Trans*personer har funnits i alla tider och i alla kulturer men begreppen transvestit, transsexuell och transgender är begrepp som är ungefär hundra år gamla. I Sverige används ofta paraplybegreppet transperson/trans*person. Asterisken används ännu oftare i anglosaxiska länder för att visa på en icke binär syn och på gruppens mångfald.

Sexologen och läkaren Magnus Hirschfeld är skaparen av ordet transvestit, ett begrepp han i boken Die Transvestiten (1910) gav personer som helt eller delvis levde i ett annat kön. På 1920-talet beskrev Hirschfeld personer som helt vill övergå i ett annat kön som transsexuella. Begreppet tog hans vän och lärjunge Harry Benjamin med sig till USA och började där på 1950-talet behandla transsexuella med den modell som Hirschfeld hade utvecklat. Benjamins epokgörande verk The Transexual Phenomenon (1966) visade en medicinsk behandlingsmodell för transsexuella som finns än idag, om än i modifierad form.

Trans*rörelsen föddes på 1960-talet sedan trans*aktivisten Virginia Prince börjat ge ut tidskriften Transvestia i USA. Hennes Society for the Second Self fick en svensk sektion 1966, FPES. Initialt var FPES en organisation för heterosexuella MtF-transvestiter men har idag utvecklats till en bredare trans*organisation. Under ekarna på Djurgården bildades Föreningen Benjamin 1979 som en stödorganisation för transsexuella och andra som ville genomgå könskorrigering.

I början på 1990-talet föds den politiska trans*rörelsen, i USA med Transexual Menace och i Storbritannien med aktionsgruppen Press for Change. I Sverige bildas Riksförbundet för Transsexuella 1997, delvis bestående av personer ur Benjamin, vilket är det namn som idag återigen används. Under Europride 1998 hölls den första trans*politiska debatten i Sverige.

RFSL beslutade på kongressen 2001 att ta med trans*personer i sin målparagraf. Föreningen KIM – Kön Identitet Mångfald bildas 2006 som en reaktion mot normativiteten i trans*rörelsen. På Outgames människorättskonferens 2009 i Köpenhamn lägger Europarådets människorättskommissionär Thomas Hammarberg fram sitt issue paper Human Rights and Gender Identity och kräver bland annat avskaffande av alla former av kränkande regler för transpersoner som vill ändra juridiskt kön.

Sverige fick som första land i världen en lagstiftning om rätten att byta juridiskt kön 1972 och under en lång rad av år fick runt 10-15 svenskar per år genomgå en starkt heteronormativ utredning och behandling, vilken inkluderade bland annat tvångssterilisering, för att sedan få ett nytt namn och personnummer.

Trans*personer hade under lång tid nästan inget skydd mot diskriminering och först 1996 gav EG-domstolen i Luxemburg trans*personer som ville genomgå könskorrigering ett visst diskrimineringsskydd i arbetslivet. Först 2009 får trans*personer samma diskrimineringsskydd som andra människor i Sverige. Fortfarande har dock inte DO tagit upp något fall av diskriminering mot en trans*person.

Tvångssterilisering, krav på skilsmässa, förbud mot att välja namn och heteronormativiten i vården resulterade till slut i en allt större militans i trans*rörelsen i Sverige. En tändande gnista blev också SOU-utredningen från 2007, där tvångssteriliseringen föreslogs ersättas med tvångskastrering.

Efter uppvaktning av flera organisationer tar Socialstyrelsen initiativ till en egen utredning och föreslår 2010 att vården ska moderniseras och att alla trans*personer som vill ha någon vårdinsats ska få möjlighet till detta och att den föråldrade lagen från 1972 ska rensas från krav på skilsmässa, svenskt medborgarskap och krav på sterilisering.

2013 fastslår Kammarrätten i Stockholm att steriliseringskravet måste strykas och samma år antas en reviderad lag av riksdagen där de flesta krav från 1972 års lag är strukna. 2014 presenterar Socialstyrelsen ett långtgående förslag till förändring av vården av trans*personer och en utredning om 18-årsgränsen tillsätts. Mycket har hänt, men långt ifrån tillräckligt…