När Sveriges ishockeylandslag spelade i OS tidigare i vintras gjorde Aftonbladet en intressant jämförelse mellan mäns och kvinnors olika villkor. Tidningen kunde visa att en enda herrspelare, Henrik Zetterberg, i NHL tjänade lika mycket som den sammanlagda lönen av 600 damspelare, räknat på snittinkomsten för de som deltog i damernas OS-trupp.

Liknande jämförelser har gjorts inom andra sporter. Sajten Buzzfeed publicerade i våras en jämförelse mellan herrbasketligan NBA och damernas WNBA. Den bäst betalade NBA-stjärnan, Kobe Bryant, tjänade under säsongen 2013-2014 tre gånger så mycket som alla WNBA-spelarna tjänade sammanlagt under samma tid. Lika mycket som en genomsnittlig lön för 423 WNBA-spelare. Ett exempel som tas upp av The Economist är golf, där The Professional Golfers’ Association bidrar med 256 miljoner amerikanska dollar i prispengar för män, är den summan bara 50 miljoner dollar för kvinnor.

I artikeln i The Economist togs den onda cirkel som råder kring villkoren för kvinnors idrottande upp: publiken vill bara se eliten idrotta, men för att väcka intresse för kvinnors idrottande behöver de ges uppmärksamhet i media och av sponsorer. Sponsorer vill dock bara sammankopplas med de allra bästa atleterna, och bristen på sponsorer innebär att många idrottare måste kombinera sitt sportutövande med ett hel- eller halvtidsjobb – vilket innebär att de inte kan satsa fullt ut. Enligt en undersökning som tidningen hänvisar till fick kvinnors sportande bara 7 procent av mediebevakningen och 0,4 procent av det totala värdet av kommersiella sponsoravtal förra året.

Att villkoren för män och kvinnor som idrottar är stora både vad gäller uppmärksamhet, intresse och resurser är tydligt i såväl Sverige som internationellt. En sport som skiljer ut sig är tennis där både mäns och kvinnors matcher sänds i tv och i vissa stora turneringar som Wimbledon får lika mycket betalt, och nytt för årets turnering som spelades i juni var att kvinnor fick spela på de två största arenorna i mycket större utsträckning än tidigare. Bland annat spelade Li Na, två på damsidan, på den mest prestigefyllda arenan Centre Court innan herrettan Novak Djokovic fick ta plats där.

På Wimbledons två största planer Centre Court och No.1 Court har män spelat två av tre matcher per dag och kvinnor en match per dag men i år ändrades detta till viss del då kvinnor i större utsträckning gavs plats att spela på de två största planerna. Stacey Allaster chef för Women’s Tennis Association (WTA) har drivit detta krav länge men hon menar att det var ett möte bara någon vecka innan årets Wimbledontävling startade som det avgjordes, och att det avgörande skälet var att Venus Williams förde saken på tal med ledningen för Wimbledon. Williams har, liksom sin syster Serena Williams, vunnit Wimbledon både i singel och dubbel fem gånger vardera, och att argumentet kom från henne verkar ha spelat roll skriver The New York Times.

När Wimbledon slutligen gjorde prispengarna lika stora för män och kvinnor 2007 så var de långt efter turneringar som US Open som införde det redan 1973. Förra året var det 40 år sedan flera avgörande händelser inom tennisen, och sporten, ägde rum. Då infördes alltså samma summa i prispengar för män och kvinnor, ikonen Billie Jean King spelade, och vann en match mot herrtennisspelaren Bobby Riggs, och det var också då WTA bildades. När Billie Jean King vann Wimbledon 1968 hade hon bara fått en tredjedel av prispengarna som gick till vinnaren av herrarna, Rod Laver. När hon frågades av Huffington Post hur de lyckades åstadkomma en sådan förändring på så pass kort tid svarade hon:

– Vi gjorde det i tysthet, bakom kulisserna. Det fanns två sponsorer som sade att de skulle göra det jämlikt – de tänkte ställa upp med pengarna som behövdes.