Kulturhuset har i samarbete med P1 startat debattforumet P1 Debatt. Det är ett live-forum som direktsänds i radio, inför publik, en gång per månad. Debattledare är journalisten och författaren Alexandra Pascalidou. På hemsidan beskrivs iniativet på följande sätt: Det blir ovanliga möten, skratt och allvar, politik och kultur när månadens hetaste valfråga debatteras inför publik på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.
Första avsnittet utspelade sig 2 februari och hade temat ”Hur mycket rasism tål Sverige?”. Det gick att konstatera ganska snabbt att Sverige tål en hel del rasism.

När jag satte på radion tänkte jag rent spontant “ännu en debatt”, men förhoppningen var att debatten inte skulle handla om debatten. Jag hade en naiv önskan att debatten skulle handla om förslag på lösningar och åtgärder för att bekämpa rasism. Vad jag hoppades som lyssnare var att få slippa ett evigt tuggande om strukturell rasism finns eller inte.

I dag är debatt den form av “samtal” som har fått bli tongivande i offentliga rum. Att det rörde sig om tio debattörer, med olika ingångar, som skulle avhandla frågan om rasism på en timma och tre kvart, gav SVT Debatt-vibbar. Jag hade inte förväntat mig att det skulle gå så snabbt och att alla bara skulle hinna säga i princip några meningar var.

Positivt i upplägget var representationen – de inbjudna bestod inte enbart av vita deltagare som skulle sitta och tycka till om rasismen och berätta om något som de själva inte blir utsatta för. Det var en befrielse att åtta av elva medverkande i debatten om rasism var personer som själva är rasifierade på olika sätt. Representation var därmed bredare än i många andra antirasistiska sammanhang i offentligheten.

Strukturkritiker blev offerkofta

Moderatoren Alexandra Pascalidou har i efterhand fått kritik för att ha varit partisk och för att ha behandlat en av deltagarna, juristen och den borgerliga opinionsbildaren Alice Teodorescu, illa. Teodorescu menade på att om vi pratar för mycket om strukturell rasism kommer invandrare att tänka på att vi lever i ett land med strukturell rasism, och därför inte känna sig motiverade att anstränga sig, eftersom de då tänker att de ändå blir utsatta för rasism.

Pascalidous svar till Teodorescu var ”Jag ska också berätta för våra lyssnare runt om i landet att du står här, du är väldigt vacker, du är väldigt välklädd, du är akademiker, du är jurist, du är vit, du är kristen, du är europé och då kanske man också har en världsbild där rasismen inte är en vardaglig upplevelse. Eller ett sår eller ett trauma som man bär med sig.”

Teodorescu förminskade frågan om rasism att handla om attityder det vill säga ju mindre vi pratar om strukturell rasism desto mindre finns den. Det var alltså en förminskning av frågan om hur mycket rasism tål Sverige som Alexandra Pascalidou reagerade på. Rasismen uppfanns inte av antirasister. Att prata om och belysa rasismen kommer inte att bidra till dess ökning. Snarare blir det lättare att komma åt och bekämpa den.

Flera av de liberala och borgerliga debattörer som hade tillfrågats att medverka tackade nej eller ställde in. Ändå reagerade skribenter från samma håll efter debatten. Det slutade med att den person vars analys gick ut på att inte prata om strukturell rasism och “inte göra sig själv till offer”, gjorde sig själv till offer. Det tog två dagar efter debatten och hon fick en offentligt ursäkt levererad på SVT Debatts hemsida av Alexandra Pascalidou, Louise Welander, chef och ansvarig utgivare på samhällsredaktionen och Marie-Jeanette Löfgren, producent.

Något annat som är anmärkningsvärt är hur även Paula Bieler, som är chefredaktör för SD-kuriren, får en ursäkt i samma artikel samt tillskrivs epitetet en “mycket viktig röst” i debatten om hur mycket rasism Sverige tål.

Tecken i tiden

Jag tycker att det var synd att några av de mer nyanserade rösterna inte hanns med. De fick komma till tals några knappa sekunder var i slutet. Den ena var Rättviseförmedlingens nya ordförande Seher Yilmaz, den andra Judith Kiros en av grundarna till det antirasistiska forumet Rummet.

Kiros ombads lösa rasismen på 5 sekunder vilket varken gjorde hennes kompetens eller antirasismen rättvisa. Yilmaz levererade olika lösningar och fick sagt så mycket som någon överhuvudtaget kan säga under så få sekunder.

Trots att åtta av elva deltagare var rasifierade var problemformuleringarna satta utifrån vita premisser (vit som maktstruktur inte hudfärg) och kom att styra samtalet. White passing (rasifierade personer som kan uppfattas tillhöra den vita majoriteten, red anm) strukturförnekare som under lugg kallade antirasister för offerkoftor. Som sa till SvD att prata om vithet och strukturer “är helt irrelevant information, och stärker min tes att de som säger sig vara färgblinda är de som tillmäter färg mest betydelse”.

Jag undrar när det blev skamligt att ta ställning mot rasism. Jag undrar också om Pascalidou mäts med en annan måttstock som rasifierad, kvinna och antirasist. För när blev det konstigt att en moderator också kan vara antirasist. Vi människor är inte objektiva, vi tar ställning mot och för saker.

När Pascalidous antirasistiska ställningstagande vänds till omvänd rasism är det ett tecken på att rasismen kan gå hur långt som helst i Sverige.

Det har P1 Debatt synliggjort.

När företrädare från ett kulturrasistiskt parti, och tillika chefredaktör för en rasistisk tidning, bjuds in till offentliga platser för debatt, då har rasismen gått hur långt som helst i Sverige.

Bieler fick mycket tid till sitt förfogande men jag hade svårt att finna något konkret i hennes svar. Jag tänker att ett parti som driver en kulturrasistisk politik inte har några svar på hur mycket rasism Sverige tål. Att hennes parti är ett av bevisen för att Sverige tål hur mycket rasism som helst. Varför annars skulle vi ha ett parti med rasistisk agenda i riksdagen som dessutom bjuds in till en debatt om rasism. Det är som att be SD måla ett personporträtt: de skulle behöva måla av sig själva.

Talande språkglidning

Att de flesta frågor ska kunna testas i en demokrati är självklart.

Frågan är bara vad ett debattforum med ett tempo som kräver att antirasister löser rasism på fem sekunder och utnyttjas av liberaler som plockar offerkofta-poäng kommer att bidra till.

Jag tänker på forskaren och lektorn i medie- och kommunikationsvetenskapYlva Habels ord: “Det som karakteriserar det svenska diskussionsklimatet är att medieoffentligheten så snabbt har godtagit premisserna för den här utvecklingen utan att granska den nämnvärt. Språkbrukets snabba förändring är ett av de tydligaste tecknen. Samtidigt som de sociala klyftorna ökar i samhället får vi oupphörligen signaler om att frikoppla fenomen från de betecknande beskrivningarna.”

Jag tänker också på rasismen. Att den just nu är såpass polariserad. Hur den drabbar rasifierade, bruna och svarta kroppar i form av utestängning och misstänkliggörande. Att den slår till mot människor i form av afrofobi, antiziganism, antimuslimism.

Jag tänker att det saknas fokus på samtal med konkreta åtgärder och förslag.