Lee har skrivit en symfoni. Ett mästerverk där unga flickor spärras in för nymfomani, för hysteri och där Chandra inte riktigt förstår innebörden av ordet trång, men hon förstår att det inte är ett ord som borde sägas om hennes tolvåriga person.

Den här boken är fantastiskt färggrann. Chandra beskriver hur hon ”[u]r förpackningen med färgkritor [...] rensade [...] bort alla färger som inte stämde med verkligheten. Kvar blev vitt, grått och svart.” och det gör så ont att läsa hur hennes omgivning tycks oförmögen att kommunicera med henne, eller alls förstå hennes värld.

Och de enda hon har är Dora och Trip. Dora och Trip som inte heller riktigt accepteras av de runtomkring. Och Lex, som inte ens vågar prata med henne.

Rakt igenom Future Perfect får vi träffa människor som är trasiga och som har ont, och som inte når fram till varandra trots att de kanske vill. Ett genomgående tema är beskrivningen av kvinnor; ofta ur mäns ögon men oftare av en författare som har förstått att vi nästan alltid beskrivs ur mäns ögon, vare sig männen är inblandade eller inte.

Dora är lösaktig, Evelyn nymfoman och Lazare anskrämlig. Lex beskriver sin mor och Chandra som slampor när de sminkar sig; de manliga vårdarna på kliniken kan inte hantera flickornas begynnande sexualitet – som inte definieras mycket närmare än att de har en ”vild” uppsyn. De lägger skulden på flickorna och det är en tydlig paralell till verkligheten där vi avkrävs ansvar för att män inte kan kontrollera sitt begär.

Men utöver beskrivningen av kvinnor så presenteras vi för en kvinnoroll som har dubbla syften; omhändertagande mor och älskarinna. Många av kvinnorna i boken är det ena eller det andra; några (såsom Martha och Dora) är både och. Martha lär vi känna som en hård, sträng mor som inte alls förstår sin dotter men hon växer och blir mer sympatisk. Hennes desperata sätt att hantera Chandra blir lättare att förstå. Dora tillåts vara en sexuell varelse och en mor, men skulden hon får bära för detta är att hon inte kan vara en särskilt bra mor till Lex och Trip.

Trip avgudar henne och hon honom, men Lex lämnas gång på gång utanför och reduceras i vissa stycken till sonen som inte vet om han hatar sin mor eller vill ligga med henne. Utöver detta, som känns lite för klassiskt för att riktigt platsa in i Lees annars fantastiska roman, är skildringen av Lex något av det som berörde mig mest i boken. Den djupa ensamheten och osjälviskheten med vilken han tar hand om sin familj rörde mig nästan till tårar.

Till en början – när vi får följa Trips kärlek till Chandra först ur brodern Lex ögon, sedan Chandras egen beskrivning – känns han något platt, en bifigur. Men när han själv får berätta, när han får sin frihet i Paris så växer karaktären och vi ser en bortskämd pojke som när han inte får sin vilja igenom hysteriskt trilskar och bråkar, och som liksom Evelyn söker efter närhet och kärlek hos en rad av män som ser honom som en kropp de kan använda hur de vill. Bortskämdheten är en mask, en hysterisk mask som växer sig tjockare och in i Trips medvetande tills det till slut tar över.

Sex är en av bokens röda trådar. Samtyckt sex, sex som ingen av parterna riktigt förstår, ett outtalat hot om sexuellt utnyttjande, en flickas oupptäckta sexualitet, en kvinna som upptäcker sin sexualitet, en man som är allt för medveten om hur omvärlden ser på unga flickors kroppar: en patriarkal vuxenvärld som inte förstår hur de ska hantera unga människors sexualitet... Lee skriver inte explicit om sex men det behövs inte. Vi behöver inte få Trip och Chandras upplevelser utmålade för att genom Lees beskrivning förstå precis vad som har hänt.

För en av Lees styrkor är just det målande språket och de rader som på riktigt slår läsaren i ansiktet – ”ta bort dina fingertoppar från mina fantasier” och ”det borde inte gå att sjunka ner i ett sådant sysslolöst hat” är två av mina favoriter (att välja bara två var en utmaning. Tro mig).