Från Virginia Prince 1950-tal till föreningen KIM Kön Identitet Mångfald till transrättighetsrörelsens autonoma. Kian Sigge skriver sista delen av #transskolan om organiserad transkamp.
De första ansatserna till en organiserad transrörelse i Västvärlden togs under 1950-talet, då en person vid namn Virginia Prince började knyta ihop ett löst nätverk av transpersoner i USA och Europa. Många av de sammanslutningar som kom att växa fram under de följande åren har sitt ursprung i de kontakter som då togs, och det gäller även de första svenska föreningarna.
1962 bildades Transvestia, en tämligen anonym och informell grupp av könsöverskidande och allmänt ”queera” personer. Den blev inte så långlivad, men en av dess medlemmar hade kommit i kontakt med Prince och några år senare (1966) startades i dess ställe Full Personality Expression Sweden (FPE-S) som en nordisk avdelning av Prince´ organisation. Som sådan vände sig föreningen dock till en början uteslutande till heterosexuella mansidentifierade transvestiter.
1979 bildas även Patientföreningen Benjamin, vars främsta syfte var (och är) att erbjuda råd och stöd åt transsexuella som genomgick sjukvårdens könskorringeringsprocedur. (Se också transskolan del 3). Även denna förening vände sig primärt till man till kvinna-transpersoner (MtF). Under 80- och 90-talen växte ett flertal organisationer fram över hela världen. Den tidiga dominansen av MtF började luckras upp, och 1986 bildades den första internationella föreningen för kvinna till man-transsexuella, FTM International. Nu såg vi också allt fler organisationer inriktade på forskning och utbildning, och i USA bildas 1987 paraplyorganisationen IFGE, The International Foundation of Gender Education. På vår sida av Atlanten får vi först 2005 en samlande organisation för de olika europeiska transgrupperingarna och deras arbete för rättigheter; TGEU, Transgender Europe.
Som vi har berättat tidigare (del 6) har transpersoner sedan länge till och från inkluderats och deltagit i kampen för homosexuellas rättigheter. Det är dock först på senare år som transfrågor lyfts fram i sin egen rätt i dessa sammanhang. I dag är transpersoner inkluderade i de flesta landstäckande och internationella organisationer som arbetar med rättigheter för homo- och bisexuella, såväl då deras intressen sammanfaller med de andra gruppernas, som då det kommer till transspecifika angelägenheter. ILGA, International Lesbian, Gay, Bisexual, Trans and Intersex Association, har sedan länge bevakat också transfrågor. Här i Sverige är transpersoner också officiellt en del av RFSL:s målgrupp sedan 2001.
Vid sidan av arbetet för transrättigheter inom de bredare HBTQ-organisationerna, finns i landet ett antal föreningar som specifikt samlar transpersoner. Den rikstäckande föreningen Transföreningen FPES (nu utan bindestreck) har sedan länge breddats till att vända sig till alla former av transidentifierade människor, oberoende av sexuell läggning. Den är också mera öppen i dag och samarbetar nära med andra trans- och hbtq-organisationer. I praktiken är dock en majoritet av medlemmarna fortfarande MtF, varav många identifierar sig som transvestiter. KIM Kön Identitet Mångfald bildades 2007 och är en primärt Stockholmbaserad grupp som arbetar både politiskt och socialt. KIM kan sägas ha en hitintills i förhållande till FPES yngre och mera ”queer” målgrupp. De bägge föreningarna delar dock i stort inställning i transpolitiska frågor och inte sällan också medlemmar. De samarbetar ofta med varandra och även med RFSL kring olika projekt, debattinlägg, remissvar och så vidare. Föreningen Benjamin finns fortfarande kvar, efter ett antal olika turer, men skiljer sig från de tidigare på många punkter; dels då de vänder sig exklusivt till transsexuella och ser sig som ”en typisk genomgångsorganisation”; och dels då de tar avstånd från en bredare förståelse och användande av begreppet ”trans”.
En genomgång av transrättighetsrörelsen i Sverige vore dock inte komplett utan att också nämna vad jag kanske lite slarvigt väljer att kalla ”de autonoma”. Transfrågor är en given angelägenhet för de flesta oberoende queera och queerfeministiska grupperingarna i landet, och många gånger utgör gruppernas aktiviteter en betydande del av rörelsens samlade påverkan i transpolitiska frågor. Huruvida dessa mer eller mindre organiserade grupper och enskilda vill, kan eller får göra gemensam sak med de mer etablerade ”inomparlamentariska” organisationerna varierar. Inte sällan är en rörande överens om visioner och sakfrågor, men oense om aktivistiska metoder. Precis som i många andra sociala rörelser, med andra ord.
