Girlhood är den första franska filmen med enbart svarta kvinnor i huvudrollerna. Varför tror du att det tagit så lång tid innan de porträtterats i fransk film?

– Jag tror att det beror på bristen av svarta regissörer i Frankrike, svarta kvinnliga regissörer. Representation handlar om när man känner sig berättigad att tala i sitt namn och när man får tillstånd att göra det. Vi ser långsamt en förändring ske. Kvinnor började inte regissera för så länge sedan. Innan 60-talet skedde det bara i undantagsfall och nu kan vi se att någonting börjar hända i Frankrike. Det händer steg för steg. Och det handlar också om att upptäcka skådespelare. Det finns väldigt få svarta skådespelerskor och jag hoppas att det här är början på någonting, jag hoppas att Girlhood kan göra skillnad på det sättet.

– Hela filmen utgick från dessa karaktärer, denna grupp av tjejer som jag brukade se på gatorna och som hade sådan stark energi. Jag ville verkligen ta upp systraskapet, inte nödvändigtvis systraskapet mellan svarta kvinnor, men jag ville ha svarta karaktärer och sedan gjorde jag detta ”statement”, att porträttera denna grupp som aldrig fått ta plats på vita duken och sa till mig själv att okej, jag köra på det här – fullt ut.

Var du någonsin orolig över att reproducera klichéer och stereotyper?

⁃ Självklart var jag orolig över klichéer men jag gillar att arbeta med arketyper och har gjort det i alla mina tre filmer. Water Lillies innehåller tillexempel väldigt starka arketyper. I den har vi en blond ledare över cheerleading-laget och en liten brunett på gränsen mellan två åldrar och en rolig knubbig tjej. De är alla arketyper, allt handlar om hur man vecklar ut karaktärerna.

– För att undvika klichéer kanske man måste utgå från dem och visa att det finns mer bakom dem.

Var det ett politiskt ställningstagande att göra filmen?

⁃ Filmen är feministisk, filmen handlar om systraskap och om egenmakt. Ofta framställs grupper eller gäng i negativ manér och kopplas ihop med likformighet och dåligt inflytande men för mig handlade det om att visa på motsatsen – hur gruppen kan stärka dig, tillåta dig att uppfinna dig själv, bli vem du är. Filmen handlar om det och det i sig är ett politiskt statement.

Vi har sett Paris fattiga förortsmiljöer tidigare i La Haine tillexempel. Vad ville du tillföra till bilden av den franska förorten?

– Jag ville inte skildra den sociala verkligheten. Det handlar om att titta på dessa platser som territorier av fiktion och försöka filma dem på ett folkloriskt sätt. Vanligtvis görs det med en kamera på axeln för att få allt att se mer realistiskt ut och bevisa att man varit där, det är det legitima sättet att filma dessa platser på. Jag ville att kameran skulle vara still, jag ville ha Cinemascope, jag ville att det skulle vara färgstarkt, jag ville visa hur grafiskt det kan vara – för det är det. För mig är inte det att förråda territoriet, det är se på det ordentligt med all dess kontrast och alla dess paradoxer. Jag växte upp i förorten och känner till dessa områden, hur man går och hur deprimerande det kan vara men även hur vackert det kan vara så jag försökte vara sann mot den känslan av förorten.

Girlhood, Water Lillies och Tomboy är alla coming of age-filmer. Vad är det som intresserar med tonåringar?

– I coming of age-filmer finns ett väldigt starkt berättande som alla jag relatera till för alla har gått igenom denna process och det tillåter en att vara väldigt känslig och förnuftig och sensuell men det handlar också om förvandling och det är väldigt filmiskt, att se folk växa. Det tillåter en att experimentera mycket och jag gillar den ålder. För mig handlar film om förvandling och identitet. Tonåringar är bara ett realistiskt sätt att följa denna process genom.

Du har vunnit Teddy Award i Berlin och Girlhood var nominerad till en Queer Palm i Cannes. Är representation av sexualitet något du reflekterar över mycket när du skriver på en film?

– Självklart gör jag det. Som kvinna och åskådare känner man ibland brist på representation av vad man går igenom eller hur man vill porträtteras. Så jag är såklart medveten om det och försöker ta ställning och se på saker på olika sätt med slående bilder.

Mycket uppmärksamhet har riktats till scenen där huvudkaraktärerna dansar till Rihannas ”Diamonds”. Varför ville du ha med den låten i filmen?

– Den fanns med redan i första utkastet av manuset. Jag ville verkligen ha Rihanna-låten, den släpptes när jag höll på skriva och jag älskade den. Det kändes som att det verkligen var en hit för tillfället och på samma gång en omedelbar klassiker. Och det var som sång för tiden, för den perioden och det skulle kunna vara en sång för hela den generationen för Rihanna är så ikonisk för oss alla tror jag, och för tjejerna, vet jag. Texten i munnarna på karaktärerna berättar om gruppens egenmakt och att man är vackrare tillsammans. Låten handlar om en kärlekshistoria men den säger oss också mycket om vänskap.