Arbetslivet har byggts av män för män. och där kvinnors liv ska anpassas och pusslas in. Arbetslinjen utgår från ett arbetsliv som byggts av män för män och bygger på en föreställning om tvåsamma heterosexuella barnfamiljer där föräldrarna jämställt delar på hämtning och lämning av barn så att de har lika förutsättningar att vara på arbetet i 8 timmar var. I verkligheten finns det ensamstående föräldrar, kvinnor som går ned på deltid och andra som inte passar in i 8-timmars normen. Veronica Svärd (Fi) vill få till stånd en kursändring.
Feministiskt initiativ vill att vi återtar makten över tiden, så att vi kan färdas väl genom livet. Vår syn på välfärd innebär också en ny syn på relationen mellan arbete och fritid. Att tillhöra arbetslivet ska framförallt vara en rättighet, inte ett straff, inte en plikt och grundsynen ska inte handla om att göra rätt för sig.
Kvinnor har i alla tider gjort ”rätt för sig” genom att ta huvudansvar för omsorgen om hemmet, barnen, äldre, och de sociala relationerna. Ett arbete som alltid har värderats lågt och resulterat i uteblivna eller låga löner och slutligen i låga pensioner, allt för ofta under fattigdomsgränsen. Från ett kvinnohistoriskt perspektiv syns med plågsam tydlighet att arbete inte är isolerat till den reguljära arbetsmarknaden och belyser också att den avlönade arbetsmarknaden är uppbyggd utifrån en manlig norm. En man som kan vistas på arbetet under 8 timmar därför att han av tradition inte har huvudansvaret för hemmet, barnen och de äldre utan fungerar som en ”hjälpande hand”.
Vi ser ett arbetsliv som byggts upp av män och för män, och där kvinnors liv ska anpassas och pusslas in. Vi ser en arbetslinje som för med sig hög arbetsbelastning och stressrelaterade sjukdomar vilket drabbar fler kvinnor än män. Vi ser en arbetslinje byggd utifrån en föreställning om tvåsamma heterosexuella barnfamiljer där föräldrarna jämställt delar på hämtning och lämning av barn så att de har lika förutsättningar att vara på arbetet i 8 timmar var – men en verklighet där kvinnor istället ofta går ned på deltid för att klara av vardagspusslet. En arbetslinje som inte inkluderar ensamstående föräldrar eller andra som av olika skäl inte passar in i arbetsnormens 8-timmarsdagar. Vi ser en arbetslinje där en del går in i väggen av för hög arbetsbelastning, samtidigt som andra stängs ute i kylan.
Dagens samhälle är i obalans. När arbetslinjen tagit makten över våra liv och skapar olika förutsättningar att leva ett gott liv, så menar Feministiskt initiativ att det är hög tid att ändra på detta.
Lönearbete har de senaste årtiondena blivit en självuppfyllande profetia. ”Vi måste arbeta mer” och ”vi måste arbeta längre” är några av vår tids största myter som skapats och upprätthålls framförallt av Sveriges största partier. Ja, jag skrev myter. För faktum är att produktivitetsökningarna har varit så stora de senaste hundra åren att våra offentliga finanser aldrig varit så stora som nu. Men det är ingen givet självändamål att ständigt öka produktion och tillväxt, snarare borde vi fråga oss varför det är viktigt och vad vi ska göra med vinsterna? Är det rimligt att ha ständigt ökande offentliga finanser på bekostnad av ökad konsumtion och därmed mer klimatbelastning, samt ökad ojämlikhet och därmed mer ohälsa?
Huvudsyftet med arbete är inte längre är att producera – lönearbetet har blivit ett självändamål.
I början av 1980-talet ansåg den statliga delegationen för arbetslivsfrågor att produktivitetsökningarna och teknologins framsteg borde ha gjort att vi inte skulle behöva arbeta lika mycket under början av 2000-talet. De förutspådde att vi redan för tio år sedan borde kunnat ha gått ned till 4-6 timmars arbetsdag, alternativt ha sänkt pensionsåldern till omkring 45 års ålder. Idag vet vi också att arbetstidsförkortning både bidrar till ökad jämställdhet och till minskad klimatbelastning. Två mål som alla partier säger sig stå bakom.
Samtliga riksdagspartier utom Moderaterna var för 40 år sedan överens om att vi skulle ta ut de snabba produktivitetsökningarna i arbetstidsförkortning. Successivt ersatte parti efter parti detta mål med en allt mer disciplinerande arbetslinje. Socialdemokraterna strök så sent som förra året målet arbetstidsförkortning ur sitt partiprogram. Idag menar både Socialdemokraterna och Moderaterna att ”arbete ger frihet” och tävlar om vem som kan sätta in de bästa aktivitetsåtgärderna. Men aktivering i form av Fas 3 eller andra tvingande arbetsmarknadsåtgärder handlar inte om frihet.
Att slopa de 45 karensdagarna i A-kasseersättning för dem som säger upp sig på egen begäran tycker Fi däremot är en fråga som handlar om ökad frihet. Ingen ska tvingas stanna kvar på en arbetsplats som en mår dåligt av. Att införa arbetstidsförkortning för alla med bibehållen lön, det är också en fråga om ökad frihet. En reform som vi beräknar tar 10 år innan den sitter på plats. Arbetstidsförkortning kommer att innebära ökad balans mellan arbete och fritid, och till att fler får möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Samtidigt kommer vi se minskad personalomsättning, färre stressrelaterade sjukdomar och mindre utbrändhet och därmed minskade sjukskrivningar.
Vi vet att vi kan förändra samhället.
Vi har gjort det förr, och vi kan göra det igen. Det handlar om att sätta upp mål för framtiden, och successivt ta oss till de målen. Låt oss ta makt över tiden och framtiden!
