Den transfeministiska idétraditionen analyserar könskonstruktioner och könsgrundade maktrelationer utifrån feministisk teori och transgenderstudier. Transfeminism utgör en del av Tredje vågens feminism och är intimt sammanbunden med andra av dess förgreningar: poststrukturalistisk feminism, queerteori och intersektionell analys. Kännetecknande för transfeminism är att dess teorier inkluderar transpersoner och transsexualitet i sin feministiska analys/aktivism.

Transfeminism rör sig bort från en förenklad syn på sexism som ett förtryck som utövas ensidigt av män på kvinnor där män är förövare och kvinnor är offer. Istället förstås sexism som maktrelationer som grundar sig på hierarkiska uppdelningar av olika aspekter av människors kön (genetik, identitet, sexualitet, uttryck). Det finns fler sexismer än mäns överordning över kvinnor: heterosexism, monosexism (normen är att en människas begär knyts till enbart ett kön, vilket marginaliserar bisexuella, pansexuella och asexuella) och manlighetscentrism (uttryck för manlighet anses bättre än uttryck för kvinnlighet).

Könsbinärt tvång

Från ett transfeministiskt perspektiv interagerar dessa olika typer av sexism med andra former av förtryck såsom rasism och klassförtryck. Transfeminister talar hellre om könsbinärt tvång än om ”patriarkat”. De menar att de olika formerna av sexism hänger samman med att en könskategori påtvingas varje individ vid födseln. Varje individ förväntas identifiera sig med det tilldelade könet, agera i enlighet med dess rolluppsättning och attraheras av motsatt kön.

Transfeminister hävdar att cisfeminister och transpersoners konflikt med samhällets konventioner om kön liknar varandra. Transfeministiska perspektiv fördjupar den feministiska kritiken av kön. Föreställningen att kvinnor inte bör begränsas av könsroller vidgas från ett transgenderperspektiv till att inkludera alla människor. Ingen bör begränsas av könsroller.

Vad är kvinna?

Transfeminister kritiserar mainstreamfeminism för att stå på en biologistisk grund, vilket synliggörs i dessa feministers antaganden om vilka som legitimt kan vara kvinnor. Däremot ställer sig många transfeminister kritiska till föreställningen om att kvinnlighet enbart är en social konstruktion. De ser kön som något som skapas av både vad de ser som ”inneboende” och sociala egenskaper. Transfeminister kritiserar ofta idén om universellt systerskap i form av antagandet att vad gynnar en kvinna gynnar alla. Kvinnor befinner sig i olika situationer och det finns makthierarkier mellan dem. Transfeminister pekar på olika exkluderingsytor där transkvinnor missgynnats av cisnormens definition av ”kvinna” och ”jämställdhet” och har ofta allierat sig med ickevita feminister.

Transfeministers perspektiv på våld informeras av transpersoners speciella utsatthet för våld. Det som i mainstreamfeminism ses som ”våld mot kvinnor” förstås av transfeministers som en del i en större kategori som även inkluderar våld mot transpersoner: könspolisiärt våld.

Transmisogyni

Uttryck för kvinnlighet har varit skäl för meningsskiljaktigheter mellan transfeminister och andra feminister. Vissa transkvinnor uppfattas som överdrivet feminina vilket av vissa cisfeminister framställs som tecken på brist på feministiskt medvetande, bildning och frihet. Kvinnlighet hos transsexuella kvinnor straffas mer än samma beteenden hos ciskvinnor vilket lett till att Julia Serano talar om en specifik form av kvinnoförakt riktat mot transkvinnor ”transmisogyni”. Kvinnohat ligger enligt henne bakom att hat och våld mot transpersoner drabbar transkvinnor oproportionerligt mer.

Trots att många radikalfeminister har uttryckt motvilja mot transkvinnors deltagande i feministiska sammanhang finns det undantag, som Andrea Dworkin i boken Woman Hating. Dworkin argumenterar mot förföljelse mot transsexuella och menar att könskorrektiva operationer bör ges till transpersoner och betalas gemensamt.

Transfeminister använder termer som cissexism och transfobi för att benämna hur transpersoners identiteter konstrueras som avvikande och underordnade. De institutionaliserade könsnormerna leder till diskriminering på en rad områden, allt från arbetsmarknaden till badhuset. Många transpersoner görs till föremål för våld. Transpersoner tenderar att bedömas oförmögna att ta beslut i sitt eget liv och om sina egna kroppar. Transfeminism hävdar alla människors rätt att vara könsannorlunda. Människor som inte passar in eller gör motstånd mot det könsbinära tvånget ska inte marginaliseras.

