Vid det nyligen avslutade IDAHO-forumet undertecknade Sverige och 16 andra stater ytterligare ett icke-bindande dokument, en så kallad Declaration of Intent. I deklarationen uttrycks bland annat att staterna har en skyldighet att ge individer rätt till fullständigt rättsligt erkännande av sin könsidentitet – det återstår nu att se vad denna deklaration får för betydelse.
Trans*personer utsätts för hat, våld, diskriminering, trakasserier och andra kränkningar oftare än vad befolkningen i stort gör. För att försöka komma tillrätta med transfobiska kränkningar har den svenska staten bland annat vidtagit en del lagstiftningsåtgärder. Till viss del är staten skyldig att göra så, eftersom Europakonventionen konstaterar att den som lever i Sverige ska få sina mänskliga rättigheter skyddade av den svenska staten: Staten måste bland annat förebygga kränkningar av rätten till skydd för privatliv, vilket inkluderar rätten att få sin könsidentitet rättsligt erkänd. Den som vill byta juridiskt kön ska alltså ha rätt att göra det, och bytet ska få fullt rättsligt genomslag. Det finns också på både EU- och Europarådsnivå olika dokument som ska skydda trans*personer (och andra hbtqi-personer). Några av dessa är bindande lagstiftning, andra till exempel framförhandlade och påskrivna ”rekommendationer”.
På nationell svensk nivå skyddas trans*personer av diskrimineringslagen och straffskärpningsregeln gällande hatbrott, dock inte explicit. Gruppen är heller inte en folkgrupp som skyddas av förbudet mot hets mot folkgrupp. För bland annat detta får Sverige avdrag i den årliga sammanställning av trans*personers lagliga rättigheter i Europa som görs av Transgender Europe. För kränkningar mot transpersoner begås såklart inte bara av andra individer, utan också av staterna själva.
Vid det nyligen avslutade IDAHO-forumet, ett europeiskt forum för diskussion om hbtqi-rättigheter, undertecknade Sverige och 16 andra stater ytterligare ett icke-bindande dokument, en så kallad Declaration of Intent. I deklarationen uttrycks bland annat att staterna har en skyldighet att ge individer rätt till fullständigt rättsligt erkännande av sin könsidentitet i alla delar av livet – och att det ska vara möjligt att byta namn och juridiskt kön ”snabbt, tydligt och lättillgängligt”. Det stadgas också att det inte ska finnas några kränkande eller oproportionerliga krav för att få byta juridiskt kön. Några av skrivningarna är hämtade från Europarådets ministerrådsrekommendation från 2010, ett dokument som Sverige också skrev på.
Det återstår nu att se vad denna deklaration får för betydelse. I nuläget följer ingen av staterna deklarationen i dess helhet och kränkningar av trans*personers fri- och rättigheter enligt Europakonventionen sker fortgående. Sverige slutade tvångssterilisera transpersoner så sent som förra året – och processen för att få ändra juridiskt kön kan på intet sätt kallas ”snabb” eller ”lätt”. Ett ändrat juridiskt kön får ännu inte heller fullt genomslag, har vi kunnat konstatera bland annat när det gäller registrering av föräldraskap hos Skatteverket. Här har civila samhället en viktig roll att fylla: nu ska vi se till så att Sverige lever upp till sin påskrift på deklarationen. Politiskt påverkansarbete kommer att behövas, precis som när Sverige skrev på ministerrådsrekommendationen. Men jag vill också lyfta vikten av tillgång till domstolsprövning. Det som står i en lag eller en konvention är ointressant så länge som det inte förverkligas och det är viktigt att en självständig instans kan avgöra om de beslut som fattas är korrekta.
