Från och med den här veckan kommer #transskolan att löpa i tio avsnitt i Feministiskt perspektiv. #transskolan är ett samarbete mellan Feministiskt perspektiv, RFSL och KIM och tar avstamp i den grundläggande frågan vad är kön?.
De flesta av oss har tidigt fått lära sig att det är våra kroppar som avgör vilket kön vi har. När vi föds tilldelas vi ett kön – föds vi med en snippa så kallas vi flickor, föds vi med en snopp så kallas vi pojkar. Indelningen utgår från en ”mall” för vad som räknas som flickkropp respektive pojkkropp. Mallen finns bara i två versioner. Alla barn förväntas enkelt kunna placeras in i den ena eller andra kategorin.
Synen på kön utgår på så sätt från vårt biologiska kön. Förutom yttre och inre könsorgan omfattar det biologiska könet könskromosomer och könshormoner. De påverkar bland annat om våra bröst växer i puberteten eller inte och om vår hårväxt i ansiktet blir kraftig nog för att räknas som skägg.
Men det räcker inte med att bara ha en viss kropp för att räknas som en riktig tjej eller riktig kille enligt normen. När våra kroppar har kategoriserats som flickor eller pojkar så registreras detta också i folkbokföringen. Det är vårt juridiska kön, som syns i våra ID-handlingar. Så som lagen ser ut i Sverige finns två alternativ: man eller kvinna.
När vi sedan växer upp förväntas vi göra olika saker med våra kroppar: leka med dockor eller bilar, sminka oss för att uppfattas som vackra eller bygga muskler för att uppfattas som starka, ta mycket eller lite plats. Vi förväntas gilla olika saker och vilja olika saker med våra liv. De här förväntningarna har feminister lagt mycket fokus på. Det har kallats för könsroller, genus, socialt kön eller könsuttryck. De olika orden betyder inte exakt samma sak, men gemensamt är just fokus på hur vi förväntas göra saker som ses som feminina eller maskulina för att visa att vi är tjejer eller killar. Det handlar också om hur andra uppfattar det vi gör; om andra uppfattar oss som tjejer eller killar, som feminina eller maskulina.
Genom hela livet förväntas vi ha en könsidentitet som är densamma som vårt biologiska kön. Återigen: man eller kvinna.
Vi ser alltså att kön i själva verket handlar om mycket mer än våra kroppar. Ändå förväntas vårt biologiska kön styra både juridik, uttryck och identitet. Tydligast är kanske just förväntan på att vi ska identifiera oss med vårt biologiska kön. Gör du det så är du oftast en cisperson. Normen som säger att det är normalt och bra att vara cisperson är en cisnorm. Bryter du mot cisnormen så är du oftast istället en transperson. Gränsen mellan vad som är en cisperson och vad som är en transperson är dock inte helt självklar. Du kan till exempel vara en cisperson med erfarenhet av att bryta mot cisnormen på olika sätt och du kan vara en transperson som till viss del följer cisnormen.
Problemet är att cisnormen osynliggör den stora mängden variationer av biologiska kön, könsuttryck och könsidentiteter som faktiskt finns. Cisnormen osynliggör och förtrycker alla normbrytare. Cisnormen tar patent på definitionen av vad kön är och förklarar transpersoners identiteter som ogiltiga, konstiga, inte värda att ta på allvar.
Vi behöver prata om cisnormen. Vi behöver prata om cisnormens makt att bestämma att vad vi har mellan benen är viktigare än hur vi lever och identifierar oss. Vi behöver prata om den makt över våra egna kroppar och identiteter som transpersoner inte får. Om alla människor ska få samma rättigheter och möjligheter oavsett om de följer cisnormen eller inte så måste vi bredda synen på vad kön är.
Vi behöver sätta samhället i transskola.
