Feministiskt forum arrangerades för tredje året i rad, medan Feministfestivalen varit ett återkommande inslag i Umeå ända sedan millennieskiftet, och fram till för ett par år sedan strikt kvinnoseparatistiskt. I år var nästan hela festivalen öppen för alla, och de delar som var separatistiska var öppna även för transpersoner.

Egentligen var det inte alls meningen att båda arrangemangen skulle ligga på samma helg, och det orsakade en del logistiska problem. Båda arrangemangen sökte delvis samma volontärer och kanske framförallt besökare som slets mellan att inte kunna delta fullt ut på någon av dessa klassiska feministiska höjdpunkter för året.

Ett olyckligt sammanträffande alltså, som Kimberly Enqvist, presskontakt i planeringsgruppen för Feministiskt forum 2014, menade var tråkigt men som också bjöd på oväntade möjligheter.

– Nu blev det ju värsta superfeministhelgen, där vi också kunde samarbeta i varandras invigningar och peppa lite extra. Sedan var det också många besökare som deltog på Forumet under dagen och sedan drog vidare till Feministfestivalens demonstration senare på kvällen, berättar Kimberly Enqvist som sammantaget var väldigt nöjd med arrangemangen.

Innehållsmässigt fanns flera likheter mellan de båda arrangemangen. Feministiskt Forum hade precis som tidigare år bjudit in ett brett spektra av organisationer att delta och fritt presentera sina programpunkter, med målsättningen att ”erbjuda möjligheter till kunskap, debatt och kontakt mellan organisationer och individer som är intresserade av feministiska frågor”. Även Umeå Feministfestival, med sin långa tradition av radikalfeministisk analys och praktik, lyfte upp vikten av idéutbyte över gränserna genom att på sin hemsida uttrycka en vilja att skapa utrymme för något oväntat, att våga tycka tvärtemot och att gå bortom det ”politiskt korrekta”.

Att båda arrangemangen gick samtidigt omöjliggjorde dock vissa av dessa möten. Exempelvis hade båda arrangemangen en programpunkt om fascism och antirasism. Den ena hade upplägget som ett friare diskussionstillfälle i smågrupper, den andra som en föreläsning av Margaret Gärding, andranamn inför Europaparlamentsvalet för Feministiskt initiativ. Olyckligt värre var därför att de båda programpunkterna pågick precis samtidigt, den förra på ungdomshuset Hamnmagasinet mitt i centrum och den senare på universitetsområdets campus en bra bit därifrån, så de båda arrangemangen kunde inte mötas i någon fortsatt och fördjupad diskussion. I alla fall inte just där och då.

Den enskilt mest välbesökta programpunkten för den feministspäckade helgen var troligen Annika Östberg, som inför en fullsatt salong på just Hamnmagasinet delgav sin självbiografiska berättelse om 28 år i amerikanskt fängelse, kvinnosolidariteten bakom galler och det surrealistiska livet bortom fångenskapet. Under sin berättelse gjorde Annika Östberg klart att hon begått grova brott och tagit många felbeslut i livet, men att hon var glad och kände sig hemma i miljön som Feministfestivalen erbjöd.

Så, för att återkoppla till den inledande frågan, hur mycket feminism ryms i Umeå under en helg? Ganska mycket, må det sägas. Besökarantalet delades ungefär lika mellan de båda arrangemangen, även om hundratalet besökare utspridda bland soffor, färgglada banderoller och mysbelysning i ett ungdomshus kändes som betydligt fler än samma antal i stora anonyma hörsalar och ljusa universitetskorridorer. Ett annat möjligt bokslut över helgen är också att den utomparlamentariska, radikala feminismen ännu lever och frodas i Umeå, men står inför en förändring, nu när det från rörelsen själv lyfts fram än fler röster för intern självkritik.