Victoria Kawesa är en av Feministiskt initiativs (Fi) frontfigurer och folkbildare, och turnerar landet runt med en föreläsningsserie om rasstereotyper och rasism i Sverige. Hon är också en av grundarna av begreppet afrofobi. I ett samhälle som ännu inte gjort upp med det koloniala arvet är den aldrig sinande kämparglöden hennes främsta vapen.
För Victoria Kawesa hänger mönster av makt ihop. Som svart och kvinnoidentifierad upplever hon sig ofta utsatt, och har länge haft känslan av att behöva prestera mer än andra. I dag har hon tre yrkesutbildningar i bagaget. Som socionom, genusvetare och jurist. Genom de plattformar som erbjuds, bland annat via yrkesutövningen, vill hon bidra med erfarenheterna som samlats genom åren.
Ett exempel är regeringsrapporten om afrofobi, vilken hon gjort tillsammans med Tobias Hübinette och Samson Beshir. De började 2006 och först i februari i år blev den klar.
– Det är den första rapporten som fokuserar på just afrofobi. Att den nu finns för alla att läsa och att begreppet afrofobi används i allt högre utsträckning är en stor framgång.
Till exempel har Brottsförebyggande rådet (Brå) börjat använda sig av begreppet när de redovisar hatbrotten som drabbar afrosvenska personer. Brå redogjorde i sin senaste rapport att afrofobiska hatbrott har ökat med 24 procent de senaste fyra åren. I rapporten om afrofobi så har det även kommit fram att 40 procent av alla afrosvenska män med utbildning i Sverige har jobb som de är överkvalificerade för. När det gäller de afrosvenska kvinnorna med utbildning är siffrorna uppe i 60 procent.
– Vi har att göra med stora strukturella problem. Det här handlar inte om sociala koder eller språkkunskaper utan om diskriminering. På grund av afrosvenskars hudfärg helt enkelt, man blir exkluderad från arbetsmarknaden trots att man har meriterna som krävs.
Dränerande debatt
Det pågår ju en debatt just nu inom vänsterkretsar om så kallad ”identitetspolitik”. Barnboks-figuren ”Lilla hjärtat” har nämnts som exempel på att de som för den så kallade “identitetspolitiken” är överkänsliga och hellre angriper än förstår att människor vill väl. Hur reagerar du på det här?
– Jag tycker det är väldigt dränerande eftersom de som driver debatten fokuserar på fel saker. Klassfrågan är självklart otroligt viktig, men om man ser det ur ett intersektionellt perspektiv så handlar strukturen också om vithet. Vi lever ju i ett samhälle där vithetsnormen råder. Att som svart person, som ständigt ses som en stereotyp av allmänheten, krävas ha överseende med att kultureliten reproducerar stereotypa nidbilder av svarta barn, som ”Lilla hjärtat”, är väldigt smärtsamt. Dessa bilder har historiskt använts i filmer, media och i litteraturen för att förlöjliga, nedvärdera och avhumanisera svarta människor som outvecklade. Om man nu är intresserad av att representera svarta, då behöver man också vara villig att lyssna på gruppen man säger sig vilja representera. Om gruppen säger att bilden är kränkande och man ändå tycker sig ha tolkningsföreträde som vit person, vägrar lyssna och tycker sig ha rätt, då reproducerar man sitt vithetsprivilegium av att alltid veta bäst. Men det får vara nog nu.
Påståendet från kritikerna mot ”identitetspolitiken”, att den handlar om att frigöra individer utan att förstå strukturer eller klassperspektiv, håller Victoria inte med om.
– Som jag tog upp förut, svarta människor med utbildning blir ju exkluderade från arbetsmarknaden. Strukturerna placerar en redan till en under-och arbetarklass. Vi bedriver ju en klasskamp, och den är intersektionell.
Att demokratisera makt
När kritikerna till ”identitetspolitik” påstår att “om vi riktar in oss på klasskampen och att utjämna den ekonomiskt ojämna fördelningen, så kommer de förtryckande faktorerna försvinna.” Hur svarar du på det?