Personer och texter

Sandy Stone räknas som grundare till Transgender studier. Efter att ha genomgått en könskorrigerande operation 1974 blev Stone medlem i det feministiska musikproduktionsbolaget Olivia Records. Detta ledde till att den feministiska forskaren Janice Raymond kritiserade henne i sin bok The Transexual Empire: The Making of the She-Male (1979). Raymond menade att Stones position inom lesbisk radikala kretsar utgjorde en manlig invasion av kvinnors utrymmen. Till att börja med stödde Olivia Records Stone men hon fick sedan lämna produktionsbolaget när debatten kring Raymonds bok hotade att leda till bojkott. Stone svarade flera år senare i en banbrytande essä, ”The Empire Strikes Back: A Posttranssexual Manifesto” (1987) en text som ifrågasätter Raymonds könsföreställningar och som hävdar uppfattningen att transsexuella inte automatiskt kan avfärdas som ”oäkta” andrahandskvinnor. Texten inspirerade framväxten av fältet Transgender studier. Stone’s essä har översatts till cirka 30 olika språk.

Bland veteranerna finns även Kate Bornstein som bidrog till fältet genom att kritisera det binära könssystemets tvång. Bornstein genomgick en könskorrigerande operation 1986 men identifierade sig varken som kvinna eller man. Hen är kritisk till föreställningen att transkvinnor är kvinnor som är fångna i mäns kroppar och lyfter fram sin egen erfarenhet: att hen aldrig identifierade sig som man men befann sig i en situation i vilken människor måste antingen identifiera sig som män eller som kvinnor, så hen blev tvungen att välja ”kvinna”. Bornstein har producerat teater och skrivit böcker inom genusteori. Bland annat gjorde hen ”Hidden: A Gender” som grundar sig i hens egen erfarenhet och i den historiska intersexuella personen Herculine Barbin. Bland böckerna hen skrivit eller redigerat finns Gender Outlaw: On Men, Women, and the Rest of Us (1994), My Gender Workbook: How to Become a Real Man, a Real Woman, the Real You, or Something Else Entirely (1998) och My New Gender Workbook: A Step-by-Step Guide to Achieving World Peace Through Gender Anarchy and Sex Positivity (2013)

En av de grundläggande texterna inom fältet på 2000-talet är Emi Koyamas Transfeminist Manifesto från 2001. Koyama menar att varje ny grupp av kvinnor som kräver att bli insläppt i den feministiska rörelsen utmanar feminismen att tänka om vem feminismen representerar. Som feminister kan det vara en smärtsam process att konfronteras med egna fördomar och internaliserade former av förtryck men på lång sikt öppnar det upp perspektiven. Tiden har kommit för transkvinnor att ta del av den feministiska revolutionen och vidga den feministiska rörelsens fält. Även Jessica Xaviers, ”Passing as Privilege” och ”Passing as Stigma Management” är viktiga referenspunkter där hon kritiserar ”födselprivilegiet” som ger kvinnor som föds som kvinnor en överordnad ställning i relation till kvinnor som inte är födda som kvinnor.

Bland aktivisterna kan Sylvia Rivera nämnas. Hon var en av grundarna till Street Transvestite Action Revolutionaries, Gay Liberation Front, Gay Activists Alliance, samt Street Transgender Action Revolutionaries. Rivera verkade i synnerhet för att skydda utsatta drag queens som levde på gatan i NY. Hon var också engagerad i Svarta pantrarna och mot rasdiskriminering.

Bland de som populariserade transfeminismen finns Julia Serano, som skrev Whipping Girl: A Transsexual Woman on Sexism and the Scapegoating of Femininity (2007) och Excluded: Making Feminist and Queer Movements More Inclusive (2013)

Transfeminism är ett snabbt växande fält både inom den akademiska forskningen och i form av politisk aktivism. Det finns flera antologier som presenterar och diskuterar fältet: Krista Scott-Dixon, Trans/Forming Feminisms: Transfeminist Voices Speak Out, (2006), Susan Stryker och Stephen Whittle, The Transgender Studies Reader, (2006) och Anne Enke (red), Transfeminist Perspectives in and beyond Transgender and Gender Studies, (2012). Att fältet nu stabilt etablerats märks inte minst genom dess vidareutveckling mot specialiserade problemområden. Ett exempel är Trystan T. Cotten (red), Transgender Migrations: The Bodies, Borders, and Politics of Transition, 2012 som studerar transgender och migration i ett globalt perspektiv.