Att utsättas för anonymt näthat var Nooshi Dadgostar van vid redan när hon åtog sig uppdraget som ledamot i det kommunala bostadsbolaget Botkyrkabyggen, men smutskastningskampanjen som hon utsattes för av dess vd hade hon ingen beredskap för. I dag sitter Dadgostar i Vänsterpartiets partistyrelse, är femte namn på Stockholmslistan till riksdagen och berättar i en personlig krönika om varför hon inte längre tänker hålla tyst.
Kommunpolitiken har ett mossigt rykte. Ibland kan den dock erbjuda alla former av dramatik.
När jag tackade ja till uppdraget som ledamot i det kommunala bostadsbolaget Botkyrkabyggen trodde jag att jag skulle få genomföra uppdraget under en puttrande tillvaro. Samtidigt borde jag ha insett hur det låg till. Svenska bolagsstyrelser, i både kommunala och privata företag, är fulla av mediokra män med självförtroende. De har fått bestämma i decennier. Kvinnorna får ju ändå vara med nuförtiden, men mest i dekorationsuppdrag.
När styrelsen under perioden beslutade att sälja ut halva beståndet i området Alby bröt skakande konflikter ut. Jag röstade nej och tjänstemännen blev ursinniga. Det ledde till att jag blev indragen i en lång rad utpressningsmöten, ömsom med utgångspunkten att jag var sinnesslö, ömsom med lögnen om att jag inte hade ”rätt” att reservera mig mot beslutet.
Surrealistisk situation
Hatad och förföljd blev jag framför allt av bolagets vd. Under hela processen ägnade han sig åt att sprida allsköns lögnaktiga rykten om mig och mitt påstådda samröre med diverse ”förortsligister”. Vid ett tillfälle ringde han runt och talade om för mina kollegor att han tänkte polisanmäla mig för att jag hade plockat ut en allmän handling. Det var strax innan han sammanställde den stora luntan dokument på temat ”Nooshi Dadgostar” som han använde som underlag vid ett antal möten med kommunstyrelsens ledamöter. Jag var aldrig inbjuden till mötena, men ingick gjorde även diskussioner om mitt privatliv. Situationen var surrealistisk.
I dagligt tal skulle jag kalla detta för trakasserier. I politiken har jag tidigare handskats med fenomenet, men från mer anonyma källor. Ansiktslösa näthatare har funnits jämt och är sällsynt jobbiga. Samtidigt är det något maktlöst över just dem. De är kriminella hela högen. I alla fall i samhällets ögon. De är för skrikiga och okultiverade för all typ av maktutövning, därför jobbar de med osignerade vulgariteter.
Kraftfulla maktfaktorer
Män med sexsiffriga månadslöner har däremot hela samhällsapparaten på sin sida. Som Botkyrkabyggens vd. De kan jaga unga flickor med tusentals demokratiska röster i ryggen, utan att någon lyfter på ögonbrynet. Det är ett slags överklassens privilegium. Ibland finns en övertro på politiken som utjämnande i sin demokratiska karaktär. Men väl inne i mötesrummen träder maktfaktorerna fram med påtaglig kraft. Mannen, makten, monarken. Han står inte ut med tanken på att förlora den makt han alltid har haft, och svårast har han för de kvinnor som aspirerar på den.
Nu står jag på valbar plats till riksdagen, och det tror jag inte att Botkyrkabyggens vd kunde drömma om – att den här irriterande småbruden, som han inte kunde komma ihåg namnet på, ska sitta i landets högsta beslutande församling. Jag själv ser på det som hänt mig med delvis nya ögon. Inte så att jag inte tyckte att det var allvarligt då, men jag hade en ung människas självbild och försvarsmekanismer och försökte ibland att få eländet av rinna av mig och skratta åt saken. Men jag glömmer ingenting och jag är också tacksam för vad jag varit med om och kommer att bekämpa den här typen av härskartekniker. Jag kommer aldrig att vara tyst om orättvisor och diskriminerande behandling.
