I fredags uppträdde den världsberyktade poetryslam-artisten och HBTQ-aktivisten Andrea Gibson för Spoken word Stockholm på Dramalabbet, och nu väntar en mindre Sverigeturné. De unga fansen i publiken bjöds på queer-politisk och verklighetsbaserad poesi vilken togs emot med jubel, skratt och tårar. Men vart tog transperspektivet vägen?
Scenrummet är sparsamt inredd med bara några enstaka persiska mattor i mitten, där mickstativet också är framställt. I publikraderna finns knappt en enda sittplats kvar. Efter ett roligt och tänkvärt framträdande av förpoeten Katie Wirsing, som avslutar med orden ”You deserve to be loved just as much as everyone else”, är det dags för Andrea Gibson att äntra scenen. De starka applåderna varar länge och det är en märkbart rörd artist som nu står framför oss.
– Jag borde egentligen läsa första dikten, men skulle hellre tillbringa första halvtimman med att tacka er så mycket för att ni är här. Jag får aldrig sådana applåder i USA.
Gibsons texter sträcker sig över vitt skilda områden och berör ämnen som HBTQ-politik, mensaktivism, feminism, kärleken till sin hund, att skära sig, den amerikanska våldtäktskulturen och hjärtesorg. Det sistnämnda är vad som hjälpte Andrea att ta sig förbi sin egen scenskräck.
– När jag började läsa dikter stod jag livrädd vid micken och skakade. Det var först när jag drabbades av min första hjärtesorg som jag tänkte ”Nej nu jävlar!”, tog mod till mig och levererade som aldrig förut.
Inte tid för det prestigefyllda
Den gör hen nu också. Andrea lyser starkt där hen står och reciterar, utan rekvisita eller scenografi att gömma sig bakom. Det märks att varje ord är sprunget ur genomlevda erfarenheter. Hen verkar inte ha tid för det påhittade eller hierarkiskt prestigefyllda. Det som framförs ska betyda något och förhoppningsvis göra skillnad. Det starkaste inslaget för kvällen är när en dikt om samkönat äktenskap läses. I Sverige har frågan om så kallade homoäktenskap mer eller mindre slocknat eftersom det 2009 beslutades att homosexuella par ska ha samma lagliga rättigheter som heterosexuella att ingå äktenskap. I USA är det dock fortfarande flera stater som förbjuder detta. Andrea berättar om en kvinna vars partner hade blivit sjuk och behövde akut vård. Paret åkte in till sjukhuset där partnern omedelbart lades in. På grund av att endast familjemedlemmar har möjlighet att följa med sina kära då de vårdas blev kvinnan beordrad att stanna kvar i väntrummet. Hon försökte gång på gång att få komma in och hålla sin partner i handen men vägrades. Senare samma kväll dog hennes käresta.
– Hon undrar varje morgon då hon vaknar ifall kärestan förstod hur mycket hon kämpade för att få komma in till hen, hålla dens hand och säga hej då.
Tårarna rinner ner för kinderna på fler än en i salongen och luften står stilla för några sekunder. I rummet Andrea skapar är det tillåtet att reagera öppet och synligt. Det är en ny och positiv erfarenhet att vara på en föreställning där publiken blir så pass fri att uttrycka vad de känner och vill. Vissa kastar ut tankar till Andrea mellan läsningarna, andra kommer med önskemål om vad hen gärna får läsa härnäst. Kontakten med förpoeten Katie är återkommande genom hela kvällen. Vid upprepade tillfällen läser de koreograferade stycken i korus. Höjdpunkten är när de framför en cover på Christian Drakes menshyllande text ”Bloodbath”, om att våga säga ja till blodigt sex. Det är chockerande roligt. Och viktigt, det är dags att göra slut på mens-stigmat en gång för alla. Det tråkiga med dikten är att den är skriven av en vit, heterosexuell man vilket i det här fallet innebär vissa stereotypa skildringar där menstruerandet står för kvinnlighet i motsats till den icke-menstruerande, som automatiskt blir man, vilken förväntas njuta av den blödande ”honan”. Texten är ett steg framåt på vägen att avskaffa stigmat, men inte från att det är mannen som avgör vad som är åtråvärt med en kvinnas kropp. Och eftersom kvinnor och män kategoriseras i termer av att ha mens och att inte ha mens så synliggörs transpersoner överhuvudtaget inte i sammanhanget.
Få texter om transfrågor
Trots att Andrea själv identifierar sig som transperson är det förvånansvärt få texter som lyfter fram konkreta transfrågor. Dikterna utgår i de allra flesta fall från ett homonormativt tvåköns-perspektiv. Kanske är det därför känslan av att vara berörd men att någonting saknas infinner sig när föreställningen är över. Det har varit många starka ögonblick då ståpälsen gjort sig gällande, tårar runnit nedför kinderna och poletter om hur mycket vi har kvar innan vi uppnåt verklig jämställdhet trillat ned. Debatten stannade dock inom ramen för tvåkönsnormen och det är här en otålig frustration tar form och gör sig till subjektiv analys. Patriarkatet bygger på att vi accepterar ett samhällsbygge som vilar på övertygelsen om två kön. Det är därför transpersoner mördas, misshandlas och diskrimineras i den höga utsträckning som är. Varje gång vi kritiserar patriarkatet och analyserar dess konsekvenser bör vi därför göra det till rutin att ständigt ha med transperspektivet. Utan tvåkönssystem – inget patriarkat. Kvinnokamp, homo, bi och-transkamp, funkiskamp, och antirasistisk kamp behöver bedrivas sida vid sida.
Andrea är involverad i projektet ”Stay here with me” vars syfte är att hjälpa folk med psykisk ohälsa att hålla sig vid liv. Hen är själv en av dem som jobbar för att våga välja livet. Slutorden i sista poemet för kvällen blir därför ”Lev, lev, lev”. Applåderna och jublet pågår i flera minuter. Kön till den efterföljande boksigneringen och idolfotograferingen ringlar lång. Tack Andrea och Katie för en superkväll. Våga ta steget ut ur tvåkönsnormens rum kommande föreställningar så kommer superkvällen förvandlas till en fulländad.
