Ensemblen på Ung scen Öst, har tvingats ställa in hela förra veckans föreställning Marken brinner på grund av nazistiska och rasistiska hot från publiken. Publiken består av skolelever från 15 år och uppåt och har bland annat ristat in hakkors i bänkarna, och kastat saker på skådespelarna. 

– Det är en hotfull stämning och aggressivitet i publiken vilket märks i ord och kroppsspråk. För skådespelarna har det istället börjat handla om att hantera publiken, säger Nasim Aghili, som är regissör och har skrivit pjäsen tillsammans med poesinätverket Revolution Poetry.

Nasim Aghili har inte varit med om något liknande och speciellt inte med så unga människor inblandade. 

Lärarna lutar sig tillbaka

– Visst har det tidigare förekommit både sexistiska, homofoba och även rasistiska hot, men inte sådana här fysiska och våldsamma hot, säger hen. I vanliga fall brukar lärarna vilja lägga sig vad eleverna gör, nästan lite för mycket. Men nu lutar de sig tillbaka och säger ingenting. Det tolkar vi som att de antingen är rädda eller att de inte tycker att eleverna gör något fel. 

Teaterföreställningen uppförs i Linköping där gymnasieskolor från Östergötlands län bjudits in. Intresset har varit stort, pjäsen uppskattad och nästan alla föreställningar har varit fullbokade. Men hot och aggressivitet har funnits med från början även från skolpersonalens sida, bland annat när ensemblen besökte en skola under repetitionstiden.

– Vi stötte på problem redan tidigt i processen med en referensklass på en skola där lärare och skolpersonal bad oss att inte komma tillbaka efter vårt första möte, säger Nasim Aghili. Dom tyckte att det kunde bli farligt att som vuxen bekräfta ungdomars egna erfarenheter av rasism, rasprofilering och polisbrutalitet. Vad som var ”farligt” var svårt att få ett ärligt svar på men det var tydligt att både vi och ungdomarna blev utsatta av rasism av lärare och skolledning.

Lyfter rasistiska strukturer

Marken brinner, som recenserades i Feministiskt Perspektiv förra veckan, är en poetisk föreställning om marginaliseringen i förorterna. Med utgångspunkter i Husby i Stockholm, South Central i Los Angeles, Clichy-sous-Bois i Paris och Tottenham i London, lyfter pjäsen fram rasistiska strukturer, belyser sociala skillnader samt polisens och mediernas makt. Skådespelarna är interaktiva med publiken vilket gör att de hamnar varandra nära. 

Bahareh Razekh Ahmadi, en av skådespelarna i Marken brinner-ensemblen, menar att barn och lärare inte är vana vid att bevittna samhällskritik ur de perspektiven som lyfts fram i föreställningen. Som att diskutera begreppet våld, vad våld är och vem som utsätts för det. 

– När vi lyfter upp till exempel polisbrutalitet som det akuta problem det faktiskt är och synliggör de rasistiska strukturer som möjliggör detta, så väcker det motstånd i delar av publiken. Att vi dessutom är i majoritet, vi rasifierade kroppar som iscensätter det antirasistiska motståndet, verkar vara än mer provocerande. Det är väldigt oroväckande att skolpersonalen saknar kompetens att hantera det våld som uppstår i rummet. För hur ser det då ut på skolorna?

Närmar sig censur

Den hotfulla stämningen som hetsas igång av ett tiotal unga män och upprätthålls av resten av publiken som fnissar och skrattar och där bland annat pennor har blivit kastade på skådespelarna, har gjort att pågående föreställningar behövts brytas flera gånger. De har behövt kompromissa genom att ta bort vissa inslag i pjäsen.

– Vi närmar oss censur. Vi som rasifierade skådespelare tvingas ta ansvar för deras våld, trots att det är just den typ av våld vi kritiserar i föreställningen, säger Bahareh Razekh Ahmadi.

– Det finns så många queers och rasifierade i vår publik som blir stärkta och som vill delta i verket som vi skapar tillsammans men om varken lärare eller vi reagerar på motståndet som föreställningen väcker i rummet sänder det jätteobehagliga och konstiga signaler till de barnen. Det är tvärtom vad föreställningen vill. Därför tvingas vi som vuxna i rummet att gå in och bryta. 

Bahareh Razekh Ahmadi har varit med om hot vid andra uppsättningar, där hen tvingats bryta föreställningen och istället fört samtal med publiken om vad som skett.

– Det som skiljer sig här är nivån av våld, motståndet är aggressivare och hotfullare på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Det handlar inte bara om ”stökiga elever”, det är uppenbart andra strukturer som inverkar.

Hakkors i bänkarna

Någon polisanmälan har inte ensemblen gjort, vilket främst beror på att de tydliga och nära hoten är något nytt inom teatern. De vet helt enkelt inte hur de ska agera. Däremot har de kontaktat de skolor vars elever ristat in hakkors i bänkarna.

– När skolorna blivit kontaktade och informerade om hakkorsen har de beklagat sig men inte alls kommit med någon konkret uppföljning, säger Nasim Aghili. 

Hen menar att resultatet av normaliseringsprocessen av rasismen i skolorna nu syns tydligt. 

– Den har pågått väldigt länge, säger hen. Lärarna säger inte längre ifrån, det är inte längre uppseendeväckande att uttrycka sig rasistiskt. 

Inför valen har flera skolor bjudit in Sverigedemokraterna till olika skolor, trots att elever protesterat på grund av att de känt sig hotade eller otrygga, vilket Nasim Aghili menar är tydliga exempel på hur skolor accepterar och tolererar rasism.

Bahareh Razekh Ahmadi framhåller att lärare står handfallna och låter sina elever agera ut rasistiska värderingar.

– Det är tragiskt i sig att min kropp är så provocerande att vissa måste kasta saker på mig, men ännu mer oroväckande att lärarna verkar sakna förmåga eller vilja att hantera det. För de flesta av oss stannar ju inte kvar på teatern, utan måste gå i skolan i den miljön under hela sin uppväxt, säger hen.