Jag minns egentligen inte när jag bestämde mig för att bli feminist. Det jag minns är stunder från min barndom. Flera unika ögonblick, samtal, diskussioner, möten och berättelser som sakta byggt upp den relation som jag i dag har till begreppet.

Jag växte upp i ett hem fyllt av böcker och tillgången till kunskap gav mig tidigt möjligheten att i min egen takt, lära känna, utveckla, förstå, ifrågasätta och förstå feminism. Jag föddes in i kampen som för mig alltid varit en självklar del av mitt liv. För idag ser och förstår jag vikten av att äga begreppet. Göra den till min. Till vår. Och inte låta den bäras av dem som vill tala för mig och mina medsystrar, utan att lyssna till våra röster.

Men när jag var yngre handlade det inte om ett begrepp, en titel, en fasad. Det var inte ordet som var viktigt, tvärtom, ordet var irrelevant. Ett begrepp är betydelselöst utan innebörd. Kärnan ligger i betydelsen, i att förstå kampen, i att känna syftet med varje hjärtslag.

Det tog många år innan jag förstod att feminism inte alltid betyder det jag hade lärt mig. Att den feminism som jag sedan ung ålder trott varit en global kärna som förenar kvinnor, män, systrar och bröder – egentligen är splittrad i tusen sköra bitar. Ett begrepp som för mig associerats inkludering, jämlikhet, solidaritet, och gemenskap, har visat sig i många fall handla om klass, ras, etnicitet, och exkludering.

Många har svårt att relatera till ordet. Starka, drivna, fantastiska kvinnor som menar på att ett begrepp som feminism exkluderar, minimerar och förminskar. Inte bara dem som kvinnor, utan också andra viktiga kamper som de ständigt måste ta och föra. Diskriminering, rasism och utanförskap.

Och jag förstår dem. För i en värld som vår är det inte lätt att relatera till ett ord som många gånger tycks ägas av kvinnor som vill föra sin kamp, på sitt sätt, med sina verktyg. De tar begreppet och förlorar kärnan.

Feminism handlar om att kämpa för en värld där jag och du är lika mycket värda trots våra olikheter. Det handlar om att kämpa för en värld där han, hon eller hen alltid bemötts med värdighet och utifrån samma premisser. Det handlar om att kämpa för en värld där heder och skam inte förknippas med kön och oskuld. Det handlar om att kämpa för en värld där jag som kvinna, du som man, eller hen som transperson, varken förminskas eller ignoreras på grund av kön, hudfärg, klass eller religion.

Jag har suttit i flera år och lyssnat på berättelser om kvinnorättsaktivister som höjt nävarna, stått enade och skrikit sig hesa på gatorna i Iran. Hur de aldrig låtit sig tystas trots slag, arresteringar, våldtäkter, kidnappningar, och avrättningar. Hur de ständigt ställt sig upp efter varje motattack och organiserat sig på nytt, skrivit texter, skapat opinion, krävt internationell uppmärksamhet och rättvisa rättegångar. Hur de stått som mänskliga rep, hand i hand, på gatorna för att kräva sina, och sina medsystrars, rättigheter.

Ändå läser jag ett blogginlägg där en av våra största kvinnliga bloggare i Sverige skriver att feminismen har gjort sitt, att det räcker nu, för i Sverige är vi färdiga, vi är jämställda. Vi behöver inte kämpa mer. Mitt hjärta slutar slå för en stund när jag läser sådana texter, jag slutar andas, jag slutar finnas. Jag försvinner som kvinna, som syster, som människa. Jag upphör.

Det är exakt precis där det brister. Det är där vi har misslyckats. När vi i Sverige 2014 anser att feminismen inte längre behövs, tystar vi ner varenda kvinna som någonsin skrikit sig hes, slagits blodig, torterats, stenats eller förlorat sitt liv. Vi spottar på alla våra systrar som inte tvekade en sekund för att rakryggade, modiga, starka och enade gå med i kampen för rättvisa, jämlikhet och mänskliga rättigheter. Vi förminskar betydelsen av deras kamp, och vi glömmer vad de har gjort för oss. För de har gjort allt, för oss.

Dessa, tyvärr många gånger namnlösa och bortglömda kvinnor, som världen över har slagits för sin, din och min rätt har inte behövt kalla sig för feminister. De har inte behövt klä sig i fina titlar och begrepp för att hävda sig själva. De har inte suttit på makt eller höga positioner. De har varit fattiga, rika, vita, svarta, bruna, och gula. De har många gånger dött för oss, utan att vi någonsin har eller kommer att ha läst om deras namn och öden i tidningar eller historieböcker.

Senast den 4 mars i år presenterade LO en jämställdhetsbarometer som lyfter de stora skillnaderna mellan kvinnor och män i Sverige. Resultatet visar på att kvinnors yrken och arbetsuppgifter betalas och värderas lägre än mäns. Det finns alltså en tydlig strukturell över- och underordning i Sverige 2014 som beror på kön.

Så till er som vill övertala mig om att kampen om jämställdhet är färdig i Sverige. Skäms på er! Ni får alla de kvinnor som kämpat för att vi ska få rösta, tycka, och tänka som vi vill, att vända sig i graven. För ni har missat kärnan. Ni har missat poängen.

Kampen är aldrig över. Inte förrän alla kvinnor, män och barn, världen över lever med samma förutsättningar, rättigheter och på lika villkor. Vi är inte färdiga i Sverige, inte så länge våra medsystrar slås ner, våldtas, dödas och förtrycks på grund av patriarkala strukturer i Iran, Irak, Afghanistan, Somalia, Palestina, Ukraina, Ryssland med mera. Och det är ett misslyckande av oss, att vi slutat tänka vi, och börjat tänka jag. Och det är framför allt en skam att vi bråkar om termer, begrepp och titlar, så att innebörden och syftet med kampen totalt glömts bort.