”En sak är säker - det finns näthatande män med högskoleutbildning, män som inte alls är arbetslösa, utförsäkrade eller i något annat avseende befinner sig långt ner på framgångsskalan. Hur många dessa män är, vet vi inte. Inte jag, inte Thente - ingen vet.” Det skriver Maria Robsahm i en kommentar till dagens omdebatterade artikel ”Näthatarna ger uttryck för de bortsorterades röst” i Dagens nyheter.
Enligt Jonas Thente (DN 22/4) måste ”det anonyma hatet förstås som ett tecken på ett helt samhälles kris – och på den intellektuella vänsterns svek”. Och han pekar ut den typiske näthataren som en arbetslös kroppsarbetare på någon liten ort i Sverige. En person som den nya vänstern struntar i. De är, med Thentes ordval, ”bortsorterade”:
De bortsorterade har ingen representation. Ingen demonstrerar för deras värdighet och man ser inga reportage eller kulturartiklar om dem. Man debatterar hen-reformen, statistiken över kvinnliga vd:ar och etniskt kränkande godispapper. Skulle de bortsorterade höja rösten så vet de vad som händer – de möts av hånskratt och kallas kränkta vita män.
Thente utgår alltså ifrån att de som näthatar befinner sig långt ner på den socioekonomiska skalan – arbetslösa, utförsäkrade eller med okvalificerade låglönejobb. Han anser sig också veta att de bor på små orter – inte i Stockholm – där den offentliga debatten struntar i deras intressen. Men av den raljanta tonen framgår det att Thente själv inte heller känner sig så bekväm med denna kulturdebatt. Det kan förefalla något av en paradox, men Thente utmålar härigenom sig själv till en sorts företrädare för de andra, de ”bortsorterade” som antyds ha verkliga och mycket viktigare problem än de pseudodiskussioner som pågår inom mediaeliten. Han är en del av denna mediaelit – men han tar de bortsorterades parti.
Den närmast mytiska bilden av näthatarna som utstötta och arbetslösa är numera en vanlig uppfattning, som är så cementerad att den ofta förutsätts vara sann. Men något stöd för den har jag ännu inte sett. Detta är också själva grundproblemet i Thentes analys och problembeskrivning – den baserar sig inte på någon empiri över huvud taget. Hans artikel består av lösa spekulationer och fördomar utifrån en ”bild” han har, men han har inget stöd för att denna bild är riktig.
Vi kan väl börja med att fråga oss vad som avses med själva ordet ”näthatare”. Eftersom själva begreppet förutsätter hatarens anonymitet, så är det inte alldeles enkelt, men utifrån de åsikter som oftast framförs av dessa okända personer, så kan ändå några slutsatser dras.
De flesta är män.
Deras språk är aggressivt – ja, helt enkelt fyllt av hat.
Det de hatar är ”eliten” – och därutöver feminister i synnerhet och kvinnor i allmänhet.
Men vad kan vi egentligen säga om sådant som socioekonomi och geografisk belägenhet?
Thente utgår ifrån att näthatarna tillhör ”de bortsorterade”, de arbetslösa ”kroppsarbetarna”. De där odefinierade andra som inte ingår i Thentes egen umgängeskrets i Stockholms medieelit.
Detta är precis lika fördomsfullt och dumt som Sverigedemokraternas svepande generaliseringar om invandrare.
För sanningen är att vi inte riktigt vet vilka de är, de som hatar anonymt via nätet. Vi vet inte i vilken omfattning det handlar om ”arbetslösa kroppsarbetare”. Vi vet inte heller på vilket sätt och i vilken omfattning de senaste decenniernas omvandling av arbetsmarknaden har påverkat. Är den typiska näthataren en arbetslös industriarbetare som bor i någon av alla dessa småorter som har sett fabrikerna försvinna? Det vet vi inte.
