Just nu rullar en trailer för komediserien Två och en halv män på tv6. Speakerrösten inleder med: ”Det finns dåliga dejter, det finns de som är ännu värre – och så finns det Alans.” Alans replik är: ”I had sex with a woman who used to be a man.”

Det här är alltså det värsta som kan hända en man, att han har sex med en transkvinna. Det är förnedrande för mannen och det är därför något att skratta åt.
Den sortens transskämt är stapelvara i nästan alla komedier jag har sett, spelfilm som sitcom. Oftast behöver inte ens någon transperson vara närvarande, man kan skämta om oss ändå. Det är den hypotetiska ”det värsta du skulle kunna säga nu är ’jag har varit man’”, det är skämten om stora händer, fötter om adamsäpplen – och allt utgår från att vi är någon slags trollaktiga bögar som vill lura straighta män att ha sex med oss.

Eller så är det loserkaraktären, en Alan, eller någon annan rollfigur som man skrattar åt, som äntligen har fått en dejt, en kyss eller haft sällsynt sex. Och så får vi i publiken eller huvudrollsinnehavarna skratta åt att ”det var egentligen en man” – skämt som går ut på att inte bara är vi äckliga, vi är för alltid fast i vad en barnmorska en gång antog om våra genitalier.

Dehumaniserande ”humor”

Jag tänkte länge att en bakomliggande orsak till transskämten är att folk inte fattar att vi är vanliga människor. Och därför kan man skämta om oss hur mycket man vill – tills man plötsligt träffar oss. Men jag hade fel. Det är tvärtom så att transskämten är så vanliga för att folk inte ska behöva fatta att vi är riktiga människor.

För några veckor sedan sändes en annan trailserspot, för den tecknade komedin Family Guy. Tv6 hade letat upp ett klipp ur serien där Brian kräks i flera minuter efter att ha fått reda på att kvinnan han legat med är trans för att göra reklam för serien. Just den spyan – den våldsamma reaktionen på avslöjandet i till exempel filmer som The Crying Game eller Ace Ventura: Pet Detective – är en välavvägd trop för att visa oss hur äckliga vi är. Eller att skratta åt beroende på vilket perspektiv man har.

Dehumaniseringen är en förutsättning för att man ska kunna förespråka saker som tvångssterilisering, eller att man inte ska bry sig om att läsa på tillräckligt för att förstå hur orimligt det är att jämföra könskorrigering med en ciskvinna som vill ha större bröst eller cisman som vill har ett hårigare. Dehumaniseringen gör att våra röster kan ignoreras. Vi tillåts inte ens företräda våra synpunkter i media. Vi är skämt, så varför skulle någon lyssna på vad vi säger?

Medan transmaskulina karaktärer är mer eller mindre osynliga i film och tv, skämtas det desto mer om transkvinnor och transfeminina personer. Transmisogyni är den specifika formen av transfobi och cissexism som riktas mot transfeminina personer. Det handlar om förakt för femininitet hos personer som betraktas som män och förakt för femininitet över huvud taget. Att transmän och transkvinnor på vissa plan har så olika villkor beror på att det inte är kuken som patriarkatet belönar: patriarkatet är maskulinitetsöverhöghet.

Transfemininitetens radikala potential

På så sätt har transfemininitet en så radikal potential. Därför är vi så farliga för patriarkatet: vi hotar inte bara idén om att kön är fast, fixt och färdigt när förlossningsläkaren tolkat våra genitalier, vi hotar själva iden om maskulinitetens överhöghet. Så patriarkatet måste förtrycka oss. Bland annat med skämt.

Så när Kodjo Akolor trär på sig en klänning som auktioneras ut i Musikhjälpen skrattar vi, och det är transmisogyni. När Robert Gustavsson kallas Kapten Klänning och knallar runt i en kilt och pumps är det transmisogyni och när medier sedan plockar upp öknamnet på Göran Lindberg och sprider det är det transmisogyni. När Johan Rheborg, Jonas Karlsson, Terry Jones, Dustin Hoffman och många andra gör roller i drag är det transmisogyni.”Det är så ROLIGT att se en man i klänning! Hahaha! Låt oss alla skratta åt den fula trans… nej, det där t-ordet är förbjudet.” Till och med för Jonas Gardell.

Det här sker överallt, varje dag. Att vara transperson i vår kultur kan jämföras med att tillhöra motståndsrörelsen i andra världskrigets Frankrike. Varannan transperson har självmordstankar och fler än var fjärde har någon gång försökt ta livet av sig. Vi lever i ett ockuperat land, där varje steg måste tas med försiktighet. Jag känner så många transpersoner som aldrig tittar på tv, och aldrig ser några komedier.
På många sätt lever vi i ett annat kulturlandskap än när jag i början av nittiotalet var en olycklig tonårstjej i förnekelse. Det är inte så att komedier saknar skämt om homosexuella men det finns också motbilder, det finns representation som kan väga upp bilden. När det gäller transpersoner gestaltas i komedierna har däremot nästan ingenting hänt.