtq=sant på Pride House Ekoteket på torsdagen som modererades av Frida Darj.
Lena Gustafson Wiberg menade att trots att det fortfarande råder en machokultur på fotbollsläktarna i Sverige så har det också skett stora förändringar de senaste åren. Dels har det skapats större utrymme för tjejer på läktare, dels har det skett mycket vad gäller rasismen som för 20-25 år sedan var ett ännu större problem i läktarkulturen:
– Supportrarna tog själva tag i det.
– Det finns en myt om att det är på ståplatsläktarna som problemen finns, jag skulle säga att det är ett större problem på sittplatserna, de fina sittplatserna, för där tycker man har rätt att säga vad man vill eftersom man har betalat mycket för biljetterna.
En manlig kanon har brutits
Ulric Jansson från Fotbollssupportrar mot homofobi förklarade hur rasismen på läktarna på 1980-talet både ledde till en organisering emot den, men i förlängningen också ledde till en stark aversion mot just politiska uttryck i samband med fotbollen, något han liksom Lena Gustafson Wiberg har lett fel:
– På 1980-talet hade vi en ungdomskultur med skinheads på läktarna och via den kom det in rasister och nazister. Då togs ett tydligt beslut att mer eller mindre fysiskt slänga ut de personerna, vilket också gjordes. I samband med det togs ett informellt beslut om att inte ha politik på läktarna.
– Och partipolitik hör inte hemma där. Men de som vill behålla status quo använder det som slagträ. Men det vi pratar om i dag är mänskliga rättigheter, att fotboll ska vara öppet för alla. Många av de som tar avstånd från det här arbetet förstår inte att det är två olika saker, det här är inte en höger-vänsterfråga, det här är mänskliga rättigheter, sade han.
Han tyckte också att fotbolls- och supporterkulturen har genomgått stora förändringar. I jämförelse med när Ulric Jansson växte upp och gick på fotboll under 1970- och 1980-talen har både klubbarna och läktarna ändrat utseende:
– Läktarna är i dag en helt annan plats, det är en mer diversifierad grupp. Det är en manlig kanon som brutits och det är skönt, sade han och berättade om Fotbollssupportrar mot homofobi som bildades i slutet av förra året.
– Det är vuxit fram ur ett gammalt gediget engagemang som värna öppenheten. Det är lätt att man bara tittar på det som är fel och dåligt inom supporterkulturen, men jag tror att på ett individplan kan läktaren vara en av de mest öppna platserna för en hbtq-person. För visar man lojalitet och intresse för klubben så är man välkommen, sade Ulric Jansson.
Tränarna med och problemformulerar
Två idrottsföreningar som kommer att gå med i årets Pride-parad är ishockeylaget Kiruna IF som kommer att visa upp sina regnbågsfärgade matchtröjor. Det andra är AIK som sedan i januari 2013 jobbar med projektet Fotboll för alla, finansierat av Allmänna arvsfonden, som jobbar med att ta fram utbildningsmaterial och utveckla verktyg för tränare som vill jobba med värde- och hbtq-frågor. Det behövs, menade projektledaren Sofia B. Karlsson, eftersom Svenska fotbollförbundet inte satsar på dessa frågor i tillräcklig utsträckning.
– Inom Svenska fotbollförbundets utbildningar ser man inte så många inslag om respektfullt bemötande, därför har det inte funnits så många verktyg för tränarna att jobba med de frågorna, tills nu då, det är det vi jobbar med.
Det kan handla om hur man skapar en grupp där alla är välkomna, eller hur man gör för att få syn på sin egen roll, att kanske ändra en fråga till att handla om någons partner i stället för flickvän, och inte bara använda svennebanannamn, sade hon och förklarade att man jobbat med att utgå ifrån tränarnas vardagssituation för att underlätta att lägga in fler frågor i vad som oftast är en helt ideell sysselsättning:
– I vårt arbete har vi formulerat problemet tillsammans med AIK:s tränare, om man själv får formulera problemet är man också intresserad av lösningarna, förklarade hon.
Materialet kommer att lanseras i oktober i höst.
Samtidigt som projekt som Fotboll för alla och hbt-certifieringen av Kiruna IF pekar på genombrott i arbetet att göra idrottsvärlden mer inkluderande så har varken Svenska fotbollförbundet eller Riksidrottsförbundet valt att finnas på plats under Stockholm Pride, något som diskuterades på seminariet.
Ulric Jansson liknade Svenska fotbollförbundet vid en stor oljetanker, vars färdriktning förändras långsamt.
– Förr eller senare kommer de att fatta att de ska vara med i Pride.
– De är världsbäst på sin kärnverksamhet, men så fort de går utanför den blir de pinsamt inkompetenta. Jag kan bara konstatera att det är tråkigt att det går så långsamt, sade han.