– Jag tänker att hade det varit så lätt då hade det hänt för länge sedan. Processen för ett jämställt samhälle kräver ett bredare arbete. Självklart finns det kapitalistiska intressen av att hålla vissa grupper utanför eftersom det bara är vissa som ska gynnas av det kapitalistiska systemet. I kampen jag för ingår att kapitalet ska demokratiseras, att fler ska få ta del av de resurser som finns. Det är väldigt viktigt, men det är inte det enda. Det vissa kallar identitetspolitik handlar om att demokratisera makt och inflytande så att fler får vara delaktiga. Att vi som exkluderats nu hörs, tar plats och definierar oss själva väcker ilska hos motståndarna. De ser oss som ett störande moment för sitt egna privilegium.
Livets bästa händelse
Under valrörelsen stod Victoria som tredje namn på Fi:s riksdagslista och var en av de som åkte hem till potentiella väljares vardagsrum och höll i så kallade Homepartyn. Hon ser Fi som det enda partiet vilket har lyckats lyfta in intersektionella perspektiv i politiken, och som en gräsrotsrörelse för underdogs. Arbetet inom Fi har vuxit till att bli ett av livets bästa händelser.
Fi som parti har också ansetts sakna ett klassperspektiv. Gör ni det?
-Fi har klassperspektivet som en del av den intersektionella analysen, men inte som utgångspunkt. Vi har en politik för hur kvinnoidentifierades löner kan öka, vi analyserar skillnaden mellan de socioekonomiska grupperna och ojämställdheten mellan olika grupper av kvinnor till exempel. Vi utgår ifrån alla underordnade kategorier. Ju fler underdogs som ges en röst, desto lättare kommer det bli att bredda normen att vara mer inkluderande. Det här är ett gräsrotsarbete, det är vi som exkluderas som ska föra vår egen talan, det ska inte normpersonerna göra åt oss. Fi förstår det här och därför ser jag oss som ett framtidsparti.
Folkbildning som motståndshandling
Victoria och hennes familj flydde till Sverige, från kriget i Uganda, när hon var nio år. Pappan var en del av motståndsrörelsen som kämpade mot diktatorn Idi Amin. Han dödades när Victoria var fyra år, och därför finns inga minnen av fadern. Men familjen har varit noga med att berätta att han kämpade för någonting bra, vilket gjort honom till en förebild. Hans liv och kamp ska inte ha varit förgäves. Fram till att det nya livet började i Sverige hade hon levt som en del av normen i Uganda, och aldrig tänkt att hudfärg kunde nedvärderas på nåt sätt. Därför blev det chockartat, nästan skrattretande, att folk i Sverige förväntade sig underlägsenhet och ett beteende av att vara mindre värd. Hon blev slagen i skolan, kallad för n***r och ibland spottad på. Hon började må psykiskt dåligt, vilket skolan inte kunde hantera och därför förflyttade henne till en annan. På den nya skolan uppstod liknande situationer.
– Jag har lärt mig att om jag vill leva i Sverige, ett samhälle där vithetsnormen är väldigt stark, behöver jag förstå att många människor runt mig här är så pass hjärntvättade av stereotypa föreställningar om vitheten som en given position. Man tror att den vita huden ger en ett rationellt förhållningssätt, gör en mer civiliserad och kunnig. Helt enkelt mer människa än svarta. Man ser mig som en avvikelse. Men globalt sett är ju vita i minoritet. De flesta människor i världen är bruna, svarta eller kommer från Asien. Ändå är det en global maktfaktor att vara vit. Vi har kopplat denna hudfärg till kapitalet. Allt som är kommersiellt eller har ett marknadsvärde är kopplat till den.
I grunden tror Victoria på människans förmåga att se strukturer och gemensamt hitta vägar att gå vidare och lämna det gamla bakom sig. En del av inspirationen hämtas från den amerikanska, politiska aktivisten bell hooks som bland annat pratar om ”den oppositionella blicken”. Det handlar om att ingen är totalt fixerad, utan även den förtryckta har ett utrymme att utöva motstånd mot de stereotypa bilderna av en. Victorias sätt att utöva motstånd är genom folkbildningen. Hon hoppas också få tid över att skriva en bok om de här frågorna. Först blir det dock ytterligare turné med föreläsningsserien, både på egen hand och för Fi.
-Tillsammans med alla andra i rörelsen formulerar jag motståndet, säger hon.
