Syriska mammor sitter med sina barn i skuggiga gathörn och söker skydd från den stekheta libanesiska sommarsolen. En del ligger utslagna på filtar eller utvikta kartonger av utmattning.

Inte sedan slutet på andra världskriget för nära 70 år sen har världen sett en värre flyktingsituation. På internationella flyktingdagen i slutet av juni rapporterade FN:s flyktingorgan UNHCR att 51,2 miljoner människor befinner sig på flykt från sina hem i konflikthärdar runt om i världen. Hälften av flyktingarna är barn.

Den svåra konflikten i Syrien står huvudsakligen för den dramatiska ökningen av antalet flyktingar. Med mer än 2,8 miljoner människor på flykt och miljoner internflyktingar är Syrien nu den största flyktingkrisen i världen.

En särskilt utsatt grupp bland flyktingarna från krigets Syrien är kvinnorna som är på flykt ensamma med sina barn. UNHCR slår nu larm om deras svåra situation.

Bland annat har kvinnorna stora svårigheter att få ihop pengar till mat och hyra. De löper risken att utsättas för sexuell exploatering. En del är rädda för att gå utanför huset själva. Många vittnar om sexuella trakasserier.

Och det är inte ett fåtal som befinner sig i denna situation. Mer än 145 000 syriska UNHCR-flyktingar i Egypten, Libanon, Irak, Jordanien och Iran är kvinnor som själva måste ta hand om familjen efter att ha förlorat sina män i kriget.

Bara en femtedel av kvinnorna har ett arbete. En tredjedel av dem säger att de inte har tillräckligt att äta, enligt rapporten ”Woman Alone – the Fight for Survival by Syrian Refugee Women” som släpptes i tisdags.

Nesreen, en 21-årig syrisk flykting från den belägrade Damaskus-förorten Douma, har inga barn att försörja men vittnar om en svår situation som ensamkommande flykting. Obehagliga frågor och förödmjukelser är vardagsmat.

Ingen lösning i sikte

Det senaste året har varit svårt för Nesreen. Hennes föräldrar och syskon är alla kvar – instängda – i en belägrad förort till Damaskus. Själv var hon tvungen att ta sig ut förra året för läkarvård efter att hon blivit skadad i en raketattack. Dessutom var hon efterlyst av regimen för att ha deltagit i anti-regim aktioner.

– Det fanns ingen annan utväg, jag var tvungen att åka själv, säger Nesreen som jobbade som volontär med en humanitär organisation i sina hemvister innan fullskaligt krig bröt ut.

Hon lutar sig tillbaka mot väggen med en tekopp i handen i en lägenhet i Beirut och blickar upp mot taket. Hon ser ingen lösning i sikte på konflikten.

– Vi behöver en tredje front, ett tredje alternativ, säger Nesreen och avfärdar både Bashar Assad-regimen och de flesta av rebellgrupperna som hon tycker har kapat revolutionen och förmörkat upprorets grundmål.

Vid sidan av madrassen på golvet i den kala lägenheten ligger ett par kryckor. Nesreen har fortfarande svårt att gå normalt efter skadan i raketattacken.

Efter en tids vistelse i Turkiet befinner hon sig åter i Libanon för fortsatt läkarvård och sjukgymnastik. Hon haltar runt på kryckor och sover på soffor och madrasser hos vänner och kompisars kompisar i olika städer och byar runt om i landet. Vänliga själar hjälper till att betala hennes sjukhusräkningar.

Nasreen tillbringade också tid i Egypten men kände sig otrygg där, särskilt med alla rapporter om sexuella trakasserier. Situationen är bättre i Libanon, men hon känner sig inte välkommen här heller.

Stängda dörrar

Allteftersom antalet syriska flyktingar fortsätter att stiga dramatiskt här i Libanon så ökar spänningarna mellan flyktingarna och de libanesiska värdsamhällena.

Härom månaden registrerades den miljonte syriska flyktingen i Libanon, ett land med fyra miljoner invånare, och blev därmed landet med världens högsta koncentration av flyktingar i förhållande till sin folkmängd.

Nesreen känner att alternativen för framtiden blir allt färre. Hon har inte lyckats hitta arbete varken i Libanon eller Turkiet och kan därmed inte betala universitetsavgifter för att kunna fortsätta sina avbrutna studier.

Hon har försökt starta upp ett kvinnoforum i sin belägrade Damaskus-förort med några andra kvinnliga aktivister som är kvar, men islamistrebeller har stängt ner deras försök till att hålla möten. Det börjar kännas stängt på fler och fler fronter.

Allt mer börjar hon luta åt det alternativ som hon skjutit framför sig det senaste året: lämna regionen helt och börja om någonstans långt härifrån.

Fotnot: Nesreen har valt att vara anonym av säkerhetsskäl.