Att koppla samman meddelarskyddet med det antimilitaristiska nätverket Ofogs avslöjande av identiteten på en av skribenterna bakom bloggen Wisemanswisdoms är inte rimligt, enligt Pelle Sunvisson. "Det är helt enkelt skillnad på om en text kommer från en ensam bloggare eller är skriven av en anonym grupp med syfte att bedriva kapprustningspolitik." skriver han apropå en kritisk ledare av Sanna Rayman i SvD.
Angående Sanna Raymans ledare i SvD 20/12 2013
Det är bra att du tar upp de viktiga principerna om meddelarfrihet och meddelarskydd. Det är rättigheter som generationer innan oss har kämpat för och som vi i privatiseringarnas tidevarv måste fortsätta att kämpa för. Att koppla samman meddelarskyddet med vårt avslöjande av identitet på en av skribenterna bakom Wisemanswisdoms är, om du ursäktar det lätt militära språket, att skjuta över målet.
Enligt Carl Bergqvist var hans identitet känd bland överordnade långt innan avslöjandet. Något som flygflottiljchefen Fredrik Bergman bekräftar i Norrbottenskuriren. Det kan alltså inte handla om meddelarskydd i meningen efterforskningsförbud, vilket ju för övrigt inte heller skulle gälla oss då vi inte är en myndighet.
Inte heller kan det i det här fallet vara tal om meddelarfrihet. Att överlämna uppgifter till media är nämligen inte samma sak som att publicera i eget medium. Att betrakta Wisemanswisdoms som en kanal för läckor inifrån är att helt överse bloggens omfång. Bloggen överstiger vida utrymmet för försvarsdebatt i våra stora tidningar – SvD inkluderat. På Wisemanswisdoms har det hittills i år publicerats 140 egna inlägg. I SvD:s arkiv anges den egna försvarsreportern Mikael Holmström som skribent till 94 texter under samma tid.
Vi menar att bloggen har blivit så stor att den är att betrakta som en egen tidning. Nästan lika viktig som principen om skydd för källor är den om ansvarig utgivare. Det är något som Wsiemanswisdoms fram till nu har saknat. Den stora frågan journalister bör ställa sig nu är vilka fler som ingår i redaktionen. Vill det sig inte bättre får vi leverera svar också på den frågan.
Innan vi avslutar finns det en medial princip till att beröra. Den handlar om oberoende. Något som SvD borde ha bättre koll på. Med mer än hälften av spaltutrymmet utsålt till reklam och redaktionerna nedbantade till ett minimum måste tidningen antagligen intala sig att det är sakfrågorna och inte personerna som ska vara i fokus.
För mig gör avsändaren faktiskt skillnad. Ett reklamblad har inte samma trovärdighet som en undertecknad tidningsartikel och en studie bekostad av tobaksbolag väger lättare än en betalad av WHO. Det är helt enkelt skillnad på om en text kommer från en ensam bloggare eller är skriven av en anonym grupp med syfte att bedriva kapprustningspolitik.
