Om nästan ingen ville ha ett femte jobbskatteavdrag och om de som ändå fått det inte ens lagt märke till det – då är det kanske fel att offra tolv miljarder på en oönskad "reform" som ingen lagt märke till? Inga-Lisa Sangregorio riktar frågan till Socialdemokraterna sedan DN:s chefredaktör Peter Wolodarski, och många med honom, hävdat att reformen aldrig ägde rum.
Anders Borg har nu varit finansminister i nästan åtta år. Under den tiden har han framstått som besatt av en enda tanke: svenskarna borde arbeta mer. Vad de gör tycks inte spela någon roll: om inget annat återstår kan de sysselsättas med att måla om redan välmålade stolar i något Fas 3-projekt.
Borgs egen variant av piskan-moroten för att förmå människor att arbeta (mer) är jobbskatteavdragen. De som har turen att vara någorlunda unga och friska och ha ett arbete belönas med den ena skattesänkningen efter den andra. De sjuka, arbetslösa och gamla hamnar successivt allt längre bakom. Detta är inte en olycklig bieffekt utan själva avsikten med jobbskatteavdragen.
Vid årsskiftet infördes som bekant det femte jobbskatteavdraget, till en beräknad kostnad av tolv miljarder. Visserligen visade opinionsundersökningarna att nästan ingen utom Anders Borg ville ha ett femte avdrag, men det hindrade inte Stefan Löfven och Magdalena Andersson från att redan innan avdraget införts förklara att de visserligen är motståndare till det men likväl kommer att behålla det om oppositionen vinner valet. Då har folk nämligen hunnit vänja sig vid att ha de pengarna.
”Vid årsskiftet infördes som bekant det femte jobbskatteavdraget”, skrev jag. Fast det tycks vara fel. Inte att det femte jobbskatteavdraget infördes, utan att det är bekant att det har införts.
Okänd reform
I sin söndagskrönika (4 maj) tog Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski upp den sövande trista valdebatten och avsaknaden av verkliga stridsfrågor mellan huvudmotståndarna M och S. Om det femte jobbskatteavdraget skrev han så här:
”Fram till i höstas var ett femte jobbskatteavdrag Moderaternas absolut viktigaste fråga. Men när partiet märkte att förslaget inte gick att genomföra och att opinionen svängde, ändrades linjen.” (Min kursivering)
Själv hoppade jag till när jag läste detta. DN:s chefredaktör har alltså inte märkt att det femte jobbskatteavdraget de facto infördes vid årsskiftet! Tolv miljarder är ju ändå inte precis småpengar. Själv bör han med sin lön ha fått en skattesänkning på 340 kronor i månaden.
Beväpnad med detta scoop som jag föreställde mig skulle göra lycka i sällskapslivet tog jag upp det vid en middag samma kväll. De övriga middagsgästerna var begåvade och normalt välinformerade personer ur den generation som välsignats med det ena skatteavdraget efter det andra, senast alltså detta femte avdrag.
Det visade sig att samtliga ansåg att Wolodarski hade rätt och att jag hade fel. Det femte jobbskatteavdraget hade aldrig införts.
Märkbar förändring
OK, jag är medveten om att detta inte är ett statistiskt säkerställt resultat, men jag tror att det ganska väl återspeglar verkligheten. Det är för övrigt intressant att det så vitt jag vet bara är jag som reagerat på att inte ens DN:s chefredaktör känner till att det har införts.
Men om en stor majoritet av svenska folket inte ville ha ett femte jobbskatteavdrag (vilket opinionsmätningarna tydligt visat) och om de som faktiskt fått avdraget inte ens lagt märke till det – då är det kanske inte så kolossalt viktigt att behålla det, på bekostnad av betydligt angelägnare reformer. Eller vad säger ni, Stefan och Magdalena?
Vid årsskiftet skedde även en annan förändring av människors ekonomiska villkor. Pensionerna sänktes med 2,7 procent. Samtidigt som Peter Wolodarskis skatt sänktes med 340 kronor sänktes min pension med 354 kronor. För min man och mig blev den sammanlagda sänkningen 825 kronor i månaden (något mindre efter skatt). Vi och andra pensionärer hade faktiskt vant oss vid att ha de pengarna, Stefan och Magdalena.
Och i motsats till mottagarna av det femte jobbskatteavdraget har vi märkt av förändringen.