Vi kan gissa och det är vad Thente gör. Svepande och generaliserande. Därför förmår han inte heller se dessa personer som individer med syften och vilja, politiska idéer och ansvar för sina handlingar. Han reducerar dem till symtom, tecken på ett samhälle i kris.
Av de näthatandes anonyma åsikter blir det tydligt att de oftast – kanske alltid – befinner sig på högerkanten. När det gäller framväxten av högerextremism vet vi en del. Bland annat att det förefaller finnas geografiska skillnader. Inte bara den som vi oftast uppmärksammar mellan norra och södra Sverige – utan även den som har att göra med historien. Vissa orter är starka SD/SvP-fästen och andra – som på ytan ser likadana ut – är det inte. Gräver vi litet grann så kan vi hitta en historisk förklaring. På vissa orter där nazismen var tydlig på 1930-40-talet återfinns idag liknande grupper på högerkanten.
Att de flesta näthatare är män är ingen nyhet – men Thente stället inte ens frågan: varför är kvinnor kraftigt underrepresenterade bland dessa så kallade missnöjda? Nedskärningarna i den offentliga sektorn har drabbat stora kvinnogrupper mycket hårt. Varför är det inte dessa kvinnor som ägnar sig åt att hata anonymt via nätet? Varför är den typiske näthataren en man?
Vi kanske måste sluta tro att jämställdhet alltid är ett win-win-spel. Det finns män vars enda möjlighet att inte befinna sig längst ner i hierarkin är att hävda sin manlighet – ungefär som att några av de hårdaste motståndarna mot att avskaffa apartheid fanns bland de allra fattigaste vita.
Detta innebär inte nödvändigtvis att dessa män befinner sig längst ner socioekonomiskt, bara att de ser sina privilegier hotade av ”feminister” i synnerhet och kvinnor i allmänhet.
Och det är just här som Thentes artikel inte bara blir slarvig och spekulativ, utan faktiskt otäck. Thente har nämligen en oplockad gås med Maria Sveland. Närmast försåtligt säger han ”oss” – som om han själv var beredd att ta ansvaret för den uppkomna situationen. Men i själva verket inkluderar han inte alls sig själv i den mediaelit som han han säger sig kritisera.
Utan någon som helst grund tar han dessa näthatares parti och utpekar just ”feministerna” som problemet – feminister i allmänhet och Sveland i synnerhet.
Det är hennes och alla andra feministers fel att dessa män känner sig utstötta, marginaliserade. Det är de som bär ansvaret för bortsorterandet. Förutom att detta på pricken motsvarar dessa näthatares egen bild av läget, så genomför Thente en tankefigur som är välbekant från de sammanhang där män utövar våld mot närstående kvinnor. Det kallas ansvarsbefrielse – det är hennes fel att han slår, det är hon som har betett sig så att det enda som återstod för honom var att använda våld.
Det är obehagligt och oroväckande. Och det göder hatet.
Jag skulle mycket gärna se en verklig studie som beskrev de personer och grupper som näthatar – och sedan dra slutsatser runt detta. För en sak är säker – det finns näthatande män med högskoleutbildning, män som inte alls är arbetslösa, utförsäkrade eller i något annat avseende befinner sig långt ner på framgångsskalan. Hur många dessa män är, vet vi inte. Inte jag, inte Thente – ingen vet. Men ATT de finns – det vet vi.
Inte heller vet vi om alla näthatare befinner sig på yttersta högerkanten – men det är sannolikt att dessa män finns representerade också i andra partiers väljarunderlag.
I ett samhälle som alltid har varit präglat av stark manlig överordning, är de förändringar mot mer jämställdhet som Sverige har gjort på senare decennier ingen enkel sak. Resterna av det gamla sitter i väggarna, osäkerheten breder ut sig. Och det gör ont när privilegier brister.
Men den, som likt Thente vill få det till att det är feministernas eget fel att de blir hatade på nätet, är en del av problemet – inte av lösningen.
