Det är först på senare tid som trans (trans*) kommit att bli en så självklar del av rättighetsrörelsen vi nu känner som hbtq-rörelsen att det slutligen kommit att ingå i dess namn. Samtidigt har trans och transpersoner funnits och spelat roll i både den sociala och den politiska delen av den homosexuella kulturen sedan lång tid tillbaka. Förklaringen till denna synbara paradox ligger i en såväl språklig som identitetsmässig förskjutning. T:ets plats i hbtq sammanfaller nämligen med framväxten av ”trans” och ”transperson” som breda paraplybegrepp för olika former av avvikanden från det ciskönade, det vill säga könet som linjärt sammanhållet (se #transskolan del 2).

Självfallet har det på ett eller annat vis funnits personer som avvikit från de förväntade ”könsrollerna” lika länge som sådana funnits. På detta finns det gott om exempel i litteraturen. Men, som vi kunnat läsa här tidigare i #transskolan del 3, var det först vid förra sekelskiftet som kategorierna ”transsexuell” och ”transvestit” etablerades, och först under 1960-talet som en organiserad rättighetsrörelse för dessa tog fart. Men såväl de som andra könsöverskridare som i dag ses som hemmahörande under transparaplyet återfanns så klart också i gay- och lesbiska kretsar; inte bara för den händelse de var homo- eller bisexuella, utan också för att det där erbjöds en tillåtande miljö. Och de kom också att försvara den med näbbar och klor och sida vid sida med de homosexuella, ibland i ledet allra längst fram, som i samband med de historiskt viktiga händelserna vid Stonewall Inn i slutet av samma decennium. (Det som ofta kallats för starten på den moderna ”pride-rörelsen”.) Men fortfarande talades det endast om en ”gaykamp” och här hemma om en ”homosexuell frigörelse”.

Den moderna förståelsen av trans växte fram parallellt med användningen av uttrycket LGBT (lesbian, gay, bisexual and transgender) i engelskspråkig aktivism och inom det akademiska. Den svenska motsvarigheten hbt formaliserades kring millennieskiftet (dåvarande redaktören för RFSL:s organ KomUt, Greger Eman är den som vanligen anses först ha brukat det i tryck) och 2001 beslutade RFSL att officiellt inkludera trans i sin målgrupp. Det Europride som 1998 arrangerades i Stockholm, med dithörande inhemska och internationella debatter i både konflikt och konsensus kring trans vara eller icke vara i rörelsen, kom att få en stor betydelse för detta steg.

Bokstäverna i hbtq har kommit till kronologiskt i den ordning de står, där introduktionen av var och en har föregåtts av en kamp och ett motstånd (den allra första kampen kan nog sägas ha stått kring huruvida kvinnor också skulle beredas plats i H). Men inget av de olika motstånden har helt somnat av i leden, och det finns än i dag många som ifrågasätter t:et i hbtq. I dag, tycker jag, arbetar RFSL:s riksförbund och ungdomsförbund föredömligt med transfrågor, parallellt med dem som rör andra bokstäver specifikt eller tillsammans. Om de vid tillfälle kan synas arbeta oproportionerligt mycket med specifika transfrågor, är det lätt försvarat med det bevisbara faktum att vi är den av grupperna som är överlägset mest utsatt. På lokal nivå däremot, får nog sägas att det föreligger stora variationer i kompetens och engagemang för trans.

Fortfarande, om inte mer än förr, delar H, B, T och Q i mycket inte bara en kamp för rättigheter, utan också sociala miljöer. I mina ögon är det högst naturligt och vanligen något gott. Men den interna transfobin är ibland stor, och det har omvänt förekommit uttryck för homofobi bland transpersoner. Det skaver när en försöker göra gemensam sak för så i sig skilda saker som sexuell läggning och könsidentitet, inte minst då de bägge faktorerna oundvikligen drar från varandra. För mig är dock sådant underordnat något långt viktigare, nämligen att vi på ett eller annat vis bryter mot den dominerande heterocisnormen och att vi alla får samma typ av skit från ungefär samma håll.