Varför ger Sveriges radios ledning sig själv rätten att beskriva sin egen brist på ställning mot rasism och sexism som ”opartisk” och ”neutral”, medan de som tar ställning mot rasism och sexism utpekas som ”partiska” och ”politiska”? Det undrar Mehrtab Motavvas, som ser tecken på att en människofientlig hegemoni etableras.
Innan Sverigedemokraterna tågade in i Sveriges riksdag 2010 ansågs de vara ”högerextremister” vars rasistiska och sexistiska värdegrund avvek från majoriteten av den svenska befolkningen. Denna värdegrund skulle enligt många journalister, akademiker och politiker inte legitimeras genom att ges utrymme i medier eftersom alla människors lika värde och lika mänskliga fri- och rättigheter står över varje ideologi. Idag har Sverigedemokraternas rasistiska och sexistiska värdegrund normaliserats så till en grad att vi som har en antirasistisk och feministisk värdegrund anses tillhöra en minoritet ”vänsterextremister”.
Samtidigt som anhängare av Sverigedemokraterna skriker högt om att det ”politiskt korrekta” etablissemanget ”mörklägger sanningen om massinvandringen” ger svenska medier, såsom Sveriges radio, deras människofientliga värdegrund allt mer luft under vingarna. Istället för att fullfölja sitt uppdrag, det vill säga spegla ”variationen i befolkningen utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv och ”hävda de demokratiska fri- och rättigheterna och alla människors lika värde”, väljer Sveriges radio att ducka i frågan.
Den antirasistiska och feministiska värdegrunden är enligt ledningen för ”politisk” för att få uttryckas offentligt, åtminstone under valrörelsen.
Sveriges radios ledning stoppar Stefan Jarls dokumentär Godheten därför att den anses vara för ”systemkritisk”. Timbuktus och Sebbe Staxxs låt ”Svarta duvor & vissna liljor” får inte längre spelas okommenterat i P4, då den kritiserar en rasistisk politik. Alexandra Pascalidou och övriga ansvariga får be juristen och opinionsbildaren Alice Teodorescu om ursäkt för att ha varit ”partisk” mot rasism i programmet ”Hur mycket rasism tål Sverige?” i P1 Debatt. P3 sätter Soran Ismail i karantän för att han tar ställning mot rasism och främlingsfientlighet. Och i ett internt brev från kanalchefen i Malmö uppmanas medarbetarna i Sveriges radio att ”tänka två gånger” innan de tar ställning för ”goda saker” som ”mänskliga rättigheter, människors lika värde och jämställdhet”.
Mest allvarligt är kanske att Sveriges radio förhindrar kritik mot sig själva. Lena Halldenius, professor i Mänskliga rättigheter, får inte medverka i det studiosamtal som hon bjudits in till därför att hon riktar kritik mot Sveriges radio. ”Att konsekvent försvara demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter och tillämpa de principerna oavsett sammanhang, oavsett andra intressen och oavsett vem som kan gynnas eller missgynnas, är att vara opartisk”, förklarar Halldenius. Hon menar att opartiskhet i värdefrågor inte är samma sak som åsiktsneutralitet. ”Det är fegt och principlöst” att använda opartiskhetskravet för att slippa ta ställning för grundläggande värderingar, skriver hon.
Det är rimligt att Sveriges radio inte tillåter att medarbetare som beslutar innehållet i program är partipolitiskt aktiva och ger sitt parti företräde, men i inget av dessa fall har kritiken mot rasism och sexism varit partipolitisk. Varken Timbuktu och Sebbe Staxxs, Alexandra Pascalidou, Soran Ismail eller Lena Halldenius är partipolitiskt aktiva och i den mån de har kritiserat Sverigedemokraterna har det handlat om deras rasistiska och sexistiska värdegrund, inte specifika partipolitiska frågor. Ingen av dem har gjort reklam för något specifikt parti, inte heller nu under valåret.
Individers människosyn går igenom deras samhällssyn, inte mellan dem. Rasism och sexism är en värdegrund som går igenom ideologier, inte mellan dem. Det finns rasism och sexism bland utilitarister, liberaler, libertarianer, marxister, kommunitarister, nationalister, mångkulturalister och feminister. Att kritisera ett parti eller en organisations värdegrund är således en politisk, men fördenskull inte en partipolitisk, handling. Att till exempel kritisera Amnesty Internationals syn på mänskliga rättigheter är politiskt, inte partipolitiskt. Men bara för att det finns individer med olika ideologier som drivs av rasism och sexism, så betyder det inte att själva ideologierna grundar sig på rasism och sexism. Här brister Sveriges radios argumentation på en nödvändig distinktion.
Den amerikanske professorn i rättsfilosofi, Ronald Dworkin, menar att moderna politiska teorier inte har olika grundläggande värden. Alla seriösa politiska teorier har enligt honom samma grundläggande värde, nämligen jämlikhet (Dworkin 1977: 179-83). De är alla ”egalitära” teorier. Med begreppet ”egalitär” menar Dworkin inte att alla teorier förespråkar en jämn fördelning av inkomster, utan något mer abstrakt: att alla människor ska behandlas som likar. Ingen seriös ideologi skulle på fullaste allvar förneka att alla människors intressen har samma vikt, vilket Sverigedemokraternas gör både i synen på kvinnor och på invandrare. Därför är det inte partipolitiskt att kritisera partiets rasistiska och feministiska värdegrund, utan politiskt. Den människofientliga värdegrunden är det som skiljer Sverigedemokraterna från etablerade partier, även om det givetvis finns rasister och sexister i alla partier.
Frågan är om det överhuvudtaget existerar apolitiska människor och om det är ”opartiskt” och ”neutralt” att inte ta ställning för alla människors lika värde och mänskliga rättigheter? Är det mer ”opartiskt” och ”neutralt” av Sveriges radio att sända program om ”Hur mycket mångfald tål Sverige” och ”Har feminismen gått för långt”? Eller har rasism och sexism fått så starkt fotfäste i vårt samhälle att det är på sin plats att tala om en människofientlig hegemoni? Kan det vara så att Sveriges radio utövar vit (mans)makt? Varför annars ger de – en majoritet av vita män – sig själva rätten att beskriva sin egen brist på ställning mot rasism och sexism som ”opartisk” och ”neutral”, medan de som tar ställning mot rasism och sexism utpekas som ”partiska” och ”politiska”? På vilket sätt skulle Sveriges radio besitta tolkningsmonopol i frågan?
För att de besitter medial makt i ett samhälle där människofientliga strukturer utgör normen! Dessa rasistiska och sexistiska strukturer har djupa rötter i västvärldens historia – Från Sapfo till Cyborg (2006). Som allmänt känt är det ”vinnaren som skriver historien”, det vill säga mestadels vita män.
Så istället för att gömma sig bakom sin nationalistiska manschauvinism – där deras egen människosyn är ”objektiv” och motpartens ”subjektiv” – borde Sveriges radio göra upp med sin koloniala och mansdominerande historia. Framförallt borde de fullfölja sin arbetsuppgift: Låta det svenska folket vara delaktiga i historieskrivningen.
Utöva inte vit (mans)makt genom att censurera olika mångfalds- och jämställdhetsperspektiv!
