”Det är förskräckligt, så som de uttalat sig om samer och deras rättigheter. Jag tror att de kommer

mötas av protester, men tyvärr har de sympatisörer här med.” säger Elizabeth. ”För säkerhets skull

har vi beslutat att inga partipolitiska yttringar ska tillåtas på demonstrationen, så att de inte ska

kunna kapa den. Varför de nu skulle vilja delta, de har väl inget emot gruvexploatering, så länge

det är Sverige som tjänar på det?”

Jag frågar Elizabeth om hon tror att de samlade gruvkritiska inslagen under vintermarknaden kan

ge långsiktig effekt.

”Nja, det gör nog ingen skillnad lokalt, positionerna verkar ganska låsta. På ett mer nationellt plan

tror jag dock att det kan påverka, och även internationellt. Medvetenheten om situationen ökar.

Och det är inte så att marknadsbesökare och andra turister skräms bort av allvaret och

opinionsbildningen, som om de är här bara för att ”ha roligt” hela tiden. De kommer hit för att de

är genuint intresserade av orten och livet här.”

När jag vandrar hemåt faller snön. Temperaturen kommer stiga. Det är välkommet, för även om

inte protester och politik skrämmer bort folk, så kan allt för sträng kyla göra det. Trots att det blivit

kväll och mörkt arbetar en del fortfarande ute. En snöskulptur i form av en ren förses med en

hyllningstext till sagda djur – Renen är årets marknadstema – och baha’ierna har påbörjat ett

lekland i snö åt barnen.

Spontana applåder

En vecka senare återvänder jag till Ája för att ta del av Jokkmokk Winter Conference.

Genom föredrag, workshops, paneldiskussioner och rundabordsdiskussioner ska kontakter knytas,

kunskaper utbytas och samarbeten inledas. Årets tema är ”Eco­mobility for the North”.

I programmet står att globala transporter ökar och kopplar samman människor och regioner, men

också bidrar till ökade klimatförändringar och andra problem. ”Transport routes can conflict with

traditional reindeer herding and other migrating herds.” står det bland annat. Men varför lyser

diskussionen om gruvindustrins omfattande transportbehov och dess krock (ofta i bokstavlig

mening) med rennäringen med sin frånvaro?

Men två extrainsatta programpunkter tar upp Gállok­konflikten, och under presentationen av dem

som bidragit till konferensen passar en av dem på att uttala sig mot gruvverksamhet i Gállok. Hon

möts av spontana applåder och entusiastiska rop från många av åhörarna. Jag undrar vad

gruvpositiva kommunalrådet Stefan Andersson tänker på sin plats nedanför podiet.

Utanför hörsalen gör en banderoll reklam för marknaden med orden ”Kulturellt, vilt och vackert”,

Jokkmokks turismslogan, och en bild från Per Kuhmunens årliga renrajd. De varor och upplevelser

som symboliserar marknaden är knutna till samisk kultur och till rennäringen, av både traditionellt

och mer nyskapande slag.

Något som skaver

Formgivning har en stark framtoning i Jokkmokk, genom såväl (sameslöjdstiftelsen, red anm) Sámi

Duodji som genom designers som StoorStålka. Men i Jokkmokk är den samiska närvaron mer än

ett varumärke och turistattraktion, den är en självklar del av det som binder kommunen och orten

samman, och av det som gör Jokkmokk till en del av en större helhet.

Trots det är det som att något skaver. Det ska liksom inte vara så, att minoriteter har märkbart

inflytande och gör saker på sina egna villkor. Det är som att majoritetssverige… kämpar emot. Inte

vill erkänna sammanflätningarna och det ömsesidiga beroendet mellan urfolk och nationalstat. Till

exempel är infrastrukturen tröttsamt anpassad för att föra flödet av resurser mot de urbana centra.

Är det så att det döljer sig än i vintermarknadens 400-­åriga tradition: Sveriges sug efter Sápmi?

Utanför Ájá står en av Eva­ Stina Sandlings glas­ och metallobelisker som på kommunens uppdrag

tillägnats fyra centrala FN-­konventioner. Just denna räknar upp de länder som ratificerat ILO 169,

konventionen om urfolks rättigheter. Sverige står inte med.

Jag tänker på kommunalrådets reaktion på beskeden om bojkott: ”Marknaden är inte politisk.” Och

jag undrar när den upphörde att vara det.